I dag tar Frankrike över som ordförandeland i EU, ett land som hör till de mest negativa till en ytterligare utvidgning av unionen. Frågan om var Europas östgräns ska dras är dock inte på något sätt ny. Alltsedan antiken har olika uppfattningar hävdats med hänvisning till såväl geografiska som kulturella, religiösa och historiska argument.

Själva ursprunget till begreppet Europa är omstritt men kan troligen härledas till det assyriska riket som dominerade stora delar av östra Medelhavsområdet och Mellanöstern från omkring 2000 till 612 f Kr. Enligt denna tolkning kommer namnet Europa ursprungligen av assyriskans ereb som betyder ”solnedgångens land”, liksom açu (Asien) betecknar ”soluppgångens land”. Precis som latinets oriens (därav Orienten), ”den uppåtgående solens land” och occidens, ”den nedåtgående solens land” betecknade i så fall Europa och Asien från början egentligen inte världsdelar utan mer obestämda landområden belägna i östlig respektive västlig riktning sett utifrån betraktarens position.

Antikens greker tycks ha tagit över begreppen från assyrierna och i den klassiska grekiskan känner vi tydligare igen våra benämningar på såväl Europa som Asien. Geografen och historikern Hekataios från Miletos (cirka 550–490 f Kr) beskrev således Europa och Asien som avgränsade landområden, eller kontinenter, som möttes i Medelhavet. Dessutom lade han till en tredje världsdel i söder, Libyen, vilken han menade skiljdes från Asien av Nilen.

Man var dock inte ense om hur världsdelarna skulle benämnas och definieras. Herodotos, som skrev sin ”Historia” ett halvt sekel efter Hekataios död, vände sig till exempel mot idén att Nilen skulle utgöra en gräns mellan Asien och Libyen eftersom floden skar rakt igenom Egypten utan hänsyn till landets uppenbara historiska och kulturella enhet. Vidare, skrev Herodotos: ”Jag måste alltså förvåna mig över dem, som har uppdelat jorden i Libyen, Asien och Europa. Ty olikheterna dem emellan är betydlig. På längden är Europa lika stort som bägge de andra tillsammans, och i bredd kan ingen av dem ens jämföras med Europa. /…/ Inte heller kan jag begripa, varför jorden, som ju är ett enda helt, har fått tre namn, och det namn efter kvinnor…”


Den kvinna som enligt Herodotos hade givit namn åt världsdelen Europa hade dock ingenting att göra med den välkända myten om Europa och tjuren – enligt vilken Zeus, i form av en tjur, rövade bort prinsessan Europa och förde henne till Kreta där hon senare födde tre söner. Både Asia och Europa var, i det här sammanhanget, i stället titaner och döttrar till Oceanus – en personifikation av det världshav som de tidiga grekerna trodde omgav världen – och hans syster, Tethys, en kvinnlig symbol för havets fruktsamhet. (Libya, å andra sidan, var från början en nymf som inte hade någon koppling till de båda titansystrarna, och först senare kopplades hon ihop med Asia och Europa i ett försök att med mytologins hjälp sanktionera uppdelningen av världen i tre delar.)

Från grekerna tog romarna över idén att världen bestod av tre distinkta världsdelar som sammanstrålade i Medelhavet, men begreppen fick snart mer uttalade geopolitiska dimensioner. Efter det att Karthago erövrats och förstörts 146 f Kr inlemmades dagens Tunisien som en provins i det romerska riket under namnet Afrika (efter ett folkslag i området, afri), och det senare begreppet kom efter hand att ersätta grekernas Libyen som beteckning på den sydligaste kontinenten runt Medelhavet. Ett tiotal år senare blev Asia – i västra delen av dagens Turkiet söder om Bosporen – den första romerska provinsen öster om Grekland.

Europa, å andra sidan, hade som begrepp ingen politisk betydelse för romarna eftersom de norra och västra delarna av riket var uppdelade i flera provinser med andra namn, till exempel Gallien, Aquitanien och Germanien. Samtida grekiska geografer som Strabon och Ptolemaios byggde vidare på den klassiska världsdelsindelningen, men det stora flertalet romare associerade i stället namnet till berättelsen om Europa och tjuren, en myt som firades i årligen återkommande spel och festligheter.

Medeltidens världsbild grundlades i början av 400-talet då Augustinus slog fast att världen bestod av två lika stora delar: den västra delen som bestod av Europa och Afrika, och den östra som bestod av Asien. Denna religiöst färgade förenkling av den antika geografin – där Jerusalem kom att hamna i mitten av världen – fick sitt grafiska uttryck i de så kallade TO-kartorna som framställdes i en mängd mer eller mindre rikt illustrerade och symbolrika versioner hela medeltiden igenom. Syftet med TO-kartorna var emellertid inte att avbilda den tänkta fysiska geografin utan i stället att avbilda jorden som den tedde sig ur en kristen kosmologisk uppfattning.

Det visade sig också att den nu över tusen år gamla idén om att världen bestod av tre delar på ett för samtiden övertygande sätt kunde förenas med Bibelns berättelse om hur jorden återbefolkades efter syndafloden. Enligt Första Mosebok (9:18–19) hade Noa med sig på arken sina tre söner, Sem, Ham och Jafet, och från dessa härstammade alla människor på jorden. I början av 600-talet drog kyrkofadern Isidorus av Sevilla slutsatsen att Bibelns berättelse kunde förenas med den antika världsbilden, så att Sem antogs vara stamfadern till de asiatiska folken, Ham till de afrikanska folken och Jafet till de europeiska. På så sätt fick den antika geografin en än mer tydlig prägel av kristen kosmologi.


Begreppet Europa användes dock ganska sparsamt under större delen medeltiden, och i den mån människor identifierade sig med någon större gemenskap utöver den lokala eller regionala var det i första hand kristenheten och den katolska kyrkan. Under den tidiga medeltiden såg sig kristenheten som hotad från nästan alla vädersträck – av muslimska folk i söder, magyarer i öster och vikingar i norr – och tillsammans med kyrkans organisatoriska sammanhållning stimulerade de yttre hoten framväxten av en gemensam kristen identitet, åtminstone bland samhällets övre skikt som präster, furstar och aristokrater.

Under högmedeltiden stärktes denna idé om en kristen samhörighet i den västra delen av Europa, först i och med brytningen med den ortodoxa kyrkan 1054 och därefter i samband med korstågen och den utdragna konflikten med islam om herraväldet över Jerusalem och det heliga landet. Till detta kom under den senare delen av medeltiden hoten från olika icke-kristna ryttarfolk i öster, framför allt mongoler och turkar. Följden blev att kristenheten mot slutet av medeltiden alltmer kom att identifiera sig i motsats till ett upplevt hot från öster – alltså från Asien. Från slutet av 1300-talet fick sålunda begreppet Europa en ny betydelse och gick från att i första hand vara ett religiöst färgat kosmologiskt begrepp bland tidens lärda till att uppfattas som en bredare kulturell och religiös gemenskap.

Tanken på att Europa utgjorde en egen, avgränsad civilisation stärktes ytterligare i och med att européerna från 1400-talet började expandera över världshaven och då kom i kontakt med andra, ofta (i européernas ögon) märkliga, folk som till såväl utseende som religion, språk och kultur skilde sig från de kristna européerna.

Samtidigt som européerna seglade ut över haven fortsatte Europas landgräns mot Asien att vara minst sagt otydligt definierad. Frågan om Ryssland skulle räknas till Europa eller inte var särskilt oklar, men under 1500- och 1600-talen tenderade de flesta (väst-)europeiska diplomater och författare snarast att betrakta landet som asiatiskt. Avgränsningen gjordes på kulturella snarare än geografiska grundvalar – ryssarna hölls nämligen, tillsammans med turkar och ”tartarer” (med vilket framför allt avsågs mongoler, men namnet användes även om andra österländska nomadfolk) för att vara ociviliserade och ogudaktiga barbarer.

Denna negativa bild av Ryssland som ett asiatiskt – i betydelsen ociviliserat – land kom att förändras från slutet av 1600-talet i samband med tsar Peter den stores (1682–1725) ansträngningar för att integrera Ryssland i det övriga Europa. Imponerad av de västeuropeiska ländernas åstadkommanden inom framför allt militärväsende och förvaltning satte tsar Peter sig för att reformera, och i vissa avseenden europeisera, sitt rike. 1703 grundade han Sankt Petersburg, Rysslands ”fönster mot Europa” och ett av de mest framstående exemplen på barockens stadsplanering och arkitektur i hela Europa. Han effektiviserade också landets inre förvaltning och finanser och byggde upp en modern armé som, efter segern över svenskarna vid Poltava 1709, förvandlade Ryssland till en betydande europeisk militärmakt. I och med freden i Nystad 1721 kom Ryssland att accepteras – om än motvilligt – av övriga europeiska länder som en del av Europa, inte bara militärt och politiskt, utan också geografiskt och kulturellt.


Rysslands nya ställning som en europeisk stormakt gjorde det både möjligt och nödvändigt att fastställa en tydlig gräns mellan Asien och Europa. De flesta av 1500- och 1600-talens geografer hade förlagt gränsen mellan de två världsdelarna till någon eller några av de ryska floderna, men ingen av de föreslagna gränserna blev allmänt accepterad. Mot slutet av 1600-talet rådde det därför så stor förvirring om var den euro-asiatiska gränsen skulle dras att många kartografer inte ens brydde sig om att rita ut den.

Den som först föreslog att gränsen skulle dras vid Uralbergen var en kapten i Karl XII:s armé, Philipp Johann von Strahlenberg. Efter slaget vid Poltava spenderade denne 13 år i rysk fångenskap, en tid som han framför allt använde till att utforska och kartlägga stora delar av Sibirien. Hans arbete, som efter krigets slut publicerades på flera europeiska språk, väckte stor uppmärksamhet runt om i Europa, framför allt på grund av den detaljerade karta som åtföljde avhandlingen. Författaren framförde också flera, som han menade, övertygande argument för att dra gränsen mellan Asien och Europa vid Uralbergen. Han menade bland annat att det fanns tydliga skillnader i såväl flora och fauna som mineraltillgångar mellan Uralbergens båda sidor, och han noterade även att floderna på den asiatiska sidan samtliga flöt norrut medan de på den europeiska sidan flöt åt både norr och söder.

Än viktigare än de geografiska argumenten var dock att Strahlenbergs karta tydligt placerade det nya, europeiskt orienterade Ryssland i Europa. Samtidigt förlades också Sibirien – eller ”Stortartarien” som Strahlenberg benämnde området – tydligt i det främmande (och barbariska) Asien. Som av en händelse blev området därmed lämpligt för rysk kolonisering och exploatering under de följande århundradena.

Att begreppet Europa således är mer historiskt betingat än givet av den fysiska geografin gör det inte mindre viktigt eller meningsfullt. Under loppet av flera tusen år har förståelsen av ”Europa” förändrats och utvecklats i skiftande historiska, kulturella och religiösa sammanhang och i ständig interaktion med, och integration av, andra folk och kulturer. Det är en historisk process som pågår än i dag – omstridd, nu liksom ofta i historien.