Klimatfrågan har varit högaktuell i USA under årets första månader. En av förklaringarna är maktförskjutningen i kongressen efter mellanårsvalet i november förra året. Republikanerna förlorade majoriteten i båda kamrarna, representanthuset och senaten, och president George W Bush tappade därmed också stöd för sin klimatpolitik. Den nya demokratiska majoriteten fick i sin tur en viktig resurs till skänks genom att IPCC, den meteorologiska världsorga­nisationen WMO:s och FN:s ­klimatpanel, presenterade den första delen av sin fjärde rapport den 2 februari, bara ett par veckor efter att kongressen samlat sig inför den nya mandatperioden. Flera förslag om minskade utsläpp av växthusgaser förbereds och det parlamentariska läget gynnar nu möjligheterna att något av dem blir lag. Somliga nöjer sig med det. Andra menar att klimatfrågan berör större problem i den amerikanska demokratin och kräver vidare åtgärder. I en av sina argaste kolumner hittills i år skrev till exempel New York Times Thomas Friedman om ”intellektuell korruption” angående en viss Philip Cooney. Varför?

Klimatfrågan är förvisso illustrativ för amerikansk politik. Beslutet att inte ratificera Kyotoprotokollet har stått fast och blivit ett av Bushs starkaste manifest. Han klargjorde sin hållning tidigt under sitt presidentskap och gav i praktiken energibranschen ett löfte om att inte införa nya federala regleringar, kostsamma för industrin, under sin period i Vita huset. Ett eko av detta hördes i februari när energiminister Samuel Bodman kommenterade den nya IPCC-rapporten och samtidigt svarade på en fråga om eventuella avgifter på koldioxidutsläpp: ”Den amerikanska ekonomin är ingenting man experimenterar med”. En direkt bekräftelse kom inför det senaste G8-mötet när Bush lanserade en handlingsplan som visserligen förutsätter internationella förhandlingar men tills vidare utesluter obligatoriska regleringar och bindande avtal. Detta har inte hindrat flera delstater från att planera egen lagstiftning mer i linje med Kyotoprotokollet. Att det i Kalifornien sker under en republikansk guvernör, Arnold Schwarzenegger, visar att partilinjerna inte är konsekventa men också att unionen är djupt splittrad.

Annorlunda uttryckt är klimatfrågan inbäddad i USA:s politiska ekonomi och de motsättningar som råder mellan förespråkarna för status quo – inga regleringar, business as usual – och mer reformvänliga krafter är därför inte särskilt förvånande. Vårens utfrågningar i kongressens miljö- och näringsutskott har präglats av den nya majoritetens förändringsiver men har i övrigt inte heller begränsat sig till just den politiska nivån. Bushadministrationens hantering av klimatvetenskaplig expertis, exempelvis, handlar om maktutövning och politik i mer specifik mening. Kritiker och kommentatorer menar att Bush har överträffat alla tidigare presidenter i detaljstyrning av federala forskningsinstitut utifrån förutbestämda mål och värderingar. Med andra ord att vetenskapen har ”politiserats” som aldrig förr.

Fenomenet finns beskrivet på flera håll men dess omfattning har hittills varit svår att uppskatta. I slutet av januari lät emellertid representanthuset höra den fristående organisationen Union of Concerned Scientists (UCS) om en studie med uppgifter om hur klimatforskare med federala arbetsgivare har påverkats i sitt arbete. Nästan hälften av dem som svarat på en enkät har upplevt uppmaningar om att avlägsna termer som ”klimatförändring” och ”global uppvärmning” från publikationer och andra typer av kommunikation. Mer än en tredjedel har sett politiskt tillsatta chefer eller tjänstemän handgripligen redigera deras texter eller informatörer förvanska deras resultat vid offentliga presentationer. Djupintervjuer ger exempel på hur enskilda forskare har förbjudits att uttala sig eller bara tillåtits göra det under uppsikt. Man kunde ha önskat en högre svarsfrekvens i UCS-studien men de svar som har kommit in räcker ändå för att ange flera hundra incidenter av liknande slag.

Intressant nog går dessa gärningar att spåra uppåt i hierarkin, och det är här som Philip Cooney kommer in i bilden. Som hög tjänsteman vid presidentkansliets råd för miljökvalitet 2001–2005 hade han ansvar för att tidvis – faktiskt – censurera information om klimatfrågan i federala rapporter och analyser. Han kom till detta uppdrag direkt från American Petroleum ­Institute, oljeindustrins största lobbyfirma, och hans fall visar nästan övertydligt hur Bushadministrationen placerar företrädare för särintressen på centrala tjänster i byråkratin. Att han numera arbetar vid ­ExxonMobil stärker mönstret.

Dessutom ger fallet Cooney exempel på språkmanipulationens funktioner på olika nivåer i den politiska processen. Under en utfrågning i kongressen i mitten av mars beskrev han sitt arbete som att ”främja administrationens politiska målsättningar” men också att han baserade det på ”rationalitet och trohet till det amerikanska folkets bästa”. Så kan det låta i det allra sista ledet av semantisk försköning. Cooneys uppdrag kan närmast jämföras med den metodik som republikanernas språkstrateg Frank Luntz utarbetade inför mellanårsvalet 2002. I en nu ökänd pm skrev han då att partiet riskerade att förlora röster på grund av miljöpolitiken om man inte tog kontroll över nyckelbegreppen i miljödebatten. Luntz rekommenderade därför (bland mycket annat) termen ”klimatförändring” istället för ”global uppvärmning” och justeringarna av klimatforskarnas rapporter gick alltså ännu längre. Syftet var klart: att på bred front sprida tvivel om de konventionella förklaringarna av den globala uppvärmningen, det vill säga att den orsakas av industriell aktivitet. Målet: att behålla det närings- och energipolitiska initiativet.

Det finns drag av individuell cynism i allt detta. Men Cooney och Luntz är samtidigt bara ”operatörer” i ett större system. Bushadministrationen har fått stöd från bland andra den republikanske senatorn James Inhofe som under många år fört en aggressiv kampanj mot alla förslag på regleringar av växthusgaser. Åren 2003–2007 var han ordförande i senatens miljöutskott och omvandlade då olika ytterlighetspositioner till mittpositioner i kongressens miljödebatter. IPCC var och förblir en av hans viktigaste måltavlor. Tidskriften New Scientist avslöjade i november hur han i fjol försökte angripa de amerikanska forskare som deltog i slut­fasen av arbetet med klimatpanelens fjärde rapport. Metoden var att kartlägga deras forskningsfinanser och utgångspunkten främst att federala medel inte borde få underbygga perspektiv som hotar status quo. Inhofe misslyckades men avfärdade ändå rapporten som ett ”politiskt dokument” baserat på ”korrupt vetenskap”.

Framför allt har Inhofe varit en länk mellan kongressen och de privat finansierade tankesmedjorna som agerar på industrins uppdrag. Från dem har han fått både underlag och egen belöning. Och tar man med dessa organisationer i bilden ser man snart ett slags nätverk som organiserar en alternativ expertis. I central position finns George C Marshall Institute som samlar forskare med intresse att kritisera särskilt IPCC. I februari nylanserade man sin antologi ”Shattered Consensus” (2005) som uttryckligen syftar till att ”minska det politiska stödet för den udda politik som förespråkas av klimataktivister” genom att försöka visa hur klimatpanelen ”genom missvisande och felaktiga påståenden och selektiva referat av data och forskning ­fabricerade sina påståenden”. Sådana fraser skulle kunna avfärdas som simpla provokationer om det inte vore för att de större tankesmedjorna i Washington under senare år har blivit allt mer framgångsrika i att distribuera text och analyser i det politiska systemet. Med allierade som Inhofe och – återigen – ExxonMobil finns både nödvändiga talesmän och finanser till hands.

Föga förvånande har allianser som denna väckt minnen av de stora tobaksbolagen och deras koordinerade försök under 1980- och 90-talen att tona ned riskerna med ­tobaksrökning. Alltsammans kan därför verka enkelt och välbekant. Ingen betvivlar väl i dag att det finns politiska och ekonomiska makthavare som försöker styra verklighetsbeskrivningarna efter egna intressen. Den som tror att forskarsamfundet står utanför sådana processer bör minnas att många större vetenskapliga institutioner numera anställer informatörer i syfte att bedriva pr-verksamhet. Motsättningarna i till exempel klimatfrågan kan därför ses som en kamp mellan motstridiga medialiseringar av vetenskaplig information. Samtidigt handlar denna kamp om normer för kunskapsproduktion: om bevisföring, professionella roller och den ständiga förhandlingen om gränsen mellan vetenskap och politik. Och av alla gränser som markerar vitala sektorer i ett demokratiskt samhälle så är den en av de hårdast bevakade. Därav mobiliseringen av tunga argument till den vetenskapliga ­integritetens försvar.

James Hansen, klimatforskare vid Nasa, har mer än 20 års erfarenhet av utfrågningar i kongressen bakom sig men skrev i den senaste in sig själv i en betydligt längre berättelse på just det temat. I en historisk allegori åberopade han Benjamin Franklin ”i färd med att ge en objektiv redogörelse för klimatförändringarna” som sedan ”togs under noggrant övervägande” av kongressens ledamöter. Referenser till Förenta staternas grundare, founding fathers, hörs ofta i amerikansk debatt när någon upplever att samhällsordningen hotas. Franklin, fysiker och politiker i två av sina inkarnationer, är en väl vald representant för de rena upplysningsideal som gärna förknippas med den amerikanska republikens tillblivelse och i klartext driver Hansen här argumentet att Bushadministrationen, genom att upplösa gränsen mellan vetenskap och politik, har gjort våld på demokratins fundamentala värden. När Thomas Friedman talar om ”intellektuell korruption” så är det med samma rädsla för att förutsättningarna för rationellt beslutsfattande har urholkats.

Har de det? Vad Hansen ju ­också ger exempel på är att vetenskaplig och politisk auktoritet bygger på ömsesidig legitimering och att gränsen mellan dem varken dras upp i maktens slutna rum eller i laboratorier utan i olika typer av offentliga ­forum. Därför blir det också i sådana forum som ordningen nu återställs. Tidningsläsare över hela USA kan se hur energiindustrin nästan dagligen späker sig i stora annonser som följd av utfallet i mellanårs­valet i november. ”Debatten är över”, sa John McCain, republikansk frontfigur inför presidentvalet 2008, som svar på första delen av IPCC:s fjärde rapport och får medhåll av sina konkurrenter. (Bushadministrationen håller knappast med men noteras bör ändå att den amerikanska delegationen till G8-mötet accepterade en referens till IPCC i slutdokumentets avsnitt om klimatförändringarna.) Av speciell betydelse är ett nytt beslut i Högsta domstolen som fastställer att den federala miljöskyddsmyndigheten EPA, oavsett eventuella direktiv från presidentkansliet, inte har några hållbara skäl att tvivla på växthuseffektens själva realitet och att den genom existerande lagstiftning har mandat att agera radikalt i klimatfrågan. Domstolen var oenig men beslutet kan ändå bli prejudicerande i att reglera förhållandet mellan regering och myndigheter i frågor som berör vetenskapliga kontroverser.

Så blev det som det brukar bli i USA: att juridiken träder in. De senaste månadernas utfrågningar om klimatfrågan har dessutom i överförd mening liknat rättegångar där trovärdigheten hos vittnena har prövats i regelrätta förhör. Domen har fallit hårt över Bushadministrationen medan klimatforskarna har hamnat på de frikändas bänk. Där sitter nu också klimatdebattören och mediestjärnan Al Gore. Han fick inleda sitt eget vittnesmål med valda delar ur sitt föredrag i filmen ”En obekväm sanning” för att sedan höra kongressledamöterna upphöja honom till både vetenskaplig och politisk auktoritet. ”Vi lever i en ovanlig tid” som kräver att vi måste ”höja oss över politiken” och lyssna på vetenskapen, sa Gore. Siktar han på Vita huset? I en tid av förnekelser är ingenting givet.