Poeten och poesiteoretikern Charles Bernstein låter i sina dikter allt från formler, reklamcitat, datalingo och gatuslang till filosofi och patetisk lyrik filtreras genom olika stämmor och rytmer. Den så kallade language-poesin framstår allt tydligare som den viktigaste händelsen i amerikansk poesi sedan 60-talet.

Av Jesper Olsson

Mitt problem med att använda en term sim / nonelen / i dessa fall liknar fakutiskt / din / kirtik av termen / ideogogisk …Du säger för mycket sim en ångvält när / vi behöver tandläkar (jag skulle säga juvelerar) / verktyg.

Fel, fel, och fel är, hur gärna vi än önskar något annat, oundvikliga. Charles Bernsteins nedfläckade dikt från 1991 är antagligen ett av de mest självdestruktiva och utsatta försöken att skriva "Ett försvar för poesin", en genre som upptar ärorika positioner i litteraturens annaler och som kan ståta med företrädare som Sir Philip Sidney och Percy Bysshe Shelley under "heroiska" epoker som renässans och romantik. Bernsteins avsiktligt kvarlämnade fel är allesammans vad som på engelska kallas typos, alltså felslag på ett tangentbord, och bildar ett slags erkännade av inte bara att all poesi och litteratur dras med materiella villkor - papper, pennor, skrivmaskiner, ordbehandlare och annat - utan att den också skrivs och läses av varelser som förirrar sig, glömmer, förlorar saker och irriterar sig. Det är en kritik av varje försök att normalisera poesins uttryck och ett försvar för skrivandet och läsandet som verksamheter nedänkta i tid och historia; ett försvar för poesin som en praktik.

"A Defence of Poetry" står att läsa i My Way. Speeches and Poems (The University of Chicago Press, 321 s), som gavs ut häromåret och som samlar blandade texter av Bernstein (f 1950) skrivna under nittiotalet, texter som kanske inte upphäver gränserna mellan genrer, men som utför överraskande och laddade omkopplingar mellan olika former och skrivsätt. Här finns dikter, kritik, poetik, intervjuer, introduktioner, föreläsningar med olika perspektiv och ämnen, men med den gemensamma nämnaren "poesi". Det är en bok som bekräftar Bernsteins position, som den kanske mest betydande poeten och poesiteoretikern på det amerikanska språkområdet i dag. Ett påstående som förstärks av hans verksamhet på poetikprogrammet vid State University of New York i Buffalo (en institution som alltid stått öppen för annorlunda poesi), liksom av hans outtröttliga arbete med att skapa kontaktytor mellan poeter på olika håll i världen. Dessa aktiviteter är i fas med hans perspektiv på poesin som en verksamhet som sträcker sig utöver boksidan och har sin grund i en lång resa genom en litterär infrastruktur som många amerikanska poeter är bekanta med: tidskrifter, småförlag, nyhetsbrev, uppläsningsserier etc. Och i Bernsteins fall har denna struktur fått ett särskilt namn: language poetry.

Language-poesin framstår i backspegeln som den viktigaste händelsen i amerikansk poesi sedan sextiotalet. Den har kommit att betraktas som en litterär rörelse eller strömning, men mer träffande är kanske att beskriva den som ett nätverk, som fick sitt namn från L=A=N=G=U=A=G=E Magazine, en tidskrift som Bernstein startade tillsammans med poeten Bruce Andrews i New York 1978. Deras avsikt var att skapa ett forum för estetiskt innovativa poeter, som delade vissa utgångspunkter, men skildes åt av geografiska avstånd. Självfallet var de inte ensamma med sådana ambitioner vid denna tid, men viljan att förmedla kontakter, att distribuera böcker, småtryck och tidskrifter, som annars inte nådde längre än en stadsdel i New York eller San Francisco, gjorde att deras betydelse blev avgörande för sjuttio- och åttiotalens experimentella poesi och kritik.
De poeter som på ett eller annat sätt knöts till tidskriften - Steve McCaffery, Ron Silliman, Barrett Watten, Susan Howe, Carla Harryman, Lyn Hejinian och andra - skilde sig åt ganska mycket i sina val av former, tekniker och material. Det var en heterogen grupp. Men de flesta delade ändå ett intresse för att utpröva nya former, att tänja på språket, att närma sig andra konstarter och att undersöka de politiska implikationerna av ett sådant arbete. Poesin kan vidga registret av betydelser, men måste samtidigt undvika att reproducera de föreställningar och känslor som vissa språkformer och uttryck behäftas med. Poesin måste vara kritisk. Som Marjorie Perloff framhåller i sin studie "Radical Artifice. Writing Poetry in the Age of Media" kan language-poesin ofta läsas som en komplex kritik mot de utslätade bilder som med stigande hastighet matas fram i en medialiserad samtid och traderas som autentiska och personliga uttryck.

Dessutom var dessa poeter teoretiskt intresserade på ett sätt som stack ut i samtiden. Frankfurtskolan liksom den sene Wittgenstein hörde till de viktiga referenserna. Och det var symptomatiskt att man gärna tittade bort från T S Eliot och Wallace Stevens, för att i stället plocka upp arvet från Gertrude Stein och objektivismen, med poeter som Louis Zukofsky, George Oppen och Charles Reznikoff i förgrunden. Ser man till efterkrigspoesin valdes den "akademiska" dikten bort för sextiotalets John Ashbery och Robert Creeley, liksom för de intermediala framstötar som utfördes inom visuell poesi och ljudpoesi. Att Bernstein alltsedan sjuttiotalet ägnat essäer åt alla dessa namn och riktningar är alltså ingen överraskning. Också i "My Way" hittar man exempelvis Stein och Reznikoff i innehållsförteckningen, liksom sentida kollegor som Susan Howe och Hannah Weiner.
Många av texterna i "My Way" rör dock poesins möjligheter i USA i dag, i en tid som å ena sidan präglas av ett mångfaldigande av traditioner och uttryck, å den andra av en allt mindre och alltmer homogen och stabil litterär offentlighet. Men Bernsteins poetiska politik vilar inte på lamentationer. I stället är utgångspunkten att det faktiskt finns en vital ny poesi i dag, som lever sitt liv vid sidan av de nationella monumenten kring OVC ("Official Verse Culture"). "Föreställ er", skriver han till exempel i essän "Provisional Institutions", "att alla nationellt spridda tidskrifter och alla stora förlag i USA slutade att publicera eller recensera poesi. Den nya amerikanska poesin skulle knappast märka det. Men inte för att samtida poesi är marginell i vår kultur. Snarare motsatsen: det är dessa publiceringsinstitutioner som har marginaliserat sig själva i förhållande till vårt kulturella liv i poesin."

Inte sällan brukar förlag och andra dra fram de kommersiella argumenten när dessa frågor aktualiseras. Men dessa håller knappast för granskning, eftersom den poesi man faktiskt ger ut liksom merparten av de romaner man publicerar är rena förlustaffärer. Snarare fungerar denna utgivning som kitt i en kulturell självbild, menar Bernstein, som i sina förlängningar kan tjäna andra (och kanske mer lukrativa) intressen. Frågan är hur den nyfikna och utforskande poesi, som väljer att ifrågasätta knäsatta kulturella föreställningar ska finna och behålla utrymme i en sådan tid, där antalet offentliga rum som inte ägnas kvantifikationer (maxpublik, maxinkomst) blir allt färre. Och det gäller inte bara nyskriven litteratur. Det handlar också om hur vi ska kunna spetsa öronen för den komplexa poesi som har skrivits tidigare: "Vår historia är fylld av gengångare, vars röster vi ibland kan höra sucka i rader som oftast förnekas en status som kommunikation, eftersom den rymmer alltför mycket mening, men mening av fel slag."

Bernsteins egen poesi - liksom den han vill lyfta fram - befinner sig följaktligen på kant med förutfattade meningar och fixa identiteter (individuella som kollektiva). Men den placerar sig intill en igenkännlig värld. Hans dikter flödar över av modern "amerikana", och vardagsspråkets ekon är alltid påtagliga, men i förvrängda former, vilket skapar njutbara och humoristiska glidningar, liksom öppningar för kritiska frågor. För ett par månader sedan utkom diktsamlingen With Strings (The University of Chicago Press, 132 s), som är en direkt följeslagare till "My Way". Om Bernstein i den tidigare boken pläderade för en "modulär essäform", där olika tonlägen och perspektiv kolliderade, har han sökt skapa en liknande form åt den nya boken: "en kort text kan bli en del av en seriell dikt eller en sektion i en seriell dikt kan stå för sig själv. Avsikten är att göra boken i dess helhet till en sträng av inbördes utbytbara delar. Politiska, sociala, etiska och textuella undersökningar blandas och presenterar en språklig ekokammare i vilken teman, modus och förnimmelser permuteras, moduleras, genljuder och tänjs ut."

"With Strings" innehåller en poesi som driver upp olika gensvar hos läsaren: från djup koncentration till förstrött lyssnande. Mångfalden är häpnadsväckande, vokabulären monstruöst voluminös och varje risk för "tonlägeslåsning" sopas undan snabbt. Formler, citat och vändningar från reklam, datalingo, amerikansk film och musik, patetisk lyrik, gatuslang, filosofi, middagskonversation etc filtreras genom olika stämmor, ljudboxar och rytmer. I linje med de deklarerade intentionerna framstår inte sällan dikterna som bestående av starkt kontrasterande delar, som skapar dissonanser och förskjutningar. Resonemang inleds, avbryts och kopplas om till rimmad vers. Tempot skiftar och man glider in i en välbekant retorisk modell bara för att stoppas upp av en mångordig nybildning eller oväntad radbrytning eller punkt. Dessa skiften och kantigheter är besläktade med de felstavningar som jag citerade inledningsvis och kan alltså, förutom att de kastar nytt ljus på våra etablerade språkvanor och handlingsmönster, fungera som ett materialistiskt memento: dikter och läsare delar en kroppslig grund.
Ur denna barocka och satiriska poesi, fylld av gåtor, ordvitsar och sluddrande barnkammarramsor, stiger så de redan tidigare aktualiserade frågorna om poesins möjligheter i dag fram. "Vad är estetiska värden och varför / tycks de bli allt mindre & / färre? Snabbt: definiera skillnaden / mellan arpeggio & Armani." Detta är bokens anslag, och vad som följer är en glimrande kommentar, som inte tvekar att driva poesins språk bortom de rymder det vanligtvis vistas i.

Många av de drag som utkristalliseras i "With Strings" känns igen från andra av Bernsteins böcker, även om utprövningen av komedins estetiska och politiska möjligheter tycks få en alltmer framskjuten roll i dikterna. Vill man också göra sig en föreställning om hans tidigare poesi finns nu en utmärkt möjlighet genom en nyligen utgiven samlingsvolym av hans chapbooks (småböcker): Republics of Reality: 1975-1995 (Sun & Moon, 363 s). Den rymmer alltså inte alla diktsamlingar (och inte min favorit, "Dark City" från 1994), men den bidrar definitivt till att korrigera en föreställning som ibland har cirkulerat om Bernstein, som i först hand en language-poesins framgångsrika entreprenör. De lyriskt krökta reflektionerna såväl som de halvt ogenomträngliga ljuddikterna och allt som ryms däremellan visar att hans poesi öppnar en språkväg till moderniteten som är svår att hitta någon annanstans.

Även om language-poesin i dag kan betraktas som en historisk företeelse och med följdriktighet blir föremål för alltfler kritiska studier och avhandlingar, skriver alltså Bernstein liksom de andra poeterna vidare längs sina egna vägar. Samtidigt har en ny generation poeter trätt fram, som å ena sidan tagit lärdom av de poetiska erfarenheter language gjorde, å andra sidan sökt nya poetiska lösningar för sin tid. Det är sannerligen ingen lätt uppgift med tanke på den öppenhet som language-poeterna uppvisade gentemot olika former och material. En möjlig väg har ny teknologi erbjudit. Den digitala poesi som skrivs med anknytning till webbsajter som ubu.com och arras.net har uppenbarligen lärt sig en del vad det gäller språkhantering, men samtidigt funnit nya distributionsformer, nya metoder (kinetiska dikter, webbcollage med mera) och kanske nya arbetsmönster (i samarbetsprojekt mellan flera poeter och poeter och programmerare etc).
Vad som står utom tvivel är, att det är i dessa omgivningar och inte i den skrivarskoleduktiga produktionen av lyrik och igenkännliga epifanier, som uppfinningsrikedomen och dynamiken i de senaste decenniernas amerikanska poesi står att finna. Bernsteins betydelse för denna explosiva aktivitet, som redaktör, arrangör, antologimakare, översättare, lärare, som poetisk "småföretagare" (för att använda en självkarakteristik) är oomtvistlig. Detsamma gäller rörligheten och briljansen i hans poesi.

Jesper Olsson är doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.