År 1889 utkom i Leipzig en översatt novellsamling med titeln ”Papa Hamlet”, vars föregivna syfte var att lansera den norske författaren Bjarne P Holmsen på tysk mark. Utgåvan inleddes med en kort presentation av översättaren doktor Bruno Franzius, som sakligt redogjorde för biografiska data och därtill fogade ett stiligt porträtt på talangen.

En tid senare uppdagades att det hela var en litterär bluff. Varken Holmsen eller Franzius hade täckning i verkligheten. ”Översättningen” och den fingerfärdiga introduktionen var i själva verket författade av de unga skriftställarna Arno Holz och Johannes Schlaf, som visste att spela på sin tids tyska rus efter allt nordiskt. (Holz blev sedermera en seriös Nobelpriskandidat, och låg bra till år 1929 då hans kandidatur backades upp av, som det står i Nobelkommitténs utlåtande, ”412 professorer och andra lärare vid tyska, österrikiska, schweiziska mfl universitet och högskolor”.)

”Papa Hamlet” må framstå som ett originellt litterärt trick, men ansluter icke desto mindre till vad man skulle kunna kalla för en flerledad litterär genre, nämligen pseudoöversättning eller fiktiv översättning (begreppen tenderar att brukas synonymt). Verk som låter sig sällas till denna kategori kan i och för sig näras av vitt skilda avsikter från upphovspersonernas sida: ideologiska, estetiska eller rent och skärt lukrativa. Men naturligtvis kan det i många fall ligga flera orsaker samtidigt bakom att en författare gör bruk av pseudoöversättningens täckmantel. Dessutom är självfallet inte alla pseudoöversättningar kalibrerade på samma vis. Grovt sett skulle man nog kunna skilja på ”externa” respektive ”interna” pseudoöversättningar. Distinktionen är förvisso något haltande, bland annat av den orsaken att många pseudoöversättningar ofta är kinkiga att komma till rätta med ur klassificeringssynpunkt. I varje fall om deras skapare lyckats i sina föresatser.

Till den första kategorin kan man förslagsvis föra ”Papa Hamlet”, publicerad helt och hållet som en översättning och utan de faktiska upphovsmännens explicita närvaro i verket. Den andra kategorin kan i viss mån appliceras på ett verk som de flesta läsare nog inte ens tänker på som en pseudoöversättning: Cervantes ”Don Quijote”. Cervantes är givetvis verkets författare, men konstruerar sin berättelse genom ett intrikat bruk av pseudoöversättningens slöja i själva narrativet. Den spanskspråkiga läsaren informeras sålunda att texten är en översättning från ett arabiskt original som härmed presenteras för en spansk publik med en spansk redaktörs försorg (som för enkelhets skull kan heta Cervantes). ”Don Quijote” når på det viset läsaren genom (minst) tre fiktiva stämmor – författarens, översättarens, redaktörens – som alla kommer till uttryck på olika sätt och nivåer i berättelsen om riddaren av den sorgliga skepnaden. För läsare på andra språk än spanska tillkommer därutöver en reell översättares röst och transponeringseffekter. Cervantes roman handlar därmed inte bara om sken och verklighet på intrigplanet, utan om kopior, omskrivning och original över huvud taget (något som Jorge Luis Borges drog till sin absurdistiska brant i novellen ”Pierre Menard, författare till Don Quijote”).

En som agerat nyröjare inte bara beträffande forskning kring pseudoöversättningens (eventuella) genre, utan för hela den moderna översättningsvetenskapen, är den framstående israeliske översättningsforskaren Gideon Toury, sedan många år verksam som professor vid universitetet i Tel Aviv. Nyligen hedrades han med den imponerande festskriften Beyond Descriptive Translation Studies: Investigations in homage to Gideon Toury (red: Anthony Pym, Miriam Shlesinger och Daniel Simeoni; John Benjamins Publishing Company, 417 s). Boken innehåller 27 uppsatser (på engelska och franska) av några av de ledande namnen inom det expansiva internationella forskningsområdet translation studies . Resultatet har blivit en i stort sett representativ provkarta över det akademiska översättningsämnets rådande dynamiska dimensioner och koordinater.

Volymen avslutas med en längre intervju med Toury själv från 2003, där han avslöjar att hans intresse de senare åren alltmer kommit att kretsa kring just pseudoöversättning. Även om han knappast var den förste att uppmärksamma det, så bidrog han likväl till att initiera – och i viss mån rättfärdiga – en kvalificerad översättningsteoretisk diskussion kring fenomenet. I sitt huvudverk ”Descriptive Translation Studies and Beyond” från 1995 ägnade han ett avsnitt åt pseudoöversättningens litterära art och funktioner med utgångspunkt i bland annat ”Papa Hamlet”. Toury gav där också en ofta citerad övergripande definition av pseudoöversättning som ”texter vilka presenterats såsom översättningar utan att några korresponderande källtexter på andra språk någonsin existerat”.

Ett flertal yngre översättningsforskare runtom i världen har sedan dess kommit att förkovra problemfältet, och ett av de mest spännande och tillgängliga bidragen i hyllningsskriften tar avstamp i Tourys tankar kring pseudoöversättning. Eftersom man på ett utrymme som här givs aldrig kan göra full rättvisa åt en samlingsvolym som denna, väljer jag att fokusera på detta enda av de många intressanta bidragen.

I uppsatsen ”Sherlock Holmes in the Interculture: Pseudotranslation and Anonymity in Turkish Literature” undersöker den i Istanbul verksamma forskaren Şehnaz Tahir-Gürçağlar hur vissa typer av översättningar, adaptationer och pseudoöversättningar av inte minst Conan Doyles berömda berättelser kom att ingå som delar i de osmanska och därpå turkiska makthavarnas occidentaliserings- och moderniseringsprojekt. Översättningar av utvalda västerländska klassiker betraktades som medel att introducera en västerländsk fond, en kanonisk nyordning, åt de idéer och koncept de styrande avsåg nyttja som grundstenar i sitt omorienterande kulturbygge. Under processens gång slank det emellertid igenom en mängd litteratur av det mer populära och inte obetingat sanktionerade slaget, särkilt deckare och äventyrsberättelser. Många av dessa trycktes i billighetsupplagor och salufördes i kiosker och tidningsstånd. Vissa historiers popularitet ledde till att karaktärerna och intrigerna förlänades ett överordnat intresse, på bekostnad av upphovsrättsliga aspekter kring författare och översättare (här finns givetvis en parallell till situationen under tidigare skeden i västeuropeisk litteraturhistoria, och allmänt sett till kulturer i övergångsperioder då frågor om upphovsrätt tenderar att relativiseras).

Den första turkiska Sherlock Holmes-översättningen publicerades 1909 (”The Man with the Twisted Lip”) och följdes under de kommande fyra decennierna av otaliga andra, varav de flesta dock svårligen faller under översättningskategorin som vi i dag mestadels förstår den. Redan 1912 såg den första turkiska pseudoöversättningsserien dagens ljus, bestående av hela 16 böcker à 100–150 sidor (att jämföra med de följetongshäften om max 35 sidor som därefter kom på modet). Denna första samling blev, frånsett omfånget, arketypisk för alla efterföljande Sherlock Holmes-verk i landet.

En god portion av den ursprungliga berättelsen anpassades och modifierades för den nya kontexten: istället för en privatdetektiv verkande i maktperiferin är Holmes här en del av den statliga poliskåren; berättarrösten är anonym och tecknar skeendena i tredje person; Holmes bispringare och bollplank dr Watson har ersatts av en viss Harry Taxon, och så vidare.

Kännetecknande för majoriteten av de turkiska Sherlock Holmes-serierna är annars, enligt Tahir-Gürçağlar, att de åtminstone fram till latiniseringen av alfabetet i slutet av 20-talet lägger emfas vid rena spänningsmoment, och saknar många av de deduktiva element som bildar en så stor del av essensen hos Conan Doyle. De omstöpta Sherlock Holmes-berättelserna fick efter hand närmast mytiska drag, och går sannolikt till viss del att förstå som ett slags förlängning av den osmanska/turkiska kontextens starka folkloristiska traditioner. Man kan följaktligen iaktta hur dessa pseudoöversättningar omgärdades av en ganska radikal anonymitet, och ofta trycktes utan att vare sig översättarens eller författarens namn yppades (en publicistisk praktik som inte sällan omfattade även ”riktiga” översättningar).

Tahir-Gürçağlars poäng är att pseudoöversättningarnas stora genklang hos delar av den läsande turkiska publiken var en följd av att de tillgodosåg behov av berättelser som skuffats undan av de statligt påbjudna moderniseringsvindarnas västerländska syn på originalitet. I motsats till statens och de av staten engagerade intellektuellas moderna upphovsrättstankar och kanonideal var tydligen många ”vanliga” läsares föreställningar alltjämt djupt rotade i en äldre berättartradition, till vilken pseudoöversättningarna av Sherlock Holmes anslöt. Men även om pseudoöversättningarna – i synnerhet under 40- och 50-talen – i första hand var kommersiella produkter skenbart i renons på underliggande ideologiska syften, så var de likväl en del av den befintliga bokmarknaden och hade därmed effekt på andra litterära och kulturella sektorer. I en tid då återberättelser av gamla folklegender förlorade mark i egenskap av rester från en förlegad kulturepok, fann pseudoöversättningarna av Sherlock Holmes luckor att fylla. De osmanska och turkiska pseudoöversättningarnas författare och utgivare verkade alltså i ett kulturellt brytningsskede mellan gammalt och nytt, och hängav sig åt särskilda former av återberättande, ersättning av betydelse och omskrivning.

Den sista turkiska pseudoöversättningen av Sherlock Holmes utkom 1955. Tahir-Gürçağlar pekar på flera avgörande faktorer till detta, av vilka den främsta är avhängig de stora sociala och demografiska förändringar som det turkiska samhället genomgått vid denna tid. Ett uppdaterat västerländskt synsätt på original och översättning gjorde sitt inträde på turkisk mark, och trängde undan inslagen av anonymitet inom den litterära sfären.

Även om pseudoöversättningar således inte är några översättningar – om vi med översättning menar en direkt relation mellan en källtext och en måltext – kan de ändå säga oss en hel del om sin tids syn på översättning genom att de alltid exponerar specifika strategier och förhållningssätt till översättande hos sin upphovsperson och hans eller hennes kulturella kontext.

I det här sammanhanget kan vi inte gå in på de åtskilliga, lika fascinerande som invecklade, översättningsteoretiska problem som ändå vidhäftar pseudoöversättningen, både som begrepp och som litterär form. Det räcker kanske med att påpeka att uttrycket pseudoöversättning, eller för den delen fiktiv översättning, i sig är en markering mot vad man speciellt förr i tiden oftast benämnde litterära bedrägerier, förfalskningar eller, som tidigare i denna artikel, litterär bluff. Rågången är dock ännu tämligen diffus. För vad/vem är det egentligen som avgör om ett visst verk ska klassas som bedrägeri eller som pseudoöversättning? Är exempelvis James Macphersons ökända ”Ossians sånger” att betrakta som humbug eller bör det i stället räknas till de klassiska exemplen på pseudoöversättning, som därtill fick stor litteraturhistorisk betydelse? Åsikterna går isär och fenomenet är, kort sagt, i behov av ett mer solitt teoretiskt ramverk.

En sak kan vi i alla fall finna någorlunda klar. Pseudoöversättningar är inte att leka med. Emellanåt kan de vara så förfaret alstrade att de till och med fortsätter gäcka både ärbara läsare och arm bibliotekspersonal långt efter det att de blivit röjda som litterära trojaner. Så, till exempel, envisas vårt lands nationella söktjänst för universitets- och forskningsbibliotek, Libris, ännu i skrivande stund med att den ifrågavarande norrmannen verkligen existerat och att ”Papa Hamlet” är en oskuldsfull översättning.