Vart är Tyskland på väg i det tjugoförsta århundradet? Kolossen i dagens Europa, där det återförenade landet ligger på tvärs rakt över den tidigare järnridån, brukar kunna åstadkomma det märkligaste, att döma av dess moderna historia: på 1700- och 1800-talen frambringade man som bekant allt från preussisk militarism till de mest förbluffande kulturpersonligheter, och under decennierna kring sekelskiftet tog man sig för att växa upp till världens mest avancerade vetenskaps- och industrination. Efter Hitlerrikets apokalyps trädde landet i dagen igen som två diametralt motsatta statsbildningar, där Östtyskland utvecklades till socialistisk diktatur medan ett hårt amerikaniserat Västtyskland förbluffade världen genom sitt Wirtschaftswunder. Och 1990 förenades dessa båda stater på ett inte mindre förbluffande sätt, vilket radikalt och på mycket kort tid kom att förändra framtidsutsikterna i vår del av världen.

I dag är dock pessimismen utbredd i både öst och väst av detta återförenade Tyskland, framtiden
höljd i både dimma och mörker. I den fallna murens stad, Berlin, frodas visserligen en underfundig kultur, och även München har utpekats som en dynamisk och "hemlig" tysk metropol. Men de stora visionernas tid tycks förbi i dagens tyska samhälle, och det av många efterlängtade regeringsskiftet 1998 och it-boomens hopp om en "ny ekonomi", framstår för många i dag som något av en sista suck i ett land som plågas av sin egen trötthet, stelhet och fantasilöshet.

Framför allt själva återföreningen har alltmer kommit att betraktas som ett politiskt, ekonomiskt och socialt fiasko av sällan skådade dimensioner. I Östtyskland har människors personliga materiella levnadsstandard visserligen stärkts dramatiskt under de 15 år som hunnit gå sedan Berlinmurens fall, infrastrukturen har genomgått en revolutionerande förbättring, de gamla historiska stadskärnorna har rustats upp på färggrant vis och människor upplever en enorm personlig frihet i jämförelse med DDR-tiden. Men priset är högt, ja, nästan ofattbart: dryga 10 000 miljarder kronor har pumpats in på konstgjord väg i östra Tyskland sedan 1990, motsvarande nästan fem procent årligen av Tysklands hela BNP. Arbetslösheten i de "nya", östra delstaterna ligger runt 20 procent och visar ingen antydan till att vilja minska. Befolkningen avtar – i accelererande takt, utan tecken på att stabiliseras – och i de gamla DDR-förorterna har ibland hela stadsdelar mer eller mindre övergivits, efterlämnande, i likhet med de gamla industriområdena, väldiga spöklandskap. Våld och kriminalitet florerar i öst, och politiskt protesterar man, som nyligen i delstatsvalen i Sachsen och Brandenburg, genom att rösta på högerextremistiska partier.

I väst betraktar man detta östra Tyskland inte nödvändigtvis med medkänsla, utan snarare med irriterad misstänksamhet. Ty i mångas ögon är den svåra situationen i öst, i och med de enorma offentliga penningsummorna som försvinner dit, en avgörande orsak även till västra Tysklands sociala och ekonomiska stagnation. Somliga menar att man redan kan se tydliga spår av detta i form av nedsliten infrastruktur och andra uteblivna offentliga investeringar i västtyska städer; de grådaskiga industrimetropolerna i Niedersachsen eller Ruhrområdet står i skarp kontrast till de färggranna, nyrenoverade stadskärnorna i ett Stralsund, ett Schwerin, ett Leipzig.

När det gäller Tyskland som helhet och dess ekonomiska problem är det dock svårt att förklara allt med det svåra tillståndet i öst. Det visar till exempel Spiegel-journalisten Gabor Steingart i en omdebatterad bok med den tidstypiska, dystra titeln Deutschland, der Abstieg eines Superstars ("Tyskland, en superstjärnas fall", Piper Verlag, 304 s).

Steingart pekar med plågsam tydlighet på det – en gång så omhuldade – västtyska systemets historiskt betingade oförmåga att reformera sig självt. Början till "superstjärnans fall" söker han i själva bildandet av Förbundsrepubliken i slutet av 1940-talet. Där lades grunden inte bara till den, som han menar, på tok för expansiva socialstat som nu låter budgetunderskotten och arbetslösheten skena iväg, utan också till den politiska stelhet som gjort Tyskland så trögrörligt vad gäller reformer av olika slag. Stelheten skapades helt avsiktligt, med målet att själva författningen skulle omöjliggöra en utveckling liknande den som lät Weimartiden övergå i Hitlerriket.

Västtyskland kom med sin stabila sociala marknadsekonomi att beundras runt om i världen. Men just framgången för denna "Modell Deutschland", menar Steingart, har förstärkt landets problem och reformtröghet. Liksom Sverige har sin folkhemsmyt, är myten om det ekonomiska undrets Tyskland alltjämt mycket levande, ja, till synes orubblig. Och trots att man redan genom en hastig titt i den socioekonomiska statistiken sedan länge har kunnat konstatera att den tyska modellen lidit "härdsmälta" i sitt "energicentrum", är visionerna om ett annorlunda och bättre Tyskland nästan obefintliga. I stället dominerar en bred men fåfäng och fantasilös önskan om att helt enkelt förmå det gamla att åter fungera så som det en gång gjorde. Det är en brist på förändringsvilja och politiskt och ekonomiskt mod som kanske bäst signaleras av kristdemokraternas kända slogan på Helmut Kohls tid: "Inga experiment!".

Steingarts tes om Tysklands tröghet är långtifrån ny, men han uttalar den ovanligt klart och underbygger den genom att skärskåda förhållandet mellan politik och ekonomi i Förbundsrepublikens historia. Hans argumentation kretsar kring hur "den tyska defekten" (läs: den i författningen inbyggda stelheten) lierat sig med en oförmåga att se verkligheten i vitögat, det vill säga att den nuvarande stagnationen bottnar i en utveckling som redan pågått i flera decennier och som varken Willy Brandt, Helmut Schmidt, Helmut Kohl eller Gerhard Schröder har lyckats vända.

Vad bör då göras? Ett nytt uppsving för landet är möjligt, tror Steingart. Men om hans diagnos för patienten Tyskland är beundransvärt klar och övertygande, är förslagen på behandling och åtgärder i slutänden inte särskilt överraskande eller nya: han pekar på att förbundsrådets roll måste omformuleras, argumenterar för att skattesystemet måste revideras, pensions- och sjukvårdssystemet anpassas till marknaden och så vidare.

Om man ser sig om utanför den tyska politiska litteraturens huvudfåra, finner man dock även andra, mer alternativa framtidsvisioner. En betydligt mer radikal syn på Tysklands framtid, i jämförelse med Steingart, har till exempel den östtyske sociologen Wolfgang Engler. I sin kontroversiella men lovordade bok Die Ostdeutschen als Avantgarde ("Östtyskarna som avantgarde", Aufbau Taschenbuch Verlag, 207 s) bollar han över frågan om hela landets framtid till de "nya", östra delstaterna. Bilden av dagens östra Tyskland som ett gigantiskt problem för Förbundsrepubliken behöver omtolkas, menar Engler. Ty här, i öst, finner man i själva verket de mest lovande fröna till en långtgående förnyelse av det stagnerande, kroniskt krisdrabbade Tyskland som Steingart så ingående dissekerar. Visserligen är situationen i Östtyskland problematisk.

Men med mer politiskt mod, omtolkningsvilja och förändringfantasi skulle just denna krisartade scen i öster kunna bli utgångspunkten för en helt ny riktning i samhällsutvecklingen – i Tyskland och över huvud taget i Europa.

Tanken leds här till den stämning som rådde kring 1990. Då var entusiasmen inför återföreningen stor inte bara politiskt och kulturellt, utan även ekonomiskt: man svärmade för framtidens "blomstrande landskap" i öst, och återföreningsprocessen betraktades inte sällan som just den katalysator det tyska samhället behövde, här hände äntligen någonting nytt, här skulle man kunna prova på helt nya saker. Den kollapsande DDR-ekonomin tycktes bana väg för kreativt experimenterande, här gavs äntligen en möjlighet att introducera sådant som i den stabila och försiktigare västliga politiken var alltför trögt för att rucka på.

Av detta nydanande blev dock i verkligheten inte mycket; tvärtom kom Östtyskland att harmoniseras på ett närmast sjukligt minutiöst sätt med de västtyska strukturerna, och några ekonomiskt dynamiska effekter av återföreningen får man leta i stjärnorna efter.

Men Engler har hittat en ny infallsvinkel på samma tema. Hans tes är att Östtyskland gör det möjligt att – för första gången i den industrialiserade världens historia! – börja förverkliga den sekelgamla drömmen om arbetets reträtt från samhällets centrum. Med hjälp av ny teknik och modern organisation kan dagens välstånd produceras av en allt mindre arbetsstyrka, medan alltfler människor därmed kan koncentrera sig på helt andra och kanske mer meningsfulla aktiviteter. Den ökade produktiviteten i ekonomin skulle alltså inkasseras inte som brukligt i tillväxt och ökad konsumtion, utan i mer tid för annat.

Idén är naturligtvis inte ny. Men i Östtyskland har den stora arbetslösheten nu enligt Engler skapat reella möjligheter att förverkliga den. Det faktum att Västtyskland klarat av att finansiera både återuppbyggnaden i öst och trygga försörjningen för de miljoner östtyskar som inte arbetar, samtidigt som Tyskland – trots detta! – lyckats åstadkomma en eller annan procents ekonomisk tillväxt under det gångna decenniet, utgör enligt Engler ett bevis på att samhället faktiskt kan fungera även med en mycket stor andel människor som är "i arbetsför ålder" men som inte arbetar i vanlig mening.

Det enda problemet är att alla politiska, ekonomiska och sociala strukturer är konstruerade för att passa ett samhälle där just arbetet står i självklart fokus. Detta gör det – helt i onödan – svårt i såväl ekonomisk som social och psykologisk mening för människor att leva utan arbete. Den i våra västerländska arbetssamhällen djupt ingrodda föreställningen om "rätten till arbete" måste ersättas med (eller åtminstone få en motpol i) "rätten att inte arbeta" – och framför allt måste våra kulturer utveckla en acceptans för de icke-arbetande, vilket också bör kodifieras i lagar och institutioner. Det måste till något av ett kuhnskt paradigmskifte i detta avseende, skriver Engler.

Därmed inte sagt att arbetet helt skall försvinna – tvärtom kommer det alltid att finnas en oerhört viktig arbetande del av befolkningen. Men Engler jämför situationen, något överraskande, med den revolutionerande utveckling som skett i fråga om den tyska värnplikten: där sågs det till en början inte med blida ögon om man ville befrias från värnplikt och i stället göra civil samhällstjänst. Med tiden har det dock kommit att bli populärare – och framför allt allmänt accepterat! – att välja civil snarare än militär tjänst. Något liknande skulle kunna ske i fråga om arbetssamhället: från att den som inte arbetar hittills betraktats med beklagan och misstänksamhet, måste icke-arbetet få en ny legitimitet. Det skulle kunna revolutionera hela det (post)fordistiska samhället.

Engler menar att östtyskarna genom sin erfarenhet av radikala samhällsförändringar och genom sin ännu helt korta bindning till den västerländska kapitalismen lämpar sig utmärkt som pionjärer i skapandet av ett bättre, meningsfullare samhälle, bortom den ensidiga globala kapitalismens och det ekonomiska primatets förhärskande logik. Och det intressanta är just att det i det östtyska fallet inte bara behöver vara en utopisk dröm, utan faktiskt kan komma att realiseras även finansiellt: det är ju just detta, menar han, som bevisats genom det unika transfersystem vars enorma penningflöden försörjer östra Tyskland sedan nästan femton år tillbaka och som – det noterar både Engler och Steingart – av allt att döma kommer att förbli.

Kommer Tyskland alltså än en gång att kunna överraska världen, så som skett vid flera tidigare brytningsskeden i Europas historia? Och kommer det i så fall att ske i Gabor Steingarts eller Wolfgang Englers anda? Det må vara osagt. Men båda visar, och de är inte de enda, genom sina egna böcker att dagens Tyskland trots allt inte saknar visioner.