Våren 1759 bestämde sig den unge vetenskapsmannen Peter Forsskål – orientalist och naturforskare – för att lägga fram en avhandling vid Uppsala universitet. Ämnet var politiskt filosofiskt, ”Tankar om borgerliga friheten” kallade han sin skrift. Den skulle utkomma både på latin, som var vetenskapens språk, och på svenska, folkspråket – så var tanken. Men konsistoriet, universitetets styrelse, förhalade begäran om trycktillstånd i det oändliga. Det misstänkte att innehållet var förgripligt och eftersom det kunde läsas av kreti och pleti också farligt. I 1700-talets svenska rike var läskunnigheten kanske bättre rotad än i något annat europeiskt land. Men den motsvarades inte av någon allmän frihet att sätta böcker i händerna på folk. Det var bland annat detta som Peter Forsskål ville bringa ändring i. Hans bok kan läsas som en medborgarsamhällets höga visa. Forsskål vände sig mot maktstat och maktmissbruk. Rättsstat och republikanism hette hans ideal.

När Forsskål stötte på patrull hos professorerna i Uppsala, ett drygt och ängsligt släkte, tog han saken i egna händer och iordningställde en privatutgåva. Den 23 november 1759 förelåg de färdiga arken hos boktryckaren Lars Salvius i Stockholm. Samma dag beslöt kanslikollegium – vad vi idag kanske skulle kalla regeringskansliet – att konfiskera skriften och utdöma en fullkomligt fabulös bötessumma på 1000 riksdaler silvermynt. Men Forsskål hade fört hela upplagan, 500 exemplar, i säkerhet till Uppsala.

Universitetet tvangs av myndigheterna att dra in skriften, men Linné som då var rektor såg till att ”det skedde utan energi och effektivitet”, som Teddy Brunius skriver i efterordet till ett nytryck från 1984. Endast 79 exemplar påträffades. Själve Niclas von Oelreich, censor librorum , yttrade sig mot beslutet om indragning. I ett ödmjukt memorial, daterat den 28 november, samma dag som akademin definitivt böjde sig, hänvände sig censurens väktare till kanslikollegium och framhöll att om någonting uti den Forsskålska traktaten ”kunde tvetydigt synas, eller ock ej nog tydeligt vara utfört: torde det vara nödigt, att i stället för att förbjuda den, någon åtoge sig, att å färskom gärning skriva däremot. I detta fall åtager jag mig att så svara därpå, att all tvetydighet, mörker och misstankar skola försvinna, och att ingen av denna Traktat skall sedermera hava skälig anledning att den illa uttyda. Vid detta tillfälle fick menigheten se, att en laglig tryckfrihet ej undertryckes, och all misstanka, som förbudet eljest kunde uppväcka, förekommes. Den kostnad tryckningen fordrar, skall jag själv besörja om, dock allt under Höglovl. Kongl. Collegii egen Censure.”

Det var, om man så säger, ord och inga visor. Censuren tar frihetens parti – vilken örfil. Och detta i en epok som i våra historieböcker allmänt kallas frihetstiden! Oelreich – knappast någon censurmotståndare, han hade dock gett skriften sin imprimatur (må tryckas) – sade sig beredd att på egen bekostnad delta i en allmän debatt, så all alla oklarheter om syftet med Peter Forsskåls skrift skulle komma ur världen. Vad var det som var så farligt och förgripligt med denna? Varför fick makthavarna panik?

Det Forsskål säger i sin tunna traktat är att makten i det frihetstida Sverige tenderar att utövas utan konstitutionella begränsningar. Enväldet är undansopat, ändå lider samhället under ett överhetsok. Vissa undersåtar undertrycker andra. ”Och i många republiker, vilka yvas utav frihetens älskansvärda namn, äro likväl de mesta människor de förnämstas trälar.” Den anmärkningen visste var den tog, i adelsrepublikens Sverige. Här fanns ingen likhet inför lagen, bortom ”ämbeten, stånd eller rikedom”. Maktmissbruk florerade och tog sig uttryck i ständerkommissioner – extraordinära domstolar, tillsatta av en riksdagsmajoritet, för att rannsaka och förfölja meningsmotståndare, ibland in i döden – medan mutor och manipulation av myntväsendet gjorde vissa pampar omåttligt förmögna. Inte minst gällde det Stockholmsköpmän som Kierman och Grill, Skeppsbroadelns ledande figurer, som lånade av en riksbank de själva kontrollerade och styrde mot växelkurser vilka urholkade penningvärdet och lättade deras egen skuldbörda. Utgivningsåret, 1759, krigade den impopulära hattregimen i Sverige mot Preussen – tre år efter det att Sveriges drottning och Fredrik den stores syster Lovisa Ulrika hade försökt sig på en misslyckad statskupp i sitt eget land. (Kriget gick inget vidare.)

Peter Forsskål hade en bot mot detta tillstånd, och det är själva huvudsatsen i hans traktat: ”Borgerliga frihetens liv och styrka består”, säger han i dess sjunde paragraf, ”i synnerhet uti en inskränkt regering och en oinskränkt skrivfrihet .” Skrivfriheten har många förtjänster. Den kommer att främja vetenskaperna, rikta befogad kritik mot skadliga lagar, tygla orättfärdiga ämbetsmän och säkra regeringens legitimitet. ”Man gör hela menigheten kär i ett sådant regeringssätt”, fortsätter han. Det är ingen upprorsman som talar, men en upplysningsman förvisso. ”En vis regering”, heter det vidare i åttonde paragrafen, ”lämnar menigheten hellre lägenhet att yttra sitt missnöje med pennor än med andra gevär, vilket upplyser å ena sidan, stillar och förekommer buller och oro å den andra.” Här skulle inte skramlas på gator och torg; den akademiska dispyten framtonar som ideal för polemik och meningsutbyten. Bläck framom blod alltså. Villfarelser bör man inte rädas och ”flera samveten kunna fela utan störa den borgerliga friheten”, eftersom sanningen vinner i längden.

Forsskål har möjligen eftersträvat vad man i en senare tid har kallat ”seminariesamhället”, en diskussionsgemenskap där goda argument i premieras bättre än dåliga. Den som resonerar mindre väl gör helt enkelt bort sig. Han får ägna sig åt annat i fortsättningen. Man får intrycket att författaren hade träffat tämligen många korkskallar. Ävlan är lika med tävlan.

Peter Forsskål var en arg ung man – en av flera – i hattväldets Sverige. Någon politisk insats av betydelse skulle han inte hinna med. Som lärjunge till den store Linné gav han sig 1761 ut på en forskningsresa, en dansk expedition under tysken Carsten Niebuhr, som tog honom till Arabiska halvön. Han samlade vad han kom över och skrev ned vad han såg, i enlighet med det linnéanska programmet. Resan, skildrad i en storartad roman, ”Det lyckliga Arabien”, av Thorkild Hansen, slutade olyckligt för Forsskåls del. Han avled i en febersjukdom i nuvarande Jemen 1763, endast 31 år gammal. Linné uppkallade en nässla efter honom. Därför att han var så vass i sina formuleringar? Man vill gärna tro det. Lärofadern hade själv lätt till en dräpande replik och – för all del – ett sårande omdöme.

Samtidigt står det klart att en radikalism av Forsskåls märke låg i tiden. Han hade själv studerat på kontinenten. 21 år gammal for han från Uppsala till Göttingen där han disputerade på en kritisk avhandling om wolffianismen, en förhärskande modefilosofi vars upphovsman Voltaire tog till förebild för Candides lärare Pangloss. Forsskål angrep skolastikernas dogmatiska definitioner och satte tvivlet och den empiriska iakttagelsen i det vetenskapliga studiets centrum. I sitt tänkande står han nära tidens common sense -filosofer. Hans utblick var internationell.

Men jag tror att en annan bakgrund också är viktig för att förstå Forsskåls politiska engagemang. Han föds 1732 i Helsingfors och tillbringar sina första åtta år där. 1740 överflyttade fadern till Tegelsmora, en församling i Norduppland, där han blev kyrkoherde, och tog familjen med sig dit. Sedermera blev han kyrkoherde för Finska församlingen i Stockholm. Många regeringskritiker i det gemensamma svensk-finska riket hade sina rötter i den östra rikstredjedelen. Historikern Pentti Renvall har kallat 1760-talet den finska politiska radikalismens årtionde. Det inleds på sätt och vis med Forsskåls traktat. Det kröns med reformriksdagen 1765–66 när Sverige som första land i världen fick en grundlagsskyddad tryck- eller skrivfrihet. Mannen bakom 1766 års tryckfrihetsförordning, vars allmänna principer alltjämt gäller, var en kaplan från Gamla Karleby i Österbotten, Anders Chydenius.

Det är nog inte helt fel att söka den svenska demokratins upphov i det finska politiska landskapet. 1700-talet var en tid när Sveriges krig började föras på finsk mark. Finnarna hade lidit av ryska ockupanter redan under det stora nordiska kriget och värre skulle det bli: med hattarnas oprovocerade krig 1741, med Gustav III:s provokativa ryska krig 1788-90, med det förödande finska kriget 1808-09 när riket råkade ut för en non-aggressionspakt ingången mellan Napoleon och kejsar Alexander I. Bland finsk menighet pyrde ett missnöje med krigarstat och militärsamhälle; finska bönder och köpmän kände sig missgynnade med den tvångströja som de styrande i Stockholm hade lagt på handeln över Bottenhavet och Östersjön. Anders Chydenius förde också med sig ett liberalt ekonomiskt program, riktat mot husbondevälde och rådande förbud mot jordförvärv, så vackert återgivet i en biografi av Pentti Virrankoski för ett femtontal år sedan. Och överhet i Finland började kasta sina blickar mot S:t Petersburg där det fanns gott om välavlönade befattningar. Göran Magnus Sprengtporten, den gustavianske krigaren som valde Ryssland först av alla, satte sig ned och skisserade på en republikansk författning för ett Finland under tsarens beskydd. Överlöparen drömde om att få bli statsgrundare, som Stig Ramel har anmärkt i en lyhörd levnadsskildring.

”Tankar om borgerliga friheten” – Peter Forsskåls traktat – kan ses som gnista eller som en brandfackla. Den visar bland mycket annat att det finns en tidig tradition av medborgerligt rättighetstänkande i svensk politisk debatt. Forsskåls övertygelse är att frihet måste bevaras med frihet; också om någon döms utan tillräcklig grund, skriver han, ”så är åtminstone den billigaste ersättning för så stor oförrätt, att en olycklig dömd får ådagalägga för sina landsmän att han dör oskyldig”. Och till höga ämbeten ska man inte kunna komma genvägen, till exempel via ett adelskap, utan endast efter examination och rättvis prövning: ”när första steget tillhörer den, som först visat sig skicklig därtill, så komma ej tjänster i ovärdiga händer, så kan ej hög släkt, pengar och gynnare säkrare befordra än egen flit och skicklighet”. Skråväsende gillade han ej. Och skatter skulle alla betala, också de rikaste.

Känns inte dessa satser egendomligt aktuella? Politisk adel är hos oss inget okänt fenomen. I vår tid görs visserligen inte skillnad på frälse och ofrälse, men nog görs det skillnad på pursvensk och invandrad, i domstol och på arbetsmarknad. Merit är inte alltid en förtjänst, kändisskap kan vara. Mediedrev och kommissionsväsende har uppenbara likheter. Också i nutid är det riskfyllt att yttra politiskt inkorrekta meningar, att hetsa och häda. Regeringen ställs visserligen till svars för sina gärningar vart fjärde år; men är inte trenden att den mellan val skaffar sig allt starkare maktinstrument och dessutom gör sig otillgänglig för parlamentarisk granskning genom att befogenheter att lagstifta och överpröva har förts över till utomstatliga organ, i Bryssel och annorstädes? Statsvetare har talat om en politikens juridifiering, om en ämbetsmannastatens återkomst. I Peter Forsskål hade byråkratpolitiken en svuren fiende. Förvisso: girighet är åter suspekt.

Till 250-årsjubileet utkommer ”Tankar” i engelsk översättning. Det vore en välgärning om de finge spridning också på ursprungsspråket.