Hälsan tiger still, hette det förr, men i dag talar hälsan högt, för att inte säga bullrande. I genomsnitt lever människor längre än förr och är friskare än någonsin men ju längre vi lever och ju friskare vi blivit desto friskare vill vi vara och desto längre vill vi leva. Aftonbladet skrev om den 56-årige amerikanske uppfinnaren och vetenskapsmannen Ray Kurzweil som har bestämt sig för att bli odödlig. Han dricker alkaliskt vatten och grönt te och tar 250 kosttillskott. Han har mätare som visar puls, blodtryck och andra kroppsfunktioner för att hitta den nivå som är mest hälsosam för hans kropp. En dag i veckan tillbringar han på en alternativ hälsoklinik där han får injektioner med ämnen som ska hålla hans cellmembran elastisk. Kurzweil tror att vi om redan femtio år kommer att ha små nanorobotar boende i kroppen som ska klara av att reparera muskler, artärer och hjärnceller och därmed hålla cellerna evigt unga. Genetiska förbättringar av människan kommer att kunna laddas ner från internet direkt
till robotarna.

Man kan fråga sig om en livsstil som Kurzweils över huvud taget är frisk. Under alla omständigheter är den extremt aningslös. Vetenskapskritikern R L Sinsheimer skrev redan 1979: "Självklart skulle vi som individer föredra ungdom och fortsatt liv. Men det är lika självklart att ett förlängt individuellt liv på en ändlig planet skulle begränsa produktionen av nya individer och att förnyelse är grunden för vår arts livsduglighet. Logiken är obönhörlig. I en ändlig värld betyder ett upphävande av döden ett upphävande av födelsen. Vem blir den sist födde?"

Aftonbladet låter också förstå att livsförlängning genom nedfrysning kan ha blivit möjlig år 2050 men just på den här punkten är formuleringarna så lakoniska att de nästan blir komiska: "Nedfrysning är möjlig i dag, däremot vet man inte hur människan ska tinas upp utan att ta skada."

(Nog måste det väl förresten finnas science fiction-romaner om vad som sker när upptinade återvänder till livet och vill ha tillbaka gods och gull från barnbarnsbarnbarn som knappt hört talas om dem?)

Men frisk eller inte, Kurzweil har säkert förtjänat gott på sin bok som heter "Fantastic Voyage: Live Long Enough to Live Forever" (2004). Och i någon mening är han också tidstypisk. Tidstypiskt amerikansk, för det första: författaren Martin Amis har skrivit att skillnaden mellan amerikaner och britter är att när amerikaner ser döden närma sig så spenderar de hela sin förmögenhet på att bjuda den motstånd medan britter som ser döden komma undergivet ställer sig i kö. Men också tidstypiskt mera generellt för också om det väl inte är så många av oss som uttryckligen är inställda på odödlighet så är det, som sociologen Zygmunt Bauman har konstaterat, inte längre så att vi i vår kultur föreställer oss döden som något monolitiskt utan vi tänker snarare i termer av många olika dödsorsaker som var för sig går att avvärja om man verkligen anstränger sig. Hur paradoxalt det än kan förefalla är det just de hägrande möjligheterna att leva mycket länge – längre än tidigare generationer – som i dag gör hälsa till en så brännande angelägenhet.

Det är därför vi ständigt förväntas vara uppmärksamma på vår hälsa – och uppmärksamma på den som något hotat.

Tidningarnas budskap – framför allt svenska kvällstidningars budskap – är att vi aldrig är så friska som vi tror. "Helt vanlig hosta kan vara en dödlig sjukdom", kan en rubrik lyda. Eller: "Du kan ha högt blodtryck utan att veta om det." En och samma dag – det var den 28/2 2005 – hade både Expressen och Aftonbladet braskande rubriker om sjukdom. I Expressen stod det: "Huvudvärk kan vara "tyst" blodpropp." I Aftonbladet kunde man läsa: "250 000 svenskar har dödlig sjukdom." Vardera tidningen lockade oblygt till köp: "Så kan du kolla symptomen." För Aftonbladets del var man ju också tvungen att köpa tidningen för att över huvud taget få veta vad det var för en sjukdom det var fråga om: det visade sig att det handlade om dolt hjärtfel. Symtomen är sådana som vem som helst haft då och då: andfåddhet, trötthet.

Följdriktigt är det numera de förebyggande åtgärderna i sig som har blivit ett problem. "Helt vanliga vitaminer kan förorsaka hjärtsjukdom", meddelar kvällstidningarna. Både fostervattenprov och mammografi innebär risker. Av 1 200 friska 45-åringar som undersöks med datortomografi dör en av själva undersökningen, skriver The Herald Tribune. Den allra nyaste ätstörningen – eller: den nyaste på senhösten 2004 – var orthorexia nervosa, ett tvångsmässigt korrekt ätande.

Vad vi behöver är andra definitioner av hälsa, definitioner som betonar värdet av att lägga liv till åren snarare än år till livet.

Världshälsoorganisationen har på tok för stora anspråk när den talar om hälsa som totalt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. En mera realistisk definition kunde vara den definition av välfärd som den finländske sociologen Erik Allardt gett när han talar om having – loving – being: människan, säger han, måste ha något att leva av, någon att leva med och något att leva för.

Sociologen Aaron Antonovsky menar för sin del att hälsa först och främst innebär en känsla av sammanhang och att en känsla av sammanhang förutsätter att man upplever att ens tillvaro är meningsfull, begriplig och hanterlig. För en litteraturvetare är det en definition som är intressant därför att den antyder beröringspunkter mellan hälsa och konstnärligt skapande: också konst handlar ju om att skapa mening. (För en litteraturvetare är det också intressant att ordet estetik etymologiskt kommer från aisthesis som har med sinnena – alltså kroppen och den kroppsliga upplevelsen – att göra.) Meningsfullhet, förklarar Antonovsky, innebär att "åtminstone en del av de problem och krav som livet ställer en inför är värda att investera energi i, är värda engagemang och hängivelse, är utmaningar att välkomna snarare än bördor man mycket hellre vore utan."

När människor i dag låter sjukskriva sig – och det gör de som bekant i allt större utsträckning – så handlar det ingalunda bara om fysiska symptom utan också om förlust av mening.

Mening är det i dag åtminstone i vår del av världen långt färre än förut som upplever genom organiserad religion. Mening upplever man snarare genom att må bra. I Finland kan man fortfarande få för sig att den som säger sig må dåligt är magsjuk, förkyld eller bakfull: i Sverige vet man att det snarare handlar om att vantrivas på jobbet, att vara missnöjd med sin partner eller att inte ha någon partner alls.

I Sverige – lärde man sig av Maciej Zarembas uppmärksammade artikelserie i DN – mår man dåligt om bussen inte kommer som den brukar.

Den definition av hälsa jag själv tycker allra mest om är emellertid av filosofen Hans Georg Gadamer som själv levde till närmare 102:

"Hälsa är ett tillstånd man inte upplever inom sig introspektivt. Det är snarare ett slags närvaro, ett vara i världen, en samvaro med andra människor, ett aktivt och fruktbart engagemang med det som är viktigt i livet."

Liksom Världshälsoorganisationen talar Gadamer om ett välbefinnande men inte om ett välbefinnande som är totalt utan ett som "kan göra oss mottagliga för nya saker, redo att ta itu med nya företag och att, glömska av oss själva, knappast märka vilka krav och påfrestningar vi utsätts för."

Men i en bok som heter "The Tyranny of Health: Doctors and the Regulation of Lifestyle" (2001) har den engelske allmänläkaren Michael Fitzpatrick konstaterat att åtminstone den syn på hälsa som det engelska hälsovårdsdepartementet står för i själva verket är utpräglat passiv och oambitiös. Så här heter det i ett officiellt dokument:

"Oavsett vad som går på tok i livet – pengar, arbete eller relationer – så hjälper god hälsa att hålla oss uppe. Hur ofta har vi inte hört någon säga att också om de har problem så har de åtminstone hälsan. God hälsa är en skatt."

Att hälsa har blivit ett självändamål kopplar han till det som brukar kallas de stora berättelsernas sammanbrott: det finns inte längre några politiska eller sociala visioner utan det är bara den egna kroppen vi tror oss om att kunna påverka. Och den allmänna självupptagenheten uppmuntras av myndigheterna: läkare förväntas överösa sina patienter med råd om hälsofrämjande åtgärder, vi får hela tiden veta att var och en av oss bär ett tungt personligt ansvar för vår hälsa.

Är det möjligt att lära sig att bejaka förgängligheten? Det är det många som trott, bland dem den amerikanska filosofen Martha C Nussbaum som i egenskap av kännare av antikens litteratur har tagit fasta på Odysséens skildring av Odysseus förhållande till halvgudinnan Kalypso. Den kärlek Kalypso erbjuder Odysseus är en jämn erotisk glädje utan slut och den sköna Kalypso är inte bara odödlig själv utan kan också erbjuda Odysseus odödlighet. Ändå väljer Odysseus att bryta upp och söka sig hemåt. "Höga gudinna, ej vredgas på mig!" börjar han sin förklaring. Vädjande, nästan stammande säger han ifrån att han är fullt medveten om att han väljer bort odödligheten, att han väljer en ofullkomlig kvinna framom en fullkomlig: "Men," säger han, "jag vill fara ändå, och jag längtar var dag som förrinner / åter att hinna mitt hus och hemkomstdagen få skåda."

Nussbaum ställer frågan vad det är som gör detta val begripligt för oss och hennes svar går ut på att Odysseus väljer det enda liv vi kan förstå därför att det är det enda liv som är fullt mänskligt, ett liv som omfattar risker, förändringar – och till slut död.

Homeros låter gudinnan Kalypso reagera med vemod – men i fransmannen Jean Giraudouxs drama "Amphitryon 38" uppväcker de mänskliga villkoren tvärtom gudarnas avund. Zeus har lägrat en dödlig kvinna som han blivit betagen av och när han återvänder till Olympen försöker han för sin medgud Merkurius beskriva hur det är att älska med en människa:

"Merkurius, hon brukar säga "när jag var ung", eller "när jag blir gammal", eller "när jag dör." Det plågar mig, Merkurius. Vi går miste om något, Merkurius.

Vi går miste om förgänglighetens intensitet – det ljuva svårmod som man känner när man griper efter något man vet att man inte kan hålla fast."

Navahoindianerna har en skapelsemyt som ser förgängligheten som en förutsättning för all dynamik. Den slutar:

"Snart var allt i världen på sin rätta plats. Men ändå rörde sig inte jorden, rymden, solen och månen. Coyote insåg då att det berodde på att ingen ännu hade dött. När han hade insett det, dog den första människan och genast började jorden, rymden, solen och månen att röra sig. Och solen sade: "Jag är glad att döden finns. Det är den som håller mig igång.'"

Men om vi ska lära oss bejaka förgängligheten, vems uppgift skulle det då vara att hjälpa oss? Kyrkans?

Nej, snarare är det medicinens uppgift, för läkare är det nya prästerskapet. Vad vi behöver är trygga, tillgängliga allmänläkare med sunt förnuft som vi har möjlighet att bygga upp en relation till, som erbjuder oss kontinuitet. Allmänläkare som vägrar se friska människor som blivande sjuka. Som kommer ihåg Hippokrates ord om att medicinens uppgift inte alltid kan vara att bota utan ofta snarare att lindra och trösta. Som påminner oss om rättviseaspekter, etiska aspekter: om samhället ska bekosta förlängd ungdom åt somliga lär andra bli utan starroperationer och höftproteser.

Som – och det är kanske det allra viktigaste – hjälper oss att komma till rätta med vår dödsskräck.