Vem är John Galt? Så inleder rysk-amerikanskan Ayn Rand sin bästsäljare "Och världen skälvde" ("Atlas Shrugged", 1957). Frågan är retorisk, och upprepas ofta i boken. Den är ett slanguttryck som sammanfattar den rädsla, uppgivenhet och cynism som präglar berättelsens samhälle på dekis.
"Och världen skälvde" - som Timbro gav ut som pocket på svenska förra året - utspelar sig i ett fiktivt USA, där politikerna propagerar för "altruism" och "rättvisa". Resultatet av politiken är ett samhälle där medborgarna är rädda och skyller på andra i stället för att axla personligt ansvar, individerna får stå tillbaka för kollektivet, statliga regleringar urholkar företagsamheten, byråkratin växer och blir allt mer korrupt, och högt beskattade industriledare får utstå spe eftersom de vill tjäna pengar. Någon eller något bidrar dessutom till det ekonomiska sönderfallet. En efter en försvinner briljanta företagsledare och vetenskapsmän. Företag efter företag går i konkurs. Svält står för dörren. Det är som om någon
hade stängt av världens motor.
I detta dystopiska samhälle kämpar den vackra och intelligenta företagsledaren Dagny Taggart för att rädda sitt järnvägsimperium Taggart Transcontinental. Hon arbetar dag och natt, och brottas med inkompetens, korruption och statliga påbud som säger sig syfta till ökad jämlikhet och rättvisa.

"Ytterst är min filosofi uppfattningen om människan som en heroisk varelse, med sin egen lycka som livets moraliska mening, med produktivitet som ädlaste verksamhet och med förnuft som enda absolut", skriver Rand i ett efterord till romanen.
Rand utvecklar temat på bokens drygt 1 200 sidor. Budskapet förmedlas av huvudpersonerna i långa, bombastiska monologer. Den längsta monologen, och bokens själva kärna, är ett 60 sidor långt radiotal av John Galt. Han visar sig vara en levande person, och inte vilken person som helst. Han är bokens hjälte, vacker som en gud och världens främste vetenskapsman.
John Galt har tröttnat på rättviseideologin, och tillsammans med flera framstående
kapitalister, entreprenörer, vetenskapsmän och kulturpersonligheter gått i en hjärnornas strejk. De har, i väntan på en ny tid med fri ekonomi, tagit sin tillflykt till en hemlig dal, där de lever och verkar i sann nybyggaranda under mottot: "Jag svär vid mitt liv och vid min kärlek till livet att jag aldrig skall leva för någon annan människas skull och aldrig begära att någon annan människa skall leva för min." De vägrar låta omvärlden ta del av deras inkomstgenererande kunskaper.

Ayn Rand (1905-1982) blev under sitt liv hatad, älskad, och kultförklarad. Hon hyllade kapitalism och cigarettrökning, och hon var alltid beredd att skälla ut sina meningsmotståndare och ifrågasätta deras premisser. I USA finns institut, föreningar och tidskrifter som för ut hennes evangelium. På internet kan man handla randiana - alltifrån böcker till dekaler. Randianer som vill träffa likasinnade kan logga in på "Ayn Rand Dating Service". Även den akademiska världens förakt för Rand (det var ömsesidigt) har efter hennes
död förvandlats till ett ljumt intresse för hennes verk. År 1999 utkom exempelvis "Feminist Interpretations of Rand", som var en del av serien "Re-reading the Canon" med feministiska tolkningar av bland andra Platon och Aristoteles.
Det finns spaltkilometer av texter som risar eller rosar Rand, men det finns ingen egentlig heltäckande biografi om henne. Den senaste Rand-boken, Jeff Brittings Ayn Rand (Duckworth, 144 s), fyller inte det tomrummet. Brittings rikt illustrerade bok är läsvärd och han redogör för hennes fascinerande liv, men utelämnar sådant som Rand förmodligen själv inte hade velat ha med. Britting är ingen utomstående betraktare; sedan flera år tillbaka arbetar han i arkiven på Ayn Rand Institute, och han har tidigare gjort en prisbelönt dokumentärfilm om hennes liv, "Ayn Rand: A Sense of Life", 1997.

Ayn Rand kom till världen som Alisa Rosenbaum i St Petersburg. Alisa och hennes två yngre systrar växte upp i en intellektuell medelklassfamilj. Föräldrarna "respekterade logik,
målmedvetenhet och såg individualism som en dygd", enligt Jeff Britting. Alisa Rosenbaum var intellektuellt brådmogen och flitig i skolan. På fritiden läste hon helst äventyrsserier, framför allt de som handlade om den bildsköne hjälten Cyrus Paltons. Seriefiguren Cyrus Paltons formade, skriver Britting, hennes idealbild av mannen. Paltons långa, smärta kropp återfinns hos flera av hennes romangestalter.

På universitetet läste hon historia och filosofi, och började också på filmskolan. Eftersom dottern inte höll tyst om sin frustration över det kommunistiska systemet var modern Anna Borisovna rädd att hon skulle råka illa ut. År 1926 lyckades familjen ordna ett visum till henne och hon kunde åka iväg till släktingar i Chicago. Hon återvände aldrig till sitt födelseland.

Väl i USA bytte Alisa Rosenbaum namn, och satte sig som Ayn Rand på bussen till Hollywood där hon fick ströjobb på olika filmproduktioner. Vid en filminspelning mötte hon sin blivande make, skådespelaren Frank O"Connor, som spelade
romersk soldat. O"Connor var, skriver Britting, påfallande lik seriefiguren Paltons.
År 1929 började Rand skriva "We the Living". Boken handlar om det kommunistiska Sovjet och var färdig 1934. Inget förlag ville dock ge ut den. Bland den intellektuella eliten stod Marx högre i kurs än kommunistkritikern Rand. Men 1935 beslöt Macmillan & Co att ge ut en liten upplaga, trots oenighet bland förlagets förläggare. Recensionerna var negativa, men upplagan sålde slut. Dåliga recensioner och bra försäljning präglade Rands hela författarkarriär.

Efter att hon sålt en pjäs, "Night of January 16th", hade hon en mer ekonomiskt stabil situation och kunde börja skriva sin andra roman, "Urkällan" ("The Fountainhead"). Rand beskrev senare "Urkällan" som en ouvertyr till hennes magnus opus "Och världen skälvde".
"Urkällan" handlar om konflikten mellan två typer av människor: egoisten som gör sina egna omdömen och den osjälviske som styrs av andra människors åsikter. (Den senare typen går under namnet
"second-hander".) Hjälten är arkitekten Howard Roark, som tillhör den första kategorin. "Urkällan" publicerades 1943 och blev en försäljningssuccé, och 1949 filmatiserades den med Gary Cooper i huvudrollen.
Ayn Rand började nu bli en känd intellektuell. En grupp av unga beundrare samlades omkring henne. De anammade den filosofi hon utvecklat och som hon kallade objektivism, och de hjälpte till med korrekturläsning under Rands 14 år långa arbete med "Och världen skälvde".

I kretsen kring Rand fanns en ung ekonom vid namn Alan Greenspan, sedermera chef för USA:s centralbank, och två unga studenter: Barbara och Nathaniel Branden. De sistnämnda kom att spela en central roll i Rands liv. Under objektivismens guldålder brukade Rand skaka av sig kritik om att hennes övermänniskor var orealistiska med att peka på sig själv och på paret Branden.

Objektivismen gör anspråk på att vara ett slags totalfilosofi. Den hämtar tankegods från Aristoteles, upplysningen och liberalismen. Kortfattat innebär den att det
finns en objektiv verklighet oberoende av våra medvetanden, och att vi når kunskap om verkligheten genom förnuftet. Rand förordar vidare en sorts upplyst egoism där handlingarna ska gynna individen. Målet är självständigt tänkande och skapande. Den liberala kapitalismen är, menar hon, det politiska system som låter människor nå dit. 1958, ett år efter "Och världen skälvde" kommit ut, började man ge kurser i objektivism vid Nathaniel Branden Institute. Branden, som studerat psykologi, föreläste också om "objektivistisk terapi". Deltagarna skulle göra upp med sina felaktiga premisser och kritiserades för att de inte frigjort sig från den altruistiska etiken.

Rand såg Branden som en intellektuell jämlike. De hyllade varandra och inledde 1955 en sexuell relation, med deras makars samtycke. Nathaniel var då 24 år och Ayn 50. Förhållandet berör Britting bara på några rader. Han skriver ingenting om att Nathaniel, när han 1968 ville avsluta sin relation med Rand, i princip suddades ut ur Randinstitutets
historia.
Rand levde inte som hon lärde. I världen enligt Rand skall en person som lämnas av sin älskade acceptera dennas rationella beslut och förbli vän med honom eller henne och dennas nya partner. I "Och världen skälvde" godtar givetvis Dagnys älskare, den oerhört framgångsrike stålproducenten Hank Rearden, hennes förhållande med den största av dem alla, John Galt. Må bästa övermänniska vinna! Rands egna rationella kärleksaffär med Nathaniel Branden slutade emellertid i känslomässigt kaos.
Trots att Rand hävdade att den viktigaste dygden av alla var att tänka själv har hennes anhängare ofta varit bokstavstroende, och rörelsen präglats av konformism. I boken "The Rand Cult" beskriver författaren Jeff Walker Rands objektivism som en sektlära. Skribenten Cathy Young har vidare i en läsvärd artikel i nättidskriften Reason Online (3/2005) konstaterat att många tonåringar förtrollas av Rands totalfilosofi; de attraheras av hennes övermänniskoideal, heroism, livsglädje och betoning på egots gränslösa
möjligheter. Men, skriver Young (som själv fängslades av Rand som ung), när de växer upp, skaffar familj och känner oro och ansvar för de sina inser de att Rands fantasi inte går att leva.

Politiskt var Ayn Rand en udda fågel. Hon var antikommunist och försvarade den fria kapitalismen på moraliska grunder, vilket ogillades av vänstern. Samtidigt var hon ateist och tog ställning för fri abort och mot Vietnamkriget, vilket ogillades av högern.

Att som hennes lärjungar hävda att hon spelade en central roll i kommunismens tillbakagång under slutet på 1900-talet är att tillskriva henne för stor historisk betydelse. Men, vilket Young också framhäver, Rands stringenta dissekering av den moraliska kod som lyfter fram självuppoffring som det goda, erbjuder läsaren att se på världen på ett nytt sätt. Rand gav på det radikala 60-talet intellektuellt motstånd mot den gängse idén om att kommunism är en nobel idé men omöjlig att genomföra, och den fria marknaden ett nödvändigt ont. Hon satte entreprenörskapet på
piedestal och ville ge kapitalismen en moralisk grund.

Att läsa Rand kan, oavsett vad man tycker om hennes premisser, vara en uppiggande erfarenhet. Att ge sig i kast med "Och världen skälvde" samtidigt som man lyssnar på en svensk partiledardebatt är (tro mig!) en hisnande upplevelse. I alla fall en stund. Efter ett tag blir smaken fadd. Hennes förakt för och beskrivningar av de icke-producerande individerna - de är alla feta, pluffsiga och svajar med blicken - är inte bara löjeväckande, utan har också obehagliga, totalitära övertoner. Rands normativa individualism gör åtskillnad mellan individer. Efter tusen sidor blir hennes övermänniskor lika smaklösa som fascistiska konstverk: hjältarna är blodlösa abstraktioner av storhet. Och så tråkiga!

Den kanadensiske journalisten Robert Fulford skrev i en giftig krönika häromåret i Globe and Mail om randianernas misstänksamhet mot humor, och han beskrev sitt möte med Barbara och Nathaniel Branden: "Jag har aldrig mött två mer högtidliga dårar än paret
Branden, som jag lunchade med när de fortfarande ledde objektiviströrelsen på 1960-talet." Fulford har nog en poäng i sin slutsats: "Randianer tar sig själva på så stort allvar att de aldrig kommer att riskera att förstå hur underhållande den övriga världen finner dem".