En kvinna jag känner berättade en gång hur hon hade vänt sig till sin man och sagt: ”Vad är det för mening med vårt äktenskap? Vi gör ju aldrig nånting ihop längre, vi har inget att säga varandra och det var evigheter sen vi låg med varandra.” Hennes man hade varit tyst ett ögonblick och så hade han svarat: ”Man kan väl inte begära allt heller.”

Nej, de två är ju inte längre gifta men jag kommer ihåg samtalet när jag läser Camilla Kronqvists What We Talk About When We Talk About Love, en doktorsavhandling i filosofi från Åbo Akademi. Titeln – ett lån från den minimalistiske amerikanske novellisten Raymond Carver – anger att syftet inte är att definiera begreppet kärlek en gång för alla utan uttryckligen just att se på vad det kan tänkas betyda att tala om kärlek i olika konkreta situationer.

En av Kronqvists främsta inspirationskällor är filosofen Ludwig Wittgenstein som energiskt ifrågasatt föreställningen att tankar och känslor utgör något slags inre objekt som våra ord hänvisar till på samma sätt som de kan hänvisa till yttre objekt som hus eller träd. Meningen med våra ord ska inte sökas nån annanstans än i själva vår användning av språket. Vi gör saker med våra ord och inte minst med ord som uttrycker känslor. Att säga ”jag älskar dig” kan ibland motsvara en kyss eller en kram. (Att just orden ”Jag älskar dig” inte är en rapport om ett sakförhållande utan en ömhetsbetygelse i sig är naturligtvis orsaken till att vi skrattar åt historien om den buttre mannen som efter att hans hustru upprepade gånger frågat om han älskade henne äntligen svarade: ”När vi gifte oss sa jag ju att jag älskade dig och om läget ändras lovar jag att du får veta.”)

I själva verket är det bara genom språket som vi lever kärleken. Eller som en annan filosof Kronqvist gärna citerar, Rush Rhees, vackert har formulerat det: ”Det sägs ibland att kärlek gör något med en. För all del, men inte som exempelvis psykoanalysen gör något med en. Poängen är att den förälskade människan är annorlunda, livet är annorlunda för honom, eller hela världen är annorlunda för honom. Jag menar inte att kärlekens språk skapar skillnaden. Språket skapar inte förälskelsens ’skillnad’ men språket är en del av skillnaden”.

Kronqvist själv är långtifrån någon minimalist. Avhandlingen är på drygt 400 sidor och full av omtagningar, för att inte säga omtuggningar. Att den ändå förmår engagera beror först och främst på att Kronqvist själv är så engagerad och på att hon i högsta grad tar kärleken på allvar. Hon går oförskräckt i polemik – med dagens evolutionspsykologi som talar om drifter och instinkter hellre än om kärlek, godhet och skönhet, med nyaristoteliska dygdetiker som den mycket uppburna Martha C Nussbaum och med självaste Platon. Hon använder sig flitigt av film, populärmusik och av mer finlitterära verk från Tjechov till Kundera.

Avhandlingen inleds med ett utförligt resonemang om själva begreppet känslor, om hur känslor över huvud taget ska förstås. Känslor är inte enbart kroppsliga reaktioner, inte heller är de enbart tankar. Det går inte att en gång för alla säga vad en känsla – rädsla, vrede eller kärlek – är för känslor – bland dem kärleken – utgör snarare uttryck för vilka vi själva är, hur vi i olika situationer uppfattar världen. Till de filosofer som citeras med instämmande hör Iris Murdoch – jo det gör gott att återse Murdoch som filosof snarare än som alzheimerpatient – som förklarat att ”kärlek är insikten att något annat än man själv är verkligt.” Kärlek är först och främst moraliskt förpliktande, betonar Kronqvist. Att älska är att stiga ut ur sig själv, att sluta upp med att uppfatta sig själv som centrum för sitt liv. Hon citerar en av personerna i Paul Austers New York-trilogi: ”Genom att tillhöra Sophie började jag känna att jag också tillhörde alla andra. Min sanna plats i tillvaron, visade det sig, var nånstans bortom mig själv.” Kärlek innebär först och främst att vara öppen i förhållande till den älskade, att vara mottaglig för hennes annorlunda perspektiv på tillvaron, att också vid oenighet kunna ta hennes ståndpunkt på allvar, att kunna avstå ifrån självrättfärdighet och medge att man kanske också själv har handlat fel i något avseende. ”Kärlek” heter det vackert, ”är en förkroppsligad förståelse av sig själv, av den andra, av andra och av världen.”

”What We Talk About When We Talk About Love” förhåller sig till en lång rad av frågor som vi kan ställa om kärleken: Vad är förhållandet mellan spontan lust och krav? Vad innebär det att lova att älska? Är det för hennes egenskapers skull vi älskar en annan människa? Vad betyder det egentligen när vi säger att någon är vackrast i hela världen? Behöver kärleken över huvud taget orsaker? Kan man älska en ond människa; ska vi tro att Eva Braun verkligen älskade Hitler?

Ett av de allra intressantaste resonemangen är det som gäller vad det innebär att avge ett kärlekslöfte. Ett löfte är något annat än en förutsägelse, betonar Kronqvist. Vi ska självklart inte avge löften som vi inte vill hålla eller som vi vet att vi inte kommer att kunna hålla men det är å andra sidan också en tom gest att lova sådant som man vet att man kommer att göra ändå. Det skulle inte vara någon ­­mening med löften om det inte just var för att framtiden var osäker: löften handlar inte om säkerhet utan om ansvarstagande, hopp, tro, god vilja. Kärleken har inte orsaker. Även om många specifika omständigheter som har med ens älskade och med ens förhållande att göra är viktiga för förhållandet så förklarar omständigheterna inte ens band till ens älskade. Snarare är det själva bandet till den älskade som förklarar den betydelse jag tillskriver omständigheterna. Också de egenskaper man tillskriver den älskade är en aspekt av själva förhållandet. Det är kärleken som gör den älskade vacker, det är i ljuset av förhållandet som man ser vissa drag som älskansvärda, typiska eller irriterande och det är genom själva förhållandet som frågan hur den andra är över huvud taget aktualiseras.

Och vidare: det är skillnad mellan att tycka om och att älska. Att älska någon behöver inte betyda att man tycker om allt hos denna människa – eller ens särskilt mycket. Men att älska handlar inte om att älska vissa drag: man älskar hela människan. Om och om igen understryks det att kärleken är ovillkorlig. Att älska är att leva lidelsefullt, att göra sig sårbar genom att öppna sig för risker, för ödet. Samtidigt är kärleken den absoluta tryggheten, att känna är att man är där man hör hemma. Kärleken är en nåd, en gåva.

På en viktig punkt kan det tyckas att Kronqvist gör det för lätt för sig, nämligen när det gäller förhållandet mellan spontan lust och krav eller vad man också kunde kalla frihet och beroende. Hon polemiserar inte bara mot Sartres berömda ord om att helvetet är andra människor utan också – om än mera varsamt – mot Simone de Beauvoirs lika berömda ord om att kvinnor är ”dömda till beroende” genom att förlora sig själva i de män de älskar. Att se andra människor som intränglingar i ens liv, som oönskade begränsningar av ens frihet innebär en gång för alla ett perspektiv som inte har med kärlek att göra. Kärleken, heter det, ”placerar in mig i en värld där människor angår mig, i vilken de är dyrbara och meningsfulla för mig, och den tillåter mig att betyda något för dem. Således kan jag reagera på de anspråk kärleken ställer på mig med tacksamhet snarare än motvilja. Det kan till och med vara så att ’anspråk’ och ’krav’ är för starka ord att använda om den mening kärleken och andra människor ger mitt liv.”

Men en av de vanligaste terapiflosklerna i dag är ju att det gäller att lära sig sätta gränser. I synnerhet kvinnor, heter det ständigt, måste lära sig att sätta gränser. Den amerikanska sociologen Airlie Russell Hochschild har på ett tankeväckande sätt resonerat kring hur populärpsykologiska böcker som ”Kvinnor som älskar för mycket” och ”Askungekomplexet” har försökt uppfostra kvinnor till att avvisa både beroende och omvårdnad och hon menar att resultatet är att vi alla har lärt oss att ”känna på ett kyligare vis”. Kronqvist har inte ett ord att säga om gränser. Det kan väl vara nyttigt med en påminnelse om att kärleken inte ska betraktas som en investering som ska ge utdelning men: vad är det sist och slutligen vi ska vara beredda att i kärlekens namn göra för en annan människa? Kronqvist slår fast det självklara, att vi kan göra saker för varandra – ”Varför skulle jag inte till exempel föra dina brev till posten om du är upptagen av annat och vi inte annars skulle få tid att vara tillsammans? Och varför skulle det inte vara naturligt för dig att betala min hyra om jag är utan pengar?”

För all del, men det finns betydligt svårare frågor. Ska man laga mat och diska? Alltid vara den som lagar mat och diskar? Skura toaletten? Alltid vara den som skurar toaletten? Vaka vid sjukbädden? Donera en njure? Skuffa rullstolen? Skuffa rullstolen år ut och år in? Gömma stöldgods? Stjäla?

Man stimuleras – och stimuleras är det rätta ordet för den här avhandlingen är verkligen stimulerande – också till andra invändningar. Samtidigt som jag finner Kronqvists resonemang om löften både intressant och på det hela taget övertygande ställer jag mig frågande till de slutsatser hon kommer till när det gäller begreppet pålitlighet. Att man sviker sitt löfte behöver, menar hon, inte betyda att man inte var pålitlig: också pålitlighet vill hon nämligen begränsa till en fråga om uppriktighet och allvar. Här kan jag för min del tycka att det måste gå att göra en skillnad: den som sviker ett löfte må ha varit hur uppriktig och allvarlig som helst men kan ändå ur ett efterhandsperspektiv sägas ha visat sig opålitlig.

Jag är inte heller säker på att jag självklart delar Kronqvists syn på orden ”Jag älskar dig”. Hon hänvisar till ett exempel hos filosofen J F M Hunter som går ut på att en kvinna, Mary, frågar en man, John, om han älskar henne och han svarar: ”Jag tänker på dig natt och dag, jag är berusad av glädje när vi är tillsammans och jag längtar fruktansvärt när vi inte är det. Jag har förlorat allt intresse för andra kvinnor och det gör mig desperat att se andra män flirta med dig.” Både Hunter och Kronqvist menar att Johns svar är otillräckligt, att det hade varit bättre om han svarat ”Ja, det gör jag”, att Mary har rätt att bli besviken. Det har jag svårt att gå med på. I ett annat sammanhang finns ett citat ur en roman av Jeanette Winterson där en person säger: ”Hur kommer det sig att det mest ooriginella vi kan säga varandra fortfarande är det vi längtar efter att få höra? ’Jag älskar dig’ är alltid ett citat. Du var inte den första som sa det och inte heller jag.” Kan det inte vara just det ooriginella som stör John, kan man inte tänka sig att han verkligen vill formulera vad det är vi talar om när vi talar om kärleken?

Också i ett annat sammanhang avvisar Kronqvist reflekterandet. ”Den generösa handlingen förlorar sin generositet – eller blir en egoistisk handling – om jag är generös med syftet att vara generös”, skriver hon. Det är naturligtvis fariseiskt att vara generös för att synas generös, det vill säga för att andra ska se att man är generös, men är det ändå inte svårt att se att det skulle ligga något ont i att genom självövervinnelse visa generositet därför att man gärna vill vara en generös människa? Inte minst genom kärleken kan man vilja bli en mera generös människa än man varit förut.

Sist men inte minst, och nu tänker jag igen på kvinnan jag känner som beklagade sig över sitt äktenskap: det är lite synd att Kronqvist ingenting säger om vad vi talar om när vi talar om att kärleken tagit slut.