Jag går in på Google, skriver ordet ”parförhållande” och får 17800 träffar. Överst finns Finlands kyrka och det står: ”Trots att svårigheterna i ett parförhållande tär på krafterna och det känns som om du bara vill fly från alltihopa, är det bra att ta litet tid på dig.” Därnäst följer Familjerådgivningen i Småland som utropar: ”Här kan man få idéer och kunskaper om hur man ska utveckla sitt parförhållande.” Så kommer: ”Sök bland 30000 uppsatser från svenska högskolor” och sen ”Konsultation för relationsproblem eller kärleksproblem.”

Anledningen till den här lilla undersökningen är att jag tack vare den danska etnologen Sarah Holst Kjærs doktorsavhandling Sådan er det at elske. En kulturanlayse af parforhold – framlagd i Lund och utgiven på Museum Tusculanums Forlag – lärt mig att ”parförhållande” i själva verket är ett relativt nytt ord. Den 10 februari 1973 blev en arkivarie på Dansk språknämnd uppmärksam på det i en krönika av den fria kärlekens prästinna Suzanne Brøgger i dagstidningen Information. Arkivarien hade aldrig stött på ordet förut, klippte ut uttalandet där det ingick, limmade upp det på kartong och gav det därefter en egen låda i kartoteket vilket innebar officiell ställning som excerpt. Vad Brøgger skrev om – och skrev om med ett tydligt avståndstagande – var parförhållandet som ett ”slutet system”, ”ett ömsesidigt ägandeförhållande” där en man och en kvinna till den grad vecklades in i varandra att ingendera av dem till slut visste vilka känslor som var deras egna och vilka som var den andras.

Fram till 1999 då insamlingen avslutades kom lådan att rymma 30 excerpter. 1986 dokumenterades ordet ”parförhållandeterapi”, 1997 ”parförhållandesex” och 1999 – till slut – ”parförhållandekris”. Nu hade ordet nått en så allmän utbredning att det inte längre hade något språkvetenskapligt nyhetsvärde.

Det mest intressanta med ordet är kanske att dess karriär hos språknämnden börjar och slutar med betoning på det problematiska; det gör den av allt att döma också på Google.

Sarah Holst Kjær är ute efter att undersöka parförhållandet som både fantasi och realitet, det vill säga hon vill åt hur den levda vardagen i moderna parförhållanden ser ut men också vilka föreställningar om manligt och kvinnligt, om kärlek och samlevnad de bygger på. Boken har ett stadigt teoretiskt fundament – ett centralt namn är Judith Butler – men framför allt utgår den ifrån de ytterligt konkreta, kärleksfullt detaljerade djupintervjuer som Holst Kjær genomförde 2005 med fem tillsvidare barnlösa par i åldern 25–30. De är urbana, de är välutbildade, välformulerade och reflekterande – och framför allt är de inställda på att reflektera och formulera sig kring parförhållandet. Genom de frikostiga citaten ur intervjusamtalen blir dessa tio unga människor – Benedikte och Torben, Maria och Olav, Søren och Anne, Karoline och Jesper, Louise och Kristoffer – alla utomordentligt levande för läsaren: ja, ibland har man snarast känslan av att läsa en modern, lätt satirisk sedesskildring med udden riktad mot den privilegierade medelklassens ambitioner.

Parens motto tycks genomgående vara att lika barn leka bäst. Louise, som är universitetsstuderande, har samma sociala bakgrund som Kristoffer som hon känt sedan de båda gick i gymnasiet och har nu varit tillsammans med honom i sju år. Hon betonar att de blivit vuxna tillsammans och nu skulle vara mogna för att få barn. Det borde gå bra, menar hon, eftersom de har samma grundläggande värderingar. På frågan vad de grundläggande värderingarna är kan hon också genast svara: ”Hur högt vi prioriterar varandra i förhållande till jobbet, hur högt vi prioriterar barn i förhållande till jobbet. Arbetsfördelningen hemma ska också fungera hyfsat. Då har man kommit långt.”

Jämställdhet och närhet är självklara värden för samtliga par. Alla vill stötta varandra i arbetet – arbetet spelar en oerhört stor roll: när man talar om att prata förtroligt talar man inte minst om att berätta för varandra hur man har det på jobbet – och alla vill vara två om att skapa ett harmoniskt hem. Men naturligtvis kan ideal och praktik krocka. Karoline och Jesper har under en period bott långt ifrån varandra och har inte kunnat dela vardagen. Anne och Søren lägger ner mycket av sin fritid på att renovera en lägenhet de har flyttat in i för ett par år sedan men tiden vill inte räcka till. Anne – som för övrigt intervjuas ensam eftersom Søren inte hade tid att ställa upp – är frustrerad över att lägenheten inte vill bli färdig och berättar att hennes och Sørens vänner förvånar sig över att de inte delar hushållsarbetet lika. Nu funderar hon på hur de ska kunna få en smula omväxling, till exempel genom en semester i New York.

Ett annat värde är aktivitet, framför allt gemensamma aktiviteter. Louise och Kristoffer sjunger i kör tillsammans, Maria och Olav har volleyboll som stort gemensamt intresse och spelar flera gånger i veckan, Torben och Benedikte har börjat dansa salsa – uttryckligen för att göra något tillsammans. En relation anses kräva oupphörliga insatser. Kristoffer säger: ”Man måste hela tiden göra något. Att man är förälskad nu betyder inte att man är det om fyrtio år. Man måste hela tiden hålla sig i gång för att vara attraktiv för den andra. Det råder det inget tvivel om. Man måste göra saker så att den andra tycker att man är härlig, söt och klok. Och kan se nånting spännande hos en.”

Holst Kjærs allra mest tankeväckande resonemang handlar om hur rollerna inom äktenskapet har förändrats över tid. Det är en gammal tanke att det är kvinnan som bär huvudansvaret för att skapa en harmonisk relation men ännu under hela 1800-talet och största delen av 1900-talet föreställde man sig att framför allt mannen hade antagit sin definitiva form redan innan han gifte sig och därmed i princip var oföränderlig i fråga om smak och vanor. Kvinnan hade därför att vara ytterst nogräknad i sitt val av make för det gällde naturligtvis att hitta någon vars smak och vanor överensstämde med hennes egna och därför gick att leva med.

Någon gång i närheten av millennieskiftet inträffade emellertid ett paradigmskifte. Nu segrade nämligen en föreställning om att äktenskapet skulle innebära en nystart, att äktenskapet uttryckligen byggde på att man uppfostrade varandra, att man utvecklades tillsammans. Dels handlade det om romantiska föreställningar om kärlekens transformerande potential och om äktenskapet som en nystart i livet, dels om populärpsykologi. Och – detta är kanske det allra viktigaste: i feminismens tecken blev det nu kvinnorna som skulle uppfostra männen. Alla kvinnorna i studien behärskar den populärpsykologiska jargongen – även om de också kan ironisera över den – och roten till relationsproblemen söks gärna i barndomen. Benedikte suckar över att hon är typiskt storasysteraktig i förhållande till Torben, Anne har i sina samtal med väninnorna kommit fram till att problemet med Søren är att hans mamma skämt bort honom.

Det är svårt att inte dra på mun när Anne berättar om de söndagsmöten hon inkallat Søren till:

”Tanken är att istället för att gå och gnälla och kritisera under veckan och hålla på och säga att du gör si och så, så skulle man säga alltsammans en gång i veckan på ett litet mer konstruktivt vis. Gärna i form av tre positiva och tre negativa saker.” ”Hur fungerar det?” undrar intervjuaren. ”Fungerade”, svarar Anne, ”Vi har slutat upp med parmötena. Søren blev riktigt trött på dem, för de handlade om att nu ska Søren ha skäll i två timmar.” Intervjuaren: ”Det var så han upplevde det?” Anne: ”Det var inte något han upplevde. Det var så det var.”

Det som slår en som äldre läsare är att de här unga människorna aldrig kan vila ut hos varandra: där den äktenskapliga tryggheten förr byggde på lugna rutiner och på att den man var gift med var pålitlig just genom sin oföränderlighet krävs nu oupphörlig förändring.

I själva verket låter Benedikte och Torben redan som ett medelålders par:

Torben: Jag hade föreställt mig parförhållandet som ett komplement till det jag alltid har gjort. Och så slutade jag ändå upp med mina fritidsintressen efter ett tag. Utan att sätta något annat i stället. Och så sitter vi här.

Benedikte: Och stagnerar.

Intervjuaren: I soffan?

Torben: Ja.

Benedikte: Nu letar vi efter nya ramar. Lite utöver ramen med god mat och rödvin. Den ramen kan vi, den gillar vi men den räcker liksom inte.

Torben: Det räcker inte heller att gå på bio eller ut och äta.

Benedikte: Och säga det samma till varandra när man möts.

Intervjuaren: Tala om samma saker?

Benedikte: På samma sätt.

Torben: Eller åka till sommarstället. Även om det är underbart blir också det en vana.

Benedikte: Man ska ju förnya sig hela tiden.

Priset för det ständiga kravet på förnyelse tycks vara den ständigt hotande existentiella ledan. Det framgår att soffan , som intervjuaren nämner ovan, är en ambivalent symbol i parförhållandena: dels representerar den motsatsen till den så lovvärda ständiga aktiviteten – slöhet, ja, försoffning – men dels är den trots allt också den plats där man kan någorlunda kravlöst kan odla närhet, se på tv, läsa tidningen. (Fast helst framför levande ljus, förstås; så mycket ska man inte gärna släppa på ambitionerna att man avstår från de romantiska attributen.)

Holst Kjær har särskilt studerat fyra platser i hemmet som har sin alldeles speciella symboliska laddning och förutom soffan är det köket, badrummet och sängen. Köket är föga överraskande scenen för stora som små konflikter kring hushållsarbetet. Badrummet är, möjligen mera förvånande, än idag den kvinnliga mystikens där kvinnorna till männens häpnad tillbringar lång tid bland sina gåtfulla krämer och skönhetsmedel. Sängen är i det här sammanhanget inte kopplad till sex utan till sömn men något av kvinnlig mystik finns faktiskt också i Kristoffers ömsinta beskrivning av Louises rutiner vid läggdags: ”När vi ska sova är Louises öronproppar alldeles oumbärliga. Det är som att ge ett litet barn napp. Jag kan inte förstå att hon inte kan sova utan de där öronpropparna när det är någorlunda tyst. Och hennes känslighet. Hennes kudde ska ligga på ett alldeles speciellt sätt, annars får hon ont i armen. Själv kan jag lägga mig på golvet och sova, det är jag van vid.”

Det mest berörande med boken är att man inte ett ögonblick betvivlar att de här parförhållandena verkligen bygger på kärlek. Titeln har Sarah Holst Kjær hämtat från en replik av Anne, hon vars man alltså inte gör sin del av hushållsarbetet, inte får husrenoveringen klar, inte hinner ställa upp för intervjun och för övrigt också slarvar med att betala räkningarna: ”Jag älskar Søren”, säger hon, ”men jag kan vara arg också. Det håller på att klyva mig i tu. Jag förstår inte varför jag ska vara tillsammans med en sån människa resten av mitt liv. Det fantastiska är att han säger att det är så det är att älska.”

Men finns det då ingen avkoppling från allt detta medvetna och reflekterande – i överkant medvetna och reflekterande – relationsarbete som paren ägnar sig åt?

Jo, det finns och det är i pardansens tecken. Här finns en frizon, här går det an att stiga ur jämlikheten, här kan mannen få iscensätta sig själv som stor och stark och kvinnan kan få vara liten och bräcklig, här är det mannen som för och som Benedikte uttrycker det kan han ”faktiskt få kvinnan att göra allt möjligt utan att hon egentligen vet om det, därför att han på förhand vet vad han har tänkt sig.”

I pardansen segrar fantasin nog så befriande över verkligheten.