När så barbarerna fördrivits eller dödats,

lät Xenofon hellenerna slå läger

och taga fram av av de förråd som ännu ej förödats,

och bjuda in till gästabud hellenernas strateger...

Så börjar Gustaf Frödings ”Ur Anabasis”. Dikten består av fyra åttaradiga strofer, och den är häpnadsväckande främst på grund av sin virtuosa språkliga träffsäkerhet men också av andra skäl, bland dem att den återför läsaren, gripen och motståndslös, till en stark upplevelse av en grekisk prosatext genom att utnyttja suggestionskraften i ett nymodigt stilmedel som var helt främmande för denna text och säkert skulle ha förkastats med en oförstående fnysning av dess upphovsman: Frödings dikt är rimmad. ”Ur Anabasis” är ett av många och ett i sin anspråkslöshet starkt vittnesmål om de klassiska gymnasiestudiernas värde.

För dem som i likhet med Gustaf Fröding – allt annat än ett skolljus – hade förmånen och lyckan att i skolan studera grekiska hade Xenofons ”Anabasis”, berättelsen om de tiotusen grekiska legosoldaternas strapatsrika tåg norrut från Eufrat till Svarta havet, en funktion liknande den som fylldes av Caesars historia om det galliska kriget i de betydligt större skaror som hade latin på schemat. Båda var förhållandevis enkla berättande texter, som därför kom till användning tidigt under studiegången; där krigades, slogs läger och marscherades, dag för dag, mil för mil (eller parasang för parasang, som det hette hos Xenofon), icke utan en viss monotoni. Caesar berättar om stora och världshistoriskt avgörande förlopp, Xenofon om ett lokalt och tidsbegränsat fälttåg. Men i sin vardagliga detaljrikedom är Xenofon betydligt mer livfull. Alla gymnasister är inte Fröding, men det kan inte ha varit många som inte med klappande hjärta tyckte sig höra ropet ”Talatta, talatta” – ”Havet, havet” – som gick genom de marscherande lederna, från tät till kö, när de hårt prövade hellenerna från höjderna ovanför Trapezunt vid Svarta havets kust plötsligt för första gången såg det vatten som skulle kunna föra dem hem.

Att tillhandahålla texter till skolundervisningen är ett säkert medel för en författare att nå odödligheten, i positiv eller negativ mening. Trots 500 års inarbetning i den funktionen och på mer än ett ämnesområde är Xenofon märkligt okänd och försummad utanför krympande specialistkretsar även i de stora länderna. J K Andersons ”Xenophon” (1974), en grundlig och välskriven biografi av måttligt format, har redan ett tredjedels sekel på nacken, och ett och annat har inträffat bland experterna under den tiden. Därför är den tyske filologen Christian Mueller-Goldingens Xenophon. Philosophie und Geschichte (Wissenschaftliche Buchgesellschaft, 132 s) ett välkommet tillskott till en litteratur som borde ha goda förutsättningar att fängsla många. Ty Xenofon var inte endast den unge atenske stabsofficer som kom att föra befälet – eller åtminstone göra en avgörande ledningsinsats – när en sammanrafsad legohär om 10000 man (vid marschens slut var de färre än 6000) åren 400–399 f Kr efter att ha förlorat en drabbning och sina främsta anförare slog sig fram till havet genom oländiga bergstrakter, under hårt vinterväder och bland fientligt sinnade stammar. Han har betydligt fler anspråk även på moderna läsares uppmärksamhet.

Så mångsidig var i själva verket Xenofon som författare och tänkare att produktiviteten kanske rentav kan betecknas som hans olycka; den var dock inte värre än att han under hela antiken åtnjöt det anseende som tillkommer ”minor classics” och att en del av hans produktion förblev inflytelserik ett gott stycke in på 1800-talet. Han lovordas av så kräsna läsare som Caesar och Cicero, och hans prosa prisades generöst även av kritiska finsmakare som ett mönster av enkel, klar och stram stilkonst. En viss otur hade Xenofon ändå i så måtto att han som Sokrates lärjunge bedrev filosofi samtidigt med Platon, och att han skrev historia samtidigt med Thukydides. Han levde och verkade därför, om uttrycket tillåtes, i ”geniskugga”. Något geni var han inte, men han var mångkunnig, nyanserad och omdömesgill. Han tycks mitt i de hotande och förvirrande situationer där han tidvis befann sig ha förblivit gudfruktig på ett allvarligt och genomtänkt sätt. Dessutom var han såvitt man kan utröna en hedersman. Amatörmässigt men flitigt och långvarigt umgänge med de i tid och otid frambesvurna ”gamla grekerna”, dessa vitalitetsfrustande överlevnadskonstnärer, har lärt mig att atenaren Xenofon (liksom hans landsman Aristides och beotiern Plutarchos) hör till den handfull bland dem av vilka man skulle kunna överväga att köpa en begagnad häst. Om detta djur och dess dressyr och användning skrev han för övrigt en högt skattad bok (tillgänglig på svenska genom en förtjänstfull översättning av den ridkunnige grecisten Jonas Palm år 1980). Härtill skrev den flitige atenaren också en framställning om en kavalleribefälhavares uppgifter och han har åtminstone lika starka anspråk som någon annan – låt vara att de är omstridda – på att ha författat en omtyckt handledning i konsten att jaga med hundar.

Xenofon föddes i Aten någon gång mellan 430 och 425 f Kr. Han gjorde sin vapentjänst som ryttare, vilket tyder på att han hörde hemma bland de besuttna medborgarna, och i samma riktning pekar hans oftast måttfullt konservativa ställningstaganden i de politiska frågor som engagerade och splittrade hellernerna under hans tid, liksom hans tydliga förkärlek för den atenska demokratins motpol i det politiska spelet, det strama och aristokratiska Sparta.

Två händelser kom att på avgörande sätt påverka Xenofons liv. Den ena var mötet med Sokrates, till vars lärjungekrets han under någon tid kom att höra; när mästaren år 399 dömdes att tömma giftbägaren, låg Xenofon visserligen i fält i Armenien, men händelsen berörde honom uppenbarligen djupt. Den andra framtidsbestämmande händelsen var fälttåget genom Mindre Asien och Xenofons fortsatta engagemang som officer hos den spartanske kungen Agesilaos, som han följde på ett fälttåg mot den persiska stormakten i Mindre Asien. Denna hans förbindelse med Atens främsta motståndare i Greklands interna politiska spel ledde till förvisning från hemstaden. Han hölls emellertid skadeslös av sina uppskattande spartanska vänner; den spartanska staten skänkte honom någon gång på 390-talet en lantegendom i byn Scillus, där han efter ytterligare några år i fält med Agesilaos kom att leva en lantjunkares behagliga liv i åtminstone femton år.

Tillvaron som country gentleman tycks ha passat honom utmärkt, och han försummade heller inte att skriva en handbok i lanthushållning, där han låter sin läromästare Sokrates framträda med kloka frågor, som får sina sakkunniga svar. Även den dugliga godsägarfruns uppgifter får sin andel av den mångintresserades uppmärksamhet. Hans Oikonomikos brukar beskrivas som ett av de allra första försöken att placera in ekonomiskt tänkande i något slags filosofisk ram. ”Poroi”, en kort skrift om den atenska statens inkomster och om möjligheterna att förbättra dem, är originell i sin idérikedom men sägs i gengäld också vara präglad av en egenskap som varit ofta återkommande i nationalekonomiska tänkares förslag: den bygger på illusioner.

Men den alltmer förvirrade grekiska politikens stormvågor sköljde över den spartanska stormakten, som led ett förintande nederlag mot den nya ledarstaten Thebe vid Leuktra (371). Xenofon måste hastigt lämna sin gård; han tycks ha flytt till Korinth. Så småningom upphävdes landsförvisningen och han kunde återvända till Aten. Hans båda söner gjorde sig bemärkta som kavallerister i hemstadens tjänst; den äldste, Gryllos, stupade i det blodiga slaget vid Mantineia 362 f Kr. Fem–sex år senare avled Xenofon; han sägs ha blivit omkring 70, vilket med tidens mått var en vacker ålder för den som levat så aktivt och tidvis farligt.

Som historiker fortsatte Xenofon Thukydides stora verk om det grekiska statssystemets öden. Han börjar med år 411, där föregångarens arbete avbröts, och hans text sluter utan inledande förklaringar direkt an till Thukydides oavslutade framställning. Xenofon följer i detalj det komplicerade förloppet under de 50 åren fram till slaget vid Mantineia. Hans ”Hellenika”, som denna historiska framställning i sju böcker kallas, kan förvisso inte tävla med Thukydides storverk om det peloponnesiska kriget; den är enklare både språkligt och tankemässigt, men den saknar varken egna klarsynta överblickar eller de tal som enligt antik historiografisk tradition lades i huvudaktörernas mun för att rättfärdiga eller analysera händelserna. Det är en erfaren befälhavare och även en politiskt bevandrad man som skriver; han är pragmatiker, inte teoretiker, och det kan inte hjälpas att enkelheten i hans prosa ibland kan kännas trösterik för läsare som kämpat sig trötta i brottning med Thukydides raffinerat sammanflätade perioder.

Kring Sokrates och hand öde kretsar flera av Xenofons verk; mest känt är det som brukar kallas ”Memorabilia” och som innehåller en ingående kritisk diskussion av de anklagelsepunkter som ledde till dödsdomen mot filosofen men också en mer allmän undersökning av medborgerliga dygder och av Sokrates metod och dialogteknik. Lika litet som Xenofons andra sokratiska skrifter förmår memorabilierna att tävla med Platons verk, men de är självständiga och belägger på ett övertygande sätt tesen att den atenske vishetsläraren ivrade för medborgerlig dygd och pliktuppfyllelse och att hans förkunnelse alls inte hade den religionsfientliga och destruktiva karaktär som motståndarna lade den till last.

Verkligt originell är Xenofon i det stora verket ”Kyros uppfostran” – det handlar om det persiska rikets grundare och visar med all tydlighet att författaren hade djup förtrogenhet med men också stor respekt för de ”barbarer” som han kämpat med i Armenien och Mindre Asien. ”Kyropedien” som verket kom att kallas (efter sitt grekiska namn, Kyrou paideia ) blev spritt, uppskattat och inflytelserikt som furstespegel och samling av politiska och militära råd och maximer långt in på 1700-talet. Xenofon tecknar inte bara bilden av en idealisk härskargestalt – en stundom kanske alltför förträfflig orientalisk Bror Duktig – utan flätar också skickligt in en romantisk historia i förloppet. Sitt intresse för politiska och särskilt konstitutionella frågor gav han uttryck åt i flera skrifter om Atens och Spartas författningar.

Som bidrag till Xenofon-litteraturen har Mueller-Goldingens monografi sitt främsta värde i den stramt genomförda idéanalysen, som väger etablerade och nya tolkningar mot varandra. Bokens underrubrik ”Filosofi och historia” är inte vald av en slump. En viss torka och ett kryddmått omständlighet måste nog sägas känneteckna den klara och precisa framställningen. Idéer färdas nu en gång inte på egen hand genom luften. De behöver mänskliga bärare. Och det händer ibland att bäraren ger färg och doft åt bördan. Den tyske författaren dissekerar idéerna i deras sammanhang med andra idéer; deras bärare tar han i allt väsentligt för given. Den som inte vill inskränka sig till analys av Xenofons tankar utan också önskar stifta personlig bekantskap med den lärde, kloke och älskvärde gamle atenaren – det är han värd: i ”Anabasis” skymtar här och var tilltalande drag av humanitet, som tydligen inte helt utplånades ens i snöslask och pilregn – den gör klokt i att ha Andersons levnadsteckning till hands under läsningen.