Söker man på ordet ”copyright” bland de uppemot tio miljoner böcker som Google skannat in under de senaste åren får man de märkligaste träffar. Thomas Edlyne Tomlins ”Popular Law-Dictionary” från 1838 till exempel, en juridisk översikt som bland annat förtäljer att den brittiska Statute of Anne en gång i tiden gav författare 14 års rättighet till sina alster. På grund av sin ålder tillhör ”Popular Law-Dictionary” public domain, det vill säga den slags kulturella allmänning som inträder när ett verks skyddstid löpt ut. Boken berättar att Statute of Anne ofta betraktas som den första upphovsrättslagen, sedermera förlängd till 24 år.

En annan träff, en inskannad amerikansk fotobok från 1898, anger att längden på copyright i USA för ett fotografi då var 28 år. ”Inom sex månader från att den löpt ut kan dock författaren eller hans änka eller barn förlänga den i ytterligare 14 år.” Upphovsrätten har som bekant en tendens att begränsa access till material på webben och klickar man sig framåt till yngre böcker blir det allt mindre att läsa. Men att nya böcker om copyright är noga med sina egna rättigheter är kanske inte helt förvånande. För att studera Henry Olssons ”Copyright. Svensk och internationell upphovsrätt‬ från 1975” får man exempelvis vackert bege sig till närmaste bibliotek eller köpa en senare upplaga då ”ingen förhandsgranskning” av boken är tillgänglig.

Att en söknig på ”copyright” på Google Book Search avslöjar att upphovsrätten är lika relativ som den är historiskt föränderlig är möjligen en historiens ironi. Om det nu är så att historien upprepar sig först som tragedi och sedan som fars, så finns det tveklöst något farsartat över den lavin av stämningar som drabbat Google, ett företag som självmant tagit på sig att skanna in världens all litteratur. Något mer behjärtansvärt får man leta efter. Det är givetvis något som nationalbibliotek världen över borde ägna sig åt, men de reguljära anslagen räcker förstås ingen vart. Har ett nationalbibliotek tur kan det få sig några miljoner extra för digitaliseringsinsatser; Bayrische Staatsbibliothek, ett av fyrtiotalet bibliotekspartners i Googles skanningsprojekt kammar hem en halv miljard från Kalifornien, vid sidan av det enorma teknologiska ”know-how” som samarbetet med världens ledande it-företag genererar.

Att Google Book Search är förknippat med juridiska problem kan knappast ha undgått någon som intresserar sig för böcker. Som bland andra New York Times meddelade häromveckan har förlikningsavtalet mellan Google och USA:s förlagsindustri och författarorganisation nu skjutits upp på obestämd tid – ett helt nytt avtal håller uppenbarligen på att förhandlas fram. Google är för tillfället indraget i ett slags legalt tvåfrontskrig eftersom också EU släpat fram sitt litterära artilleri. Man skjuter till och med från regeringsnivå, och den hearing som nyligen hölls i Bryssel kretsade kring inskanningen som ett upphovsrättsbrott i sig, något Google bestrider eftersom böcker inte tillgängliggörs utan tillstånd och alla rättigheter ligger kvar hos författarna. Tonläget är högt – och har varit det alltsedan bokskanningsprojektet tillkännagavs på bokmässan i Frankfurt hösten 2004. Precis som andra mediesektorer hotas bokbranschen av de binära nätverkens obevekliga kraft; Svenska förläggareföreningen menar till och med att Google gjort sig skyldig till ”världens största upphovsrättsintrång.”

Hur det kan vara fallet är och förblir en gåta; vill man inte vara med är det ju bara att säga till. Google påpekar själva att ”syftet med Google boksökning är att du ska kunna upptäcka böcker och ta reda på var du kan köpa eller låna dem, inte läsa dem från första till sista sidan på nätet.” Juridikprofessorn James Boyle har liksom demokraten Zoe Lofgren frågat sig vad problemet egentligen handlar om eftersom alla rättigheter är och förblir ”in the hands of the rights holders”. Dessutom ligger skanningsprojektet helt i linje med Googles övergripande sätt att organisera information på webben; vill man exempelvis inte få en kopia gjord av sin sajt och indexerad av Google är det bara att höra av sig och be om att få bli undantagen. Det är förvisso ganska korkat eftersom ingen någonsin kommer att hitta ens sajt givet Googles dominans; men i konsekvens av ovanstående får man förmoda att Svenska förläggareföreningen gjort just så.

I den något forcerade diskussionen om Google är det lätt att glömma bort att Google Book Search gör det möjligt att söka information bland miljontals OCR-skannade böcker. Automatiskt teckeninkänning gör att inte bara information om böckerna är sökbar – utan även innehållet i dem. Genom öppna API:er, ett slags regeluppsättningar för hur programvara kommunicerar med annan programvara på nätet, är all denna information öppen för vem som helst att använda utan kostnad. Svenska Libris erbjuder till exempel dynamiskt genererade länkar till Google Book Search; två klick bort från metadata om den gamla lundaavhandlingen ”Om inskrifter i lefvande träd” från 1829 finns boken att läsa i fulltext eller som nedladdningsbar pdf. Eftersom ungefär 20 procent av de inskannade äldre böckerna tillhör den kulturella allmänningen – kanske är de så många som två miljoner – berikar denna gratistjänst på ett fantastiskt sätt världens bibliotekssystem.

Om ovanstående utgör den altruistiska sidan av detta märkliga projekt, handlar den andra sidan om olika slags spridningsidéer som Google försöker sälja in. Google är ju ett företag vars affärsidé är distributiv; bitar av Google finns över hela webben och det är så företaget tjänar pengar. Fem procent av de inskannade böckerna finns i handeln; de har fortfarande kommersiell potential och vad Google erbjuder förläggare är att göra reklam för dem genom olika former av förhandsgranskning som numera också blivit standard på webben.

För ”nya” böcker och böcker i ”public domain” är Google Book Search med andra ord tämligen oproblematiskt. Det stora juridiska debaclet gäller de 75 procent av bokbestånden i bibliotekens hyllkilometer av upphovsrättsskyddade men kommersiellt otillgängliga böcker, ibland så kallade ”herrelösa böcker” när det inte finns några uppgifter om vem man skall kontakta för att klarera rättigheter. Om inget avtal föreligger förevisas de bara i så kallade ”snippets”, små textrutor med begränsad information. ”Vi tror att det blir till stor fördel för förlagsbranschen om författare och publicister kan tjäna pengar på volymer som de trodde var borta från marknaden”, har Google påpekat, men det tror uppenbarligen inte bokbranschen.

En rad oberoende undersökningar har visat att kulturella produkter som böcker, musik eller filmer har ett kommersiellt värde på marknaden under en fem- till tioårsperiod. Med några ytterligt få undantag – och Google Book Search handlar om det generella snarare än det partikulära – sjunker därefter efterfrågan drastiskt. Även om webbens ”long tail” möjligen på sikt kommer att förlänga den kommersiella potentialen för olika kulturprodukter är det ett konsumtionsmönster som nog kommer att bestå ännu en tid. När amerikansk copyright exempelvis krävde att upphovsrättsinnehavare förlängde sina rättigheter efter 28 år var det färre än 15 procent som brydde sig om det. Incitamentet att förlänga rättigheten till en vara som inte längre genererade någon vinst var tämligen försumbar.

Att nästan nio av tio upphovsrättsinnehavare inte fann det lönt att förnya sina rättigheter borde stämma till eftertanke, men utvecklingen har snarare gått åt det andra hållet. Som fler nätaktivister och progressiva juridikprofessorer påpekat har förlängningen av skyddstider under de senaste decennierna varit ovanligt trångsynt givet hur internet utvecklats under samma tid. Framtidens historiker kommer med all sannolikhet fråga sig hur de lagmakare egentligen var funtade som kunde få för sig att låsa in hela 1900-talets kulturella produktion parallellt med att webben utvecklades som en global distributionskanal tillgänglig för alla medborgare.

Det mediehistoriskt mest intressanta med Google Book Search är just det sätt som företaget ifrågasätter copyright, ja rentav ställer upphovsrätten på huvudet, utan att för den delen bryta den. Google frågar inte först om de får skanna böcker – vilket gjort bokbranschen röd av ilska – man producerar bildfiler i en rasande fart, och vänder så att säga tillbaka till ett slags ”Statute of Anne”-förhållningssätt där det är upp till rättighetsinnehavaren att aktivt säga ifrån om hon inte vill vara med. Om Bernkonventionen 1886 gjorde att alla kulturmakare per automatik tilldelades copyright över sina alster, är defaultvärdet nu alltså det motsatta. Google stiftar förstås inga lagar, men genom sin omfattande praktik och uthållighet håller de på att förskjuta och gradvist etablera ett nytt – eller rättare sagt gammalt – förhållningssätt till access till information som bättre svarar mot den digitala domänens grundläggande logik.

Tillgänglighet till information har under hundratals år varit den styrande principen för såväl bibliotek som andra minnesinstitutioner; det har till och med betraktats som en medborgerlig rättighet. Men naturligtvis finns det även från ett biblioteksperspektiv problem med Google bokskanningsprojekt. Som företrädare för Europas nationalbibliotek nyligen påpekade gör exempelvis olikheter i lagstiftningen mellan USA och Europa att nästan en halv miljon böcker i ”public domain” inte kan ses på datorer med europeiska IP-adresser. Europa ligger efter, och som kommissionären Vivianne Reading påpekat måste olika medlemsländer ”sluta att avundas de framsteg som görs på andra kontinenter och istället själva ta tag i /digitaliserings/frågan. /Framför allt/ behöver vi förbättra samarbetet för att anpassa EU:s upphovsrättsliga lagstiftning till den digitala tidsåldern.”

Vad Googles skanningsprojekt uppmärksammat är de bisarra omständigheter som begränsar den kulturella allmänningen. En anledning till att miljontals herrelösa böcker är fastlåsta på sina bibliotekshyllor är att ingen vet vem som har rätten till dem. Det stora problemet med upphovsrätten till gamla böcker är ju att lagstiftningen inte kräver att en lista med rättighetsinnehavare skall existera. Givet hur nätet håller på att utvecklas till den primära informationskanalen för allsköns information kan man fråga sig om bibliotek och andra minnesinstitutioner framöver egentligen bör befatta sig med material som av olika juridiska skäl inte kan tillgängliggöras i digital form. Det är en radikal ståndpunkt, men en konsekvens av att placera binär tillgänglighet i fokus för den framtida verksamheten. Varför skall egentligen ett bibliotek bevara och lägga resurser på att långsiktigt säkra böcker och annat materials beständighet om de inte kan göra dem tillgängliga annat än i fysisk form? I den kommersiella mediesektorn nedprioriteras alltid material som man inte har något rättighet till, det vill säga material som man inte kan återanvända i egna syften.

För en yngre generation van att använda den digitala domänen framstår det som obegripligt att institutioner som finansieras genom den gemensamma skattsedeln inte förmår att tillgängliggöra den information de besitter på det mest naturliga sätt över webben. På sikt riskerar det att underminera legitimiteten hos dessa institutioner. Utifrån ett biblioteksperspektiv är det just detta som Google Book Search handlar om. Företagets devis ”att organisera all världens information och göra den tillgänglig och användbar överallt” är ingen läpparnas bekännelse – det är en reell ambition. Flera bibliotek och minnesinstitutioner borde göra den till sin och ge betydligt kraftigare eldunderstöd i den pågående bokdispyten.