Vi firar 200-årsminnet av ­kriget 1808–09, vars efter­mäle på gott och ont färgats av Johan Ludvig Runebergs diktcykel ”Fänrik Ståls ­sägner”. Dikterna domineras av militära motiv och det saknas till exempel nästan helt referenser till det omfattande passiva och aktiva motstånd som civil­befolkningen i Finland utvecklade under kriget. Ett undantag är dikten ”Lands­hövdingen” som hyllar en statstjänstemans fasthållande vid den gällande lagen under en militär ockupation. Det omfattande folkliga gerillakrig som förekom på Åland, i Österbotten, Tavastland och Norra Karelen, skymtar bara som hastigast i bakgrunden till ”Molnets broder” och ”Torpflickan”. Detta civilmotstånd bidrog dock till att tsar Alexander I förband sig att i det erövrade Finland behålla lagarna från svenska tiden, i synnerhet att inte införa den av ­befolkningen fruktade livegenskapen.

Det är lätt att tro att Runeberg var ointres­serad av eller till och med kritisk emot böndernas irreguljära krigföring 1808. En noggrann genomgång av hans produktion visar emellertid att diktaren tvärtom var ytterst fascinerad av gerillakrig i allmänhet och att det var historier om just finländska ”hemmafrontens” civilmotstånd som först inspirerade hans krigsdikter.

Han hade under sin tid som informator i trakten av Saarijärvi och Ruovesi på 1820-talet inte kunnat undgå att höra talas om alla de hjältesagor som berättades om de överfall på ryska transporter som utfördes av partisaner under ledning av fanjunkaren Johan Jakob Roth och fältväbeln Karl Johan Spoof. När Runeberg uppehöll sig i Ruovesi bodde den då 50-årige Roth ännu i trakten. 20 år senare, i ett utkast till ­dikten ”Fältmarkskalken”, hade Runeberg planer på att kontrastera den finländske fanjunkarens företagsamhet med den svenske överbefälhavaren Klingspors passivitet:

Och glömskan mörk som graven, stum som den,

Allt mer kring dig och dina titlar tjocknar

Och ingen stjärna står dess natt emot

Då sjunger Finland än om sergeant Roth

Men Runeberg avstod, kanske av politiska skäl; hans ”Sägner” var, när de publicerades i december 1848, tillräckligt kontroversiella. Detta år, med omfattande revolutioner på kontinenten, låg censurregimen i Finland i högsta beredskap för att stoppa varje text som kunde uppegga sinnena, i synnerhet bland den finsktalande befolkningsmajoriteten. Och det behövdes inte mycket. 1849 översatte skalden Antti Räty till finska en kortroman av Alexander Dumas d ä om den schweiziske gerillaledaren Wilhelm Tell.

Censurmyndigheten lät inte bara för­bjuda boken, utan utfärdade i april 1850 en herostratiskt ryktbar förordning enligt vilken alla publikationer på finska förbjöds, med undantag för dem som behandlade religiösa ämnen eller lanthushållning. Orkesterföreningen i Helsingfors drog samtidigt på eget bevåg bort ouvertyren till Rossinis ”Wilhelm Tell” från sitt program.

Den ryske generalguvernören Fredrik V von Berg lär senare ha sagt att beviljandet av trycklov för ”Fänrik Ståls sägner” 1848 var ett av censurens värsta misstag. Det är verkligen förvånande att Sägnerna över huvud taget släpptes igenom censuren ­(efter några mindre ändringar).

Av Censurkommitténs protokoll den 28 november 1848 framgår att censorn hade ”åtskilliga betänkligheter” eftersom de ämnen som behandlas hos allmänheten kunde framkalla ”en under nuvarande tids- och samhällsförhållanden mindre önskvärd anda”.

Kommittén nämnde speciellt i detta sammanhang ”Torpflickan”. Denna dikt ­inleds med en bondegerilla som gått segrande ur en strid med ryska trupper. När torpflickan inte återser sin fästman bland partisanerna, eller finner hans lik på slagfältet, drar hon sorgset slutsatsen att han skamligt deserterat.

Det första utkastet till ”Torpflickan” tillkom redan på 1830-talet. Det är under en tid då vi har fler exempel på Runebergs intresse för gerillakrig, till exempel i rafflande äventyrsberättelser som bland annat avspeglar sig i hans recension 1832 av en svensk roman, ”Snapphanarna”, om den dansksinnade skånska gerillan.

Hans inställning till gerillakrig finner vi dock än mer uttalad i hans överväldigat positiva recension av kortromanen ”Pavo Nissinen, scener ur sista finska kriget”. Den var skriven av en finländare i exil, Gustaf Henrik Mellin (1803–76). En tidigare kortroman av Mellin, ”Kolarflickan eller en vandring i Norrland”, hade förbjudits av censuren i Finland på grund av att den innehöll ett avsnitt om kosackernas uppträdande i Österbotten 1808.

Handlingen i boken är i korthet: Bonden Pavo Nissinen blir under ett kuriruppdrag ryssarnas fånge, men lyckas fly och möter fanjunkare Roth och hans partisaner. Men Nissinen fängslas på nytt av ryssarna och förs till Tammerfors. Där håller ryska ­generalerna ett krismöte på grund av att Roths gerilla avskurit kommunikationerna och hotar staden från sjö- och landsidan. Pavo lyckas fly och återförenar sig med Roths partisaner.

Bortsett från bokens början, som skildrar slaget vid Lappo, och dess slut, med slaget vid Koljonvirta (”Virta bro”), ­tilldrar sig större delen av handlingen i skogarna runt Tammerfors med civilbefolkningen, de ryska militärerna och den finska gerillan som huvudaktörer.

Mellins bok blev givetvis förbjuden i Finland. Men innan dess hann Runeberg göra reklam för den genom en märklig ­anmälan i sin ”Borgå Tidning”. Genom att ge recensionen formen av ett brev från en anonym läsare i Sverige kringgick Runeberg ett omedelbart censuringripande.

Man hade kanske väntat sig att Runeberg i sin recension reserverat sig mot en del avsnitt som nog var realistiska, men ­utgjorde en obehagligt grym läsning.

Fanjunkaren Roth framställs till exempel av Mellin som en ganska hårdför militär som utsätter en tillfångatagen rysk kosack för misshandel under ett förhör och egenhändigt arkebuserar en finländsk lantmätare som tjänat som ryssarnas vägvisare.

Men Runeberg, som fann titelpersonen Pavo Nissinen ”mattare än de övriga figurerna”, valde tvärtom att framhäva ”den käcke fanjunkaren Roth, vilken man i alla avseenden gärna ser ihågkommen på tavlan”. Den ”käcke Roth” hade som sagt till och med kunnat bli ihågkommen i ”Fänrik Ståls sägner”.

I ”Molnets broder” från 1835 figurerar i bakgrunden ett bondeuppbåd som överfaller en rysk transport men misslyckas och upp­löses. En präst grips av ryssarna en söndag och förs bort.

Dessa partisanstrider och repressa­lieaktioner har litteraturforskningen i alla tider haft svårt att identifiera. På flera ställen i dikten framgår att händelserna utspelas om hösten, vilket inte stämmer in på 1808 då så gott som alla krigsrörelser avstannade. Historien som sådan är dock inte unik, liknande berättades runtom i Finland. Men de inträffade alla på sommaren 1808. Det skeende som mest påminner om ”Molnets broder” var den så kallade ”mordnatten i Kauhajoki”.

Onsdagen den 6 juli 1808 gjorde ett uppbåd av bönder ett lyckat överfall på en mindre rysk transportkolonn strax norr om Kauhajoki i södra Österbotten. Uppretade och hämndlystna fiendetrupper drog på söndagskvällen den 10 juli in i kyrkbyn. I de muntliga traditionerna omtalades länge kapellanen Abraham Mellenius (1768–1817) öde. Sent på söndagskvällen hade ­kosackerna trängt in i hans hus, genomsökt rummen och under hotelser frågat efter prästmannen. Denne hade hunnit gömma sig på vinden och undgick att gripas. Han arresterades dock när ryssarna återtog byn i slutet av juli och fördes till det ryska högkvarteret i Lappfjärd, liksom prästen i Runebergs dikt mellan två kosackhästar. En rysk-finsk kommitté i Åbo frikände honom senare från anklagelserna för uppvigling. Efter att Mellenius återförenats med sin familj flyttade de till Uleåborg.

Förödelsen i Kauhajoki var vida om­talad och gav senare upphov till två skildringar: ”Mordnatten i Kauhajoki” av Johan August von Essen, utgiven 1844 i Stockholm samt ”Kapina Kauhajoella” av Oscar Blomstedt utgiven 1862 i Helsingfors ­(efter att ha fördröjts av censuren i tre år).

Runeberg själv skrev ”Molnets broder” 1835, långt före någon av de publicerade ­berättelserna. Om det nu är Kauhajoki som han har i tankarna, varifrån kan han då ha fått uppgifterna? Det visar sig att det finns flera möjliga källor i Runebergs närhet. En är hans hustrus, Fredrika Runebergs farbror, ärkebiskopen Jakob Tengström, som ingick i den rysk-finska kommittén som friade Mellenius. En annan är den unge Zacharias Topelius som var inackorderad hos ­Runebergs när dikten tillkom 1835. En farbror till Topelius var kapellan i Ilmola strax intill Kauhajoki, en annan farbror var familjen Mellenius familjeläkare i Uleåborg.

Men det mest troliga är dock att Runeberg hört historien direkt från familjen Mellenius. Under sin tid vid Uleåborgs Trivialskola 1812–14 då han var skolkamrat med Mellenius söner Olof och Abraham. Hur familjen själva mindes händelserna framgår av ett unikt dokument. 1817 dog Abraham Mellenius. I änkans ansökan om nådeår, det vill säga att för en tid få stanna kvar på prästgården, förlägger hon själv händelsen till hösten 1808:

”Under sista kriget år 1808, sent om hösten då min avlidne man ännu var präst i Kauhajoki, anlände vid midnattstid ett femtiotal kosacker till vår prästgård, som de genast omringade för att bemäktiga sig min avlidne man, som de ansåg vara huvudansvarig till förlusten av en transport som blivit borttagen av några bönder…”

Händelser som bevisligen inträffade under juli 1808 har alltså av deltagarna själva förlagts till hösten samma år! Man kan undra varför? För en gångs skull är det en fördel för en litteraturhistorisk amatör att också vara utbildad statsmeteorolog.

Av arkiverade reguljära meteorologiska observationer av lufttryck, vind, temperatur, molnighet och väder tre gånger om dagen från västra Finland, Estland och Sverige framgår att i vädret i juli 1808 var i högsta grad höstaktigt med regn, blåst och kalla vindar under denna period. Ett tag i mitten av juli rådde nordvästlig storm när ett djupt lågtryck från Norge passerade Bottenhavet på väg mot Baltikum. Det som i alla tider ­tagits till intäkt på att dikten inte tilldrar sig under kriget 1808, beskrivningen av regnigt och kallt höstväder, utgör i stället en bekräftelse att så verkligen är fallet!

Finlands allmogeuppbåd och gerillaledare 1808, tvärtemot att vara några av Runeberg ”glömda” eller ”förbisedda” hjältar, framstår som tidiga inspiratörer. Som vi sett var det inte långt ifrån att partisanledaren Roth blivit hyllad i en dikt. Detta är inte något främmande i Runebergforskningen. Flera litteraturhistoriker, däribland Magnus von Platen, har länge hävdat att Runebergs tidiga krigsdiktning från 1830-talet skiljer sig från den senare. I de tidiga dikterna är krigaren integrerad i en gemensam kamp med sitt folk för skydd av den egna tovan, av den egna familjen, av det normala livet. Det var just sådana överväganden som drev allmogen 1808 att bilda egna friskaror.

Detta tema hade därför kunnat utgöra ett mer dominerande inslag i ”Fänrik Ståls Sägner”. Istället kom Runeberg att skildra kriget som ett militärt äventyr, en sporthändelse, där kampen för ”äran” utgör drivkraften och ”fosterlandet” försvaras för dess skönhets skull.

Förskjutningen från de tidigare krigsdikternas fokusering på den närliggande ”hembygdens skydd” till de senare dikternas abstrakta ”fosterlandets ära” berodde troligen på politiska hänsynstaganden. För den ryska censuren var ”sportiga” krigsdikter, där djärvhet och mod hyllas, vare sig det gäller ryssen Kulneff, svensken Sandels eller finländaren Malm, mindre kontroversiella än ”folkliga”, i synnerhet där folket lät beväpna sig.

I morgon skriver Anders Persson om dikten "Graven i Perho", det överträffade uttrycket för den unge Runebergs inställning till gerillakrig och hans förhållande till Ryssland.