Enligt en mer eller mindre tillförlitlig sajt på webben lär arkeologen och actionhjältinnan Lara Croft för en tid sedan publicerat artikeln "Gravplundring eller kulturellt berikande?" i den ansedda Philosophical journal of archaeology. Det är en ganska uppseendeväckande text, inte minst eftersom artikeln är skriven av en virtuell dataspelsfigur som dessutom, parallellt med sin påstådda akademiska forskning, gör global karriär på vita duken. Lara Croft är nämligen den mest kända mediala arkeolog som den amerikanska underhållningsindustrin producerat. Hon är också det bästa exemplet på en virtuell kändis, vars mediala popularitet bokstavligen ingjutit liv i henne. Som historiemedveten hjältinna slog Lara Croft igenom som avatar i dataspelet Tomb raider i mitten av 90-talet, men det är framför allt som reell filmstjärna, på sistone snyggt förkroppsligad av Angelina Jolie, som Croft förändrat den mediala bilden av arkeologisk verksamhet. Filmer som "Lara Croft: Tomb raider" (2001) och "Tomb raider: The cradle of life" (2003) har gjort att hennes action-arkeologiska popularitet numera till och med överstiger Indiana Jones – under 1980-talet tvivelsutan världens mest populäre filmarkeolog. De tre Indy-filmerna som alla regisserades av Steven Spielberg, handlade om den töntige arkeologen vilken ute på fältet förvandlades till en machoäventyrare på ständig skattjakt. Det är attribut som Lara Croft uppgraderat, och med tanke på hennes arkeologiska popularitet kommer det knappast som en överraskning att Spielberg för ett halvår sedan gav ut dvd-boxen "The adventures of Indiana Jones: the complete collection".

Arkeologi är som bekant en praktisk verksamhet som bokstavligen går ut på att gräva fram nytt vetande. Som teoretisk begrepp har "arkeologi" därför blivit en stark metafor för att beskriva en arkivdriven vetenskaplig aktivitet ägnad att lyfta fram kunskap som begravts, glömts bort eller lämnats kvar i det förgångna. I synnerhet Indiana Jones-trilogin speglade på ett intressant sätt både det tidiga 1900-talets fascination för arkeologi, samt inte minst utgrävandets polaritet mellan praktik och teori. I form av ett slags historisk mediearkeologi utspelade sig Spielbergs filmer alltid på 1930-talet med en ung Harrison Ford, som å ena sidan gestaltade en försynt Dr Jones ömt förtecknande gamla krukskärvor, å andra sidan uppträdde som svettig äventyrare på resa mellan farofyllda utgrävningar med elaka nazistarkeologer i hälarna.

Men som vetenskapsteoretisk term är "arkeologi" förstås mest förknippad med Michel Foucault. Hans "arkeologiska analys" så som den presenterades i bland annat "Vetandets arkeologi" (1969) handlade, i korthet, om att lyfta fram och synliggöra de ofta omedvetna struktursammanhang som reglerat varför det under en tidsperiod varit möjligt att tänka vissa tankar – men inte andra. Foucault förkastade på förhand givna historiska storheter som "epoker", "genrer" eller "verk", och försökte i stället bedriva historisk forskning som ett vetandets arkeologi där historiens kvarlämningar bröts ned till enskilda verklighetsutsagor, vilka liknade eller skilde sig från varandra över tid.

Foucaults inflytande på historievetenskapen har numera närmast hollywoodska förtecken. På sistone har hans "arkeologi"-begrepp också uppdaterats i medialt hänseende och han förefaller nu mer poppis än nånsin i humanistiska kretsar – åtminstone i Tyskland. Nyligen publicerades antologin Die Aktualität des Archäologischen – in Wissenschaft, Medien und Künste, "Det arkeologiskas aktualitet – i vetenskap, medier och konst" (Fischer, 336 s) redigerad av Knut Ebeling och Stefan Altekamp. Det är en bok som samlat "vetenskapsarkeologiskt" klassiska texter, från Kant och Freud till Benjamin och Foucault, men även inkluderat artiklar om arkeologi som kulturvetenskap, som medium eller som konst. Litteraturvetaren Sigrid Weigel kallar till exempel sitt bidrag, "Zur Archäologie von Aby Warburgs Bilderatlas Mnemosyne", arkeologen Detlef Rößler har tagit sig an Foucault och intresset för honom bland praktiserande arkeologer, och Friedrich Kittler tecknar skriftens arkeologi. "Die Aktualität des Archäologischen" lanserades i början av sommaren samtidigt med Berlinsymposiet "Allmän arkeologi: kulturtekniker mellan dåtid, nutid och framtid".

Det var ett evenemang som försökte att närma ett teoriinspirerat "arkeologi"-begrepp med utgrävandets praktik genom att sammanföra praktiskt verksamma arkeologer med företrädare för andra discipliner som ägnar sig åt en mer kulturvetenskaplig arkeologi. Det vore en överdrift att påstå att det hela avlöpte friktionsfritt. Men folk talade trots allt med, och inte förbi varandra i de snillrikt benämnda panelerna. I den första, "underjordiska" symposiepanelen handlade det bland annat om vetenskapstransfer kring 1800 mellan arkeologi, geologi och filosofi, och i den påföljande "överjordiska" sessionen, om till exempel Benjamins försök till nutidsarkeologi under 1930-talet – något som krävde att han nästan läste halva Bibliothèque nationale. I symposiets "utomjordiska" panel var det så dags för att lansera begreppet mediearkeologi, inte så mycket för att diskutera vare sig Lara Croft eller Indiana Jones, utan mer för att beskriva ett annorlunda sätt att närma sig mediehistorien. I förordet till "Die Aktualität des Archäologische" nämner dock Ebeling de bägge arkeologiska actionhjältarna, och framhäver att arkeologi på sistone format sig till ett slags humanistisk Leitwissenschaft inom vilken just ett mediearkeologiskt synsätt blivit tongivande.

Faktum är att det i Tyskland på sistone publicerats en rad mediearkeologiska studier. Härom året kom både Siegfried Zielinskis "Archäologie der Medien. Zur Tiefenzeit des technischen Hörens und Sehens", (Mediernas arkeologi. Om det tekniska hörandets och seendets förflutna) samt antologin "1929. Beiträge zur Archäologie der Medien" (1929. Bidrag till mediernas arkeologi). Men det är kanske framför allt Wolfgang Ernst, som arrangerade symposiet i Berlin i egenskap av professor i medieteori vid Humboldtuniversitetet, och hans mycket omfattande habillitationsskrift Im Namen von Geschichte. Sammeln – Speichern – Er/zählen "I namnet av historia. Samla – lagra – berätta/beräkna" (Fink Verlag, 1140 s), som på allvar befäst och stakat ut det mediearkeologiska fältet. Denna tegelsten är sannerligen inte lätt att sammanfatta. I Foucaults och Kittlers anda är Ernsts bok något i stil med en arkivteoretisk studie kring samlandets, lagrandets och räknandets (medie)filosofi, med det historiska vetandets infrastruktur i fokus. Ernst diskuterar inte bara vad som sparats i olika arkiv, museer och bibliotek, och vilka historiska implikationer det fått för forskningen. Han betonar framför allt hur olika mediala dokumentationssystem – från katalogiseringskriterier till mikrofilmande – påverkat innehållet såväl som förståelsen av "arkivets" olika historiska kvarlämningar. Vad hände egentligen med skriftmediet under 1800-talet frågar han sig, när det i arkiveringssyfte började att remedieras i fotografisk form? Med utgångspunkt i ett slags medial dokumentationsvetenskap resonerar Ernst flitigt kring frågan om original och kopior, som i den begynnande mediala reproduktionsåldern skapade huvudbry för tidens arkivarier. Vad innebar det till exempel för forskningen och den tyska historievetenskapen att man medialt förtecknade och avbildade nationens gamla medeltida traktater som skioptikonbilder kring 1900?

Ernst laborerar med ett utvidgat mediebegrepp och har i olika sammanhang pläderat för att ett mediearkeologiskt perspektiv på det förflutna inte behöver betyda att enbart historiska medier undersöks. Det har dock lett till att det mediearkeologiska fältet blivit svårt att definiera, och att begreppet används med vissa förskjutningar beroende på vilken disciplin forskaren utgår ifrån. Möjligen kan man urskilja två större gemensamma nämnare. För det första handlar mediearkeologi på ett mycket konkret plan om ett mediehistoriskt intresse för att gräva fram alla de gamla bortglömda medier som en gång var nya, och genom att borsta bort dammet från dem aktualisera diverse historiska mediala praktiker som fallit i glömska. En stor del av attraktionen med (nya) medier är deras samhälleliga genomslag och historien ger klart och tydligt besked om att lanseringen av medieteknologier tilldelades stort nyhetsvärde. Ett mediearkeologiskt perspektiv på (medie)historien ställer liknande frågor, men betonar också att inget medium någonsin existerat som en statisk, teknologisk form. Mediers funktion definieras av den historiske brukaren som i sin tur är en del av en ständigt föränderlig mediekultur.

På ett mer kunskapsteoretiskt plan har mediearkeologin ägnat sig åt att bygga vidare på framför allt Foucault. Mediearkeologins uppgörelse med honom består i huvudsak av en kritik av hans ovilja att reflektera över de diskursiva systemens medialitet. Det är till exempel symptomatiskt att Foucaults textuella diskursanalyser – han arbetade mycket sällan med visuellt material – upphör under andra hälften av 1800-talet då arkiven började fyllas av andra lagringsmedier som fotografier, ljudupptagningar och film. Men genom historien har inte bara medieteknologier och mediepraktiker organiserat kulturens diskurser, själva vetandet menar Ernst, har också en rad infrastrukturella förutsättningar som bör förstås med hjälp av ett utvidgat mediebegrepp. Att Foucault glömde att även skriften var ett medium som påverkade diskursens utseende må vara hänt. Men att han i mycket ringa omfattning uppmärksammade vetandets mediala infrastruktur, det vill säga att "arkivet" a priori konstitueras av olika medierade utsagor, är värre. Ett aktuellt exempel kan hämtas från Arkitekturmuseets nyligen avslutade utställning "Revision: mama skriver om historien". I en katalogtext påpekar arkitekturfotografen Michael Perlmutter mycket riktigt att det i Arkitekturmuseets arkiv inte finns någon arkitektur alls – endast mediala utsagor om denna. "Arkitekturmuseets arkiv innehåller enbart arkitektur förmedlad genom olika media", fotografier och modeller, ritningar och skisser. Mediearkeologin undergräver med andra ord arkivets faktiska utsagor genom att ägna uppmärksamhet åt de mediala förutsättningar som dessa utsagor är underställda.

En viktig poäng med mediearkeologins utvidgade mediebegrepp är att uppmärksamma hur olika historiska verklighetsutsagor kan förstås som medierade – även långt innan medier existerade i den form vi känner dem i dag. Naturligtvis bör man inte ta alla dessa teoretiska påståenden helt bokstavligt. Den typen av forskning tenderar att ersätta framgrävandet av nytt vetande med okritiskt teorituggande. Mediearkeologi-begreppet kan heller inte helt värja sig från anklagelsen om att vara en ny humanvetenskaplig modeterm, underbyggd med alltför spröd empiri och brådstörtade slutsatser à la Foucault. Men liksom hos denne föreligger en rad betydande teoretiska insikter. De är svåra att nagla fast, men ger en antydan om att ett mediearkeologiskt perspektiv på det förflutna borde kunna generera nytt vetande.

Tvivelsutan inbegriper mediearkeologin en rad originella tankegångar, vilka dels på ett övertygande sätt ställer upp en modell för hur man kan historisera dagens mediesamhälle – och kanske framför allt problematisera föreställningen att "informationssamhället" inneburit ett radikalt brott – dels kunskapsteoretiskt lyckats bygga vidare på Foucaults idéer kring diskursanalys genom att uppgradera honom i medial form.

Diskursen är alltid medierad och som bekant är medier knappast passiva och transparenta kanaler för meddelanden. De har därför stor makt att inte bara påverka, utan även på ett avgörande sätt strukturera vår verklighetsuppfattning. De flesta av oss vet ingenting om situationen i Irak, men vi vet väldigt mycket om vad olika medier visar och berättar för oss om denna situation. Genom att historisera detta medieringsperspektiv kan mediearkeologin få korn på liknande diskursiva sakförhållanden i det förgångna. Det kommer därför inte som någon överraskning att Ernst givit ut en liten bokparafras med Foucaults initialer "M.edium F.oucault" – ett slags programförklaring till vetandets mediearkeologi.