Vad är egentligen ett universitet? Vad är det som skiljer ett universitet från exempelvis ett forskningsinstitut? Att definiera positivt laddade begrepp innebär mer än att beskriva vad de är. Även om den pågående EU-anpassningen av universiteten inte väcker samma upprörda känslor som reformen 1968 är detta kanske rätt tillfälle att reflektera över vad universiteten blivit - och skulle kunna bli."

För den engelske 1800-talskardinalen John Newman var universitetets syfte att "förbereda [studenten] för att fylla varje post med heder och bemästra varje ämne". Liksom de flesta andra uppfattningar om vad någonting är eller bör vara präglades Newmans inställning av hans egen position i samhället. Han var själv i stor utsträckning en produkt av sin utbildning vid universitetet i Oxford. Det var också där som han gjorde betydande insatser som prästman och teolog till dess att han beslutade sig för att lämna Church of England för att konvertera till katolicismen.

Där fortsatte han sedan sin karriär och utnämndes på sin ålders höst till kardinal för sina insatser för teologins förnyande i konservativ anda. Citatet ovan är hämtat från hans "The Idea of a University" från 1852, en bok som skrevs som en del av förberedelserna för upprättandet av ett katolskt universitet på Irland. Texten var emellertid helt präglad av ett universitetsideal hämtat från Oxford. Det är dock troligt att Newman, som tvingats lämna sitt universitet och var i full färd med att förbereda upprättandet av ett nytt i samma anda men präglat av hans egen tro, artikulerade detta ideal betydligt tydligare än vad som någonsin gjorts av de lärare som levde och verkade där hela sitt liv.

Enligt Newmans - och Oxforduniversitetets - synsätt handlade universitetsutbildning inte om att lära ut specifika yrkesfärdigheter. Att bedriva forskning eller ens forskningsanknuten undervisning hörde heller inte till huvudsyftet. I stället handlade det om en fostran som i stor utsträckning utgick ifrån den klassiska grekiska litteraturen och som innebar mer än bara utbildning i vår moderna mening. Universiteten i Oxford och Cambridge hade även under 1800- och 1900-talen lagt en större tonvikt på den uppfostrande aspekten och till och med uppfattat sig stå i föräldrarnas ställe - in loco parentis - under utbildningstiden. Detta hade lett till en mera allomfattande rolluppfattning hos universitetens verksamheter så att dessa innefattat även stora delar av studenter as fritid.

Även om såväl inställningen till forskning som studenternas genomsnittsålder förändrats dröjer sig den uppfostrande ambitionen fortfarande ofta kvar. I Oxford och Cambridge, liksom vid de många universitet som inspirerats av dem, bor studenterna än i dag mycket riktigt i stor utsträckning i anslutning till de colleges de är medlemmar i och som även håller i huvuddelen av undervisningen.

Även om Irland aldrig blev platsen för något katolskt Oxford har Newmans "The Idea of a University" ändå varit en betydande inspirationskälla för universitetsväsendets senare utveckling. I The Modern
University and Its Discontents (Cambridge University Press, 475 s) beskriver den amerikanske historikern Sheldon Rothblatt universitetstankens idéhistoria i framför allt den anglosaxiska världen med utgångspunkt i Newmans bok. Bakom de moderna universitetens ideal står emellertid en mängd olika influenser av vitt skilda ursprung.

Mot Newmans idé ställer Rothblatt bland annat den tyska universitetsideologi som formulerades av framförallt Wilhelm von Humboldt, även han verksam under senare delen av 1800-talet. Där ligger tonvikten i betydligt högre grad på ämneskunskaper och forskningsanknytning. Till Humboldtmodellen hör också en mycket stark ställning för professorerna vid de olika ämnesinstitutioner som hade vuxit fram vid samma tid. En annan grundpelare är Lern- und Lehrfreiheit. Enligt denna princip präglades utbildningen av lärarnas frihet att undervisa om vad de med ledning av sin forskarkompetens ansåg mest centralt och riktigt (Lehrfreiheit) och studenternas motsvarande frihet att ta del av föreläsningar och övrig undervisning efter eget gottfinnande (Lernfreiheit). Inte ens det tyska kejsardömets mest ledande lärosäten svarade för studenternas fritid eller uppfostran. De studentverksamheter som karaktäriserar de tyska universiteten - alltifrån kejsardömets aristokratiska fäktklubbar till dåtidens och samtidens politiska studentgrupper - har följaktligen varit oberoende sammanslutningar.

Även i den anglosaxiska världen har idealet med forskningsanknytning naturligtvis slagit igenom med tiden. Detta gäller inte minst i Oxford som ju är känt för de eminenta forskningsmiljöer som utvecklats där sedan Newmans dagar. Man kan emellertid spåra en uppfostrande aspekt som är starkare där än vid mera Humboldtinspirerade universitet. Vid den anglosaxiska världens universitet läggs fortfarande stor tonvikt på bland annat individuell handledning så att samma akademiska handledare ofta följer varje student genom hela utbildningen som allmän vägledare och förebild. Ämnen som retorik och skriftlig framställning har också en helt annan position där än vid den europeiska kontinentens mer tyskt inspirerade universitet. I USA är den uppfostrande aspekten emellertid särskilt markant i den inledande collegenivån. Sociologen Martin Trow har lanserat tanken att den tydliga skillnaden mellan undergraduates och graduate students kan ha något att göra med att universitetsväsendet i USA etablerades innan landet hade ett helhetssystem för utbildningsnivåer motsvarande grundskola och gymnasium. Att denna mellannivå kommit att etableras innebär emellertid också att den klassiska bildningen länge hade en tämligen stark ställning bland välutbildade amerikaner.

Det svenska systemet låg från början mycket nära det tyska med en tydlig betoning på forskningsanknytning och specialistutbildning. Även i fråga om studentaktiviteter låg de tidiga svenska universiteten mycket närmare den tyska modellen. Uppsalas nationer hade visserligen flera drag som påminde om Oxfords och Cambridges colleges: exempelvis svarade de för såväl bibliotek som för gemensamma matsalar och bostäder, däremot hade de aldrig någon roll i undervisningen. Denna styrdes i stället nästan helt av professorerna. Under 1900-talet inträdde emellertid ett nytt skede i de svenska universitetens utveckling, nämligen integrationen av dem i ett större statligt system. Vetenskapsteoretikern Aant Elzinga har rentav beskrivit resultatet som ett enhetligt "University of Sweden" under ledning av en gemensam universitetskansler, ett gemensamt centralkansli (Universitetskanslersämbetet, sedermera Universitets- och högskoleämbetet) och med kurs- och forskningsplanering styrda av riksdag och regering. Rikets samtliga professorer utsågs sedan gammalt av Kungl. Maj:t.

Sett i ett sådant ljus framstår studentrevolten 1968 i dess svenska version som kårhusockupation i Stockholm närmast som ett försvar för Humboldtmodellens öppenhet och forskningsanknytning. Även om studentrevolten drevs av en mängd olika vänstergrupperingar med en minst lika stor mängd målsättningar och ideologier var den tändande gnistan nämligen utbildningsminister Olof Palmes tilltänkta reformer av universitetsutbildningarna i enligt med utredningarna Ukas och Pukas. Även om många formuleringar redan då uppfattades som alltför marxistiska för en politiskt bred proteströrelse är det väl värt att märka att såväl lärare som studenter och studentorganisationer av olika politisk färg i allmänhet tog avstånd ifrån regeringens förslag.

Vänstergruppernas kårhusockupation vände sig mot en studentkår som inte kritiserade förslaget från en (enligt vänstern) tillräckligt radikal utgångspunkt och representerade således inte någon konflikt om huruvida förslaget var bra eller inte.

Palmes och regeringens uppfattning var att universiteten skulle utgöra ett slags yrkesutbildning och organiseras i enlighet med samhällets behov. Lärare och studenter - kårhusockupanter såväl som studentkårer och andra - försvarade i stället studenternas Lernfreiheit sådan denna kommit att gestalta sig vid de svenska universiteten i form av examina sammansatta av fristående kurser med öppna tentamina. Detta system skulle nu ersättas med en uppsättning, av regering, riksdag och universitetskanslersämbete definierade, utbildningslinjer. Mot detta stod en tämligen utbredd opposition vid de svenska universiteten.

Kårhusockupanterna och vänstergrupperna delade således idén om Lernfreiheit med den gamla modellens företrädare. Vad de inte stödde var den existerande professorsstyrda organisation som även regeringen gjorde sitt bästa för att bryta ner. I stället förordade de en akademisk "demokrati" där studenter och lärare på varje institution genom stormötesbaserad direktdemokrati skulle styra sig själva. Någon Lehrfreiheit för de enskilda lärarna var det således inte tal om. Tvärtom hade flera tidigare studentprotester riktat sig just mot enskilda lärare som undervisat ur allt för "borgerliga" perspektiv. I verkligheten fick de givetvis inte igenom några av sina krav. I stället verkställdes en reviderad version av regeringens reformförslag (Pukas). Den form av studentdemokrati som med tiden kom att utvecklas följde snarare den traditionella korporativa modellen (via studentkårerna) än den radikala direktdemokrati vänsterrörelsen hade förespråkat.

Sedan 1980 har utvecklingen å andra sidan vänt. "University of Sweden" har med tiden omvandlats till en uppsättning alltmer reellt självständiga universitet och högskolor. Universitets- och högskoleämbetet avskaffades hastigt under regeringen Bildt i början av 90-talet, även om det nästan genast återuppstod i den mer rådgivande och övervakande form som numera benämns Högskoleverket. Redan på 80-talet började regering och riksdag avstå ifrån att direktreglera utbildningarna, och fristående kurser har återigen kommit att utgöra en omfattande del av åtminstone de humanistiska och samhällsvetenskapliga utbildningarna. Hur många studenter som skall finansieras vid varje universitet styrs emellertid fortfarande av regeringen.

Finansieringssystemet måste på många sätt beskrivas som en övergång till finansiell målstyrning snarare än som en ren decentralisering av beslutsmakt (det är dock väl värt att märka att det bara är vissa av de uttalade målen som är kopplade till finansieringssystemet). Inriktningen på utbildning för de yrken man tänker sig kommer att behövas i framtiden består, trots en tilltagande osäkerhet om hur framtiden egentligen kommer att se ut.

I Norge har man återinfört en allmänbildande inledningskurs gemensam för alla universitetsutbildningar, en minimal modern parallell till gångna tiders generalistutbildningar, eller en kort europeisk motsvarighet till USA:s colleges. I Sverige liksom i andra europeiska länder håller den högre utbildningen nu på att omgestaltas genom den så kallade Bolognaprocessen. Detta innebär att vi står inför en valsituation. Det verkar lovande att regeringen denna gång valt att inte lägga upp strikta riktlinjer för hur denna omgestaltning skall gå till. Detta kan innebära en öppning för en mångfald olika lösningar vid olika svenska universitet. Vi kan bara hoppas att åtminstone några av dessa kommer att införa system som uppmuntrar bredd, ovanliga kombinationer och bred humanvetenskaplig bildning även för ickehumanister. Vi får också hoppas på att regeringen skapar ett system som ytterligare möjliggör detta. Hittills har dock varken regeringen eller oppositionen varit särskilt utförlig när det gäller hur detta skall gå till. Ytterst är detta en fråga om vad vi vill att ett universitet skall vara och om vilka typer av bildning det skall möjliggöra.