Sarah Palin skrämmer slag på Amerikas kuster. I djupblå, demokratiska stater som Kalifornien och New York fasar man inför tanken att få en konservativ abortmotståndare och kreationist i Vita huset. För John McCain var valet av Palin delvis ett försök att bättra på kampanjens religiösa image – ett område där republikanernas kandidat detta år faktiskt tog stryk av demokraternas. Nu, med pingstvännen Palin ombord, har republikanerna stärkt sina aktier hos de evangelikala väljarna.

Som en anspelning på hennes koppling till pingströrelsen – vilken hon under många år tillhört även om hon för närvarande är medlem i en oberoende, evangelikal församling – publicerade Washington Post en satirteckning med en tungomålstalande Palin i telefonsamtal med Gud ­Fader själv. Teckningen väckte ont blod i religiösa kretsar, men det var inte första gången som pingstvännernas religiösa praktiker förlöjligades i medierna. Rörelsen räknar 1906 som sitt födelseår; det var då en liten grupp som samlades på Azusa Street i Los Angeles under ledning av den färgade predikanten William Seymour upplevde ”dopet i Anden”. Redan efter några veckor kom de första negativa artiklarna. Tidningarna förfärades över det karnivalistiska, extatiska kaos som rådde på mötena, men också över att svarta och vita firade gudstjänst tillsammans – något som ansågs otänkbart i det tidiga 1900-­talets segregerade Amerika. Denna praxis väcker emellertid frågor om hur den evangelikala kristna rörelsen ska förstås rent politiskt. Att bryta med den rådande segregationen i samhället är knappast en politiskt konservativ handling. Det indikerar snarare radikalitet och en progressiv attityd. Men hur går detta ihop med det faktum att majoriteten av Amerikas väckelsekristna – den så kallade religiösa högern – idag röstar republikanskt?

Den religiösa högern fick sitt genombrott på den politiska arenan under 1970-talet. Vid denna tid dök det dock upp forskare och teologer som ifrågasatte den etablerade tolkningen av den evangelikala rörelsens historia. Dessa forskare pekade på ett arv av politisk radikalitet – likt det som präglade församlingen på Azusa Street – annorlunda än den konservativa hållning som kännetecknade den religiösa högern. Bland de främsta av dessa forskare var kyrkohistorikern Donald Dayton, och flera av hans viktigaste texter finns nu samlade i volymen From the Margins: A Celebration of the Theological Work of Donald Dayton, utgiven i Princeton Theological Monograph Series (red Christian T Collins Winn, Pickwick Publications, 433 s).

Titeln är väl vald, inte bara för att Dayton är en teolog vars blick ständigt söker sig mot marginalerna, utan också för att det är härifrån många av hans texter bokstavligt talat inhämtats för denna bok – flera av texterna i volymen kommer från mer eller mindre svåråtkomliga tidskrifter, medan vissa publiceras här för första gången. En rad olika teman berörs, från feminism till bibeltolkning, men texterna hålls samman av en gemensam drivkraft: föresatsen att visa att de evangelikala samfundens historia missförståtts och misstolkats – inte minst av de egna.

Evangelikalismen är en kristendomsform med rötterna i den post-reformatoriska kontinentala pietismen, kanaliserad genom bland andra 1700-talsteologerna John Wesley i England och Jonathan Edwards i Amerika. I denna tradition betonas Bibelns centrala plats, den personliga erfarenheten av evangeliet, samt betydelsen av mission. I USA framhåller man i dessa kretsar vikten av att vara ”born-again” (pånyttfödd), vilket syftar på en ofta dramatisk erfarenhet då en människa kommer till tro. Under 1800-talet representerades denna tradition av en rad välkända väckelsepredikanter, som Charles G Finney och Dwight L Moody. 1900-talets mest kända evangelikala profil är utan tvekan Billy Graham, känd för sina enorma väckelsekampanjer världen över, samt för att han haft personliga ­audienser med samtliga amerikanska presidenter sedan Harry Truman. (I juni flög för övrigt McCain till den 89-årige Graham för ett möte.)

I början av 1900-talet växte fundamentalismen – som då alltså var en rörelse och inte ett skällsord – fram som en reaktion mot modernismen och den liberala kristendomstolkningens utbredning. Fundamentalismen var i hög grad en intellektuell rörelse som strävade efter att försvara ”traditionell kristen tro” mot modernistiska attacker som darwinism och bibelkritik. Viktiga företrädare för rörelsen var Princetonteologerna B B Warfield och J Gresham Machen. Under de första årtiondena var dock ”fundamentalist” och ”evangelikal” allt annat än synonyma begrepp. Detta syns till exempel i den kritik som Warfield riktade mot den evangelikala väckelsekristendomen. Han menade att karismatiska manifestationer som tungotal och helanden, viktiga inslag i de radikala evangelikala gruppernas gudstjänster, enbart hörde till apostlarnas tid och inte längre var åtkomliga för de fromma. Warfield var fundamentalist, inte evangelikal – och de flesta evangelikala var på motsvarande sätt ännu inte fundamentalister. Samma mönster syns i Sverige vid den här tiden. De mest radikala väckelserörelserna vid den här tiden, som pingstväckelsen och Frälsningsarmén, var ganska ointresserade av intellektuella diskussioner om ”Bibelns ofelbarhet”.

På 1940-talet organiserade sig emellertid en grupp unga, amerikanska fundamentalister under namnet neo-evangelikaler. Så småningom släppte de dock epitetet ”neo”, och kom så enligt Dayton att lägga beslag på etiketten evangelikal till den grad att de evangelikala samfunden själva glömde sin identitet och historia och förväxlade den med fundamentalismens. De evangelikala av idag betraktar sig således som arvtagare till de konservativa fundamentalisterna, medan Dayton menar att deras historia istället är en av liberalism och politisk radikalitet.

Dayton visar att social aktivism och omsorg om de fattiga var en hörnsten i 1800-talets evangelikala rörelse, inte minst i de grenar av rörelsen som räknade metodismens grundare John Wesley som främste lärofader. Uppdelningen mellan de kristna som betonar evangelisation och de som betonar sociala insatser är enligt Dayton en 1900-tals företeelse som just hänger ihop med konflikten mellan fundamentalister och modernister. Till de saker fundamentalismen reagerade mot hörde det tidiga 1900-talets ”so­cial gospel”-rörelse. Denna rörelse förknippades med liberalteologin, och fundamentalisterna menade att den betonade etik på bekostnad av lära och sociala insatser på bekostnad av evangelisation. Här syns de första sprickorna i det som så småningom växte till en ravin i den amerikanska kristenheten mellan de liberala ”mainstream”-kyrkorna som betonar socialt arbete och de konservativa som i stället fokuserar på evangelisation. Genom den svenska väckelsens nära anknytning till arbetarrörelsen – man kan tänka på den unge Lewi Pethrus fackliga engagemang – blev detta antingen-­eller inte aktuellt i Sverige. Men enligt Dayton fanns denna motsättning inte heller i 1800-talets amerikanska evangelikala rörelse.

Dayton påpekar bland annat att det var i radikala evan­gelikala kretsar som motståndet mot slaveriet var som starkast vid 1800-talets mitt. Författarinnan Harriet Beecher Stowe som 1852 publicerade ”Onkel Toms stuga” var påverkad av den så kallade helgelserörelsen och använde också sin penna till att försvara den kontroversiella läran om den fulla helgelsen. Vidare hävdar Dayton att om man söker efter samfund som ger kvinnor utrymme under 1800-talet är det inte till dem som under 1900-talet berömmer sig av att vara feministiska och genus-medvetna man ska gå. Medan ordinering av kvinnliga präster ännu var långt borta i de etablerade kyrkorna så uppmuntrades kvinnor att tala och verka offentligt i de mest radikala evangelikala samfunden. Det är för övrigt en iakttagelse som kan överföras till Sverige, där Frälsningarmén och Helgelseförbundet hör till dem som tidigast öppnade talarstolen för kvinnor.

I en av många intressanta biografiska notiser i ”From the Margins” får vi också veta att den välkända feministen och abolitionisten Angelina Grimké gifte sig med väckelseevangelisten Charles Finneys assistent Theodor Weld – även han en hängiven feminist. I dessa kretsar fanns också en omsorg om och identifikation med samhällets lägre klasser. Finney motsatte sig till exempel systemet med hyrda kyrkobänkar, ett system som ledde till att kyrkorna segregerades efter klass – och att de fattiga ofta avstod från att komma till gudstjänsterna för att undvika stigmatiseringen. Klassmedvetandet visar sig också i att metodistledaren B T Roberts år 1860 – alltså innan Karl Marx satt något större avtryck på det västerländska medvetandet – talade om de fattiga som den klass som evangeliet särskilt riktade sig till och utformades för. Religiös och politisk radikalitet gick hand i hand i 1800-talets Amerika. Evangelikalismen var en rörelse som utmanade etablerade institutioner i såväl kyrka som samhälle.

Daytons berättelse om den evangelikala rörelsens historia skiljer sig på ett fundamentalt sätt från den berättelse som blivit den gängse. Detta blir tydligt i hans långa konversation med den eminente kyrkohistorikern George M Marsden, författare till ”Fundamentalism and American Culture” (1980). En av Daytons texter från den debatten återfinns i ”From the Margins”. Marsden ser konflikten mellan fundamentalister och modernister som en nyckel till att förstå evangelikalismens historia. Liksom fundamentalisterna vid 1900-talets början försvarade den kristna ortodoxin gentemot liberalteologer, så har evangelikalismen enligt Marsden ständigt representerat en traditionell och konservativ kristendomstolkning. Dayton ser istället den evangelikala rörelsen som en helt annan sorts rörelse, en rörelse som istället för att försvara ortodoxin strävar efter att utmana den. Det fanns gott om försvarare av ”renlärig kristen tro” i de etablerade protestantiska samfunden på 1800-talet. I deras ögon framstod de radikala evangelikala rörelserna närmast som heretiska. Till exempel utmanade metodismens lära om helgelsen det lutherska mantrat ”rättfärdiggörelse genom tro allena”. 1800-­talets evangelikalism är enligt Dayton en rörelse från marginalerna som utmanar status quo i kyrka och samhälle, inte en konservativ kraft som försvarar det.

Men vad hände då? Hur gick det till när denna rörelse förvandlades från en socialt omstörtande och politiskt radikal kraft till den defensiva religiösa höger som idag förknippas med det kristna Amerika? Daytons svar på den frågan är att klass hände. Förborgerligande, för att använda ett begrepp som nuförtiden inte syns så ofta i vare sig politisk eller akademisk debatt, men som onekligen måste tas i beaktande när man studerar de kristna väckelsesamfundens historia. Medan de radikala grenarna av 1800-talets väckelse var de lägre klassernas rörelse så är evangelikalismen i dagens Amerika i mångt och mycket en medelklassföre­teelse. Sarah Palins egen rörelse, pingst­väckelsen, var långt in på 1900-talet en lågklass- och lågstatusrörelse. Men i rörelser som betonar dygder som nykterhet, ­arbetsmoral och skötsamhet sker vanligtvis så småningom en klassresa uppåt. Och i medelklassens trygga villaområden utvecklas andra politiska perspektiv och ­prioriteringar än i arbetarklassens hyreslägenheter. Sarah Palin är sett till såväl ­position som värderingar en produkt av den evangelikala rörelsens klassresa.