På Historiska museet i Stockholm visades tidigare i år utställningen ”Ötzi – ismannen från Alperna”, baserat på 1991 års fynd av en otroligt välbevarad 5300 år gammal stenåldersman. Det var svårt att undgå att lägga märke till den ansenliga mängd träföremål som mannen hade haft med sig på sitt sista äventyr uppe i bergen, i form av verktyg, vapen, behållare med mera. De var tillverkade av totalt 17 olika träslag och var fint anpassade till dessas speciella egenskaper och lämplighet för olika ändamål. Det är uppenbart att Ötzi levde i en ”träkultur”.

Ötzi var långt ifrån den förste att använda sig av trä för att tillverka verktyg och vapen. 1997 påträffade man i ett tyskt brunkolsdagbrott ett antal kastspjut i trä som visade sig vara hela 400000 år gamla! Tidsdimensionen är nästan ofattbar, men den åskådliggör den stora betydelse som materialet trä har haft under inte bara tusentals, utan rentav miljontals år av mänsklig kultur.

Med beteckningar som stenålder, bronsålder och järnålder kan man förledas att tro att träet som material egentligen aldrig varit särskilt betydelsefullt i det förgångna. Så är det naturligtvis inte. Träet har tvärtom fungerat som tidernas i särklass viktigaste och mest universella material. Man kan tala om en ”träålder” som sträcker sig från mänsklighetens begynnelse och ända fram till omkring år 1800. Den gradvisa övergång som då påbörjades, i samband med den industriella revolutionen, från trä till andra material som kol, stål och plast utgör den kanske mest radikala brytpunkten någonsin i vår materiella kulturhistoria – något som tidigt framhävdes av bland andra den tyske samhällsvetaren Werner Sombart i dennes analys av kapitalismens historia; Sombart talade om övergången från en ”organisk” till en ”anorganisk” civilisation.

Sombarts tankar om träet som en nyckel till förståelsen av världshistorien i dess helhet väcks till liv i en ny bok av den tyske miljö- och teknikhistorikern Joachim Radkau. I Holz. Wie ein Naturstoff Geschichte schreibt (Trä. Hur ett naturmaterial skriver historia, Oekom verlag, 341 s) återintroducerar Radkau tanken på skogen och träet som en avgörande faktor i samhällsutvecklingen. Tidpunkten för att ge ut en sådan bok förefaller väl vald. ”Träåldern”, då träet bildade fundamentet för så gott som all materialitet i samhället, må visserligen vara ett minne blott, men materialet trä upplever sedan en tid tillbaka något av en renässans – både genom sin comeback som energikälla och sin nygamla popularitet som konstruktionsmaterial. I en senmodern värld överhopad av betong, metall, asfalt och plast, har träet blivit något av en symbol för miljövänlighet och naturlighet, någonting mjukt organiskt i ett i övrigt hårt och mekaniserat samhälle.

Radkaus perspektiv är i första hand mellaneuropeiskt, men när jag läser hans trähistoria kan jag inte låta bli att associera till Kerstin Ekmans fascinerande svenska essä ”Herrarna i skogen” (anmäld under strecket 18/3 2007), som utgör något av en skogens litteratur- och kulturhistoria. Radkau är mindre litterär och mer akademisk i stilen, men hans bok är tankeväckande och läsvärd inte minst just som ett slags motpol till Ekmans skogsskildring. Hos Radkau är det inte skogen som litterärt inspirerande – eller avskräckande – plats som står i centrum, utan själva materialet trä i dess otaliga variationer och de sätt på vilka människor försökt utnyttja träet och dess unika egenskaper till ett till synes oändligt antal praktiska ändamål.

Historiskt har trä i första hand använts som bränsle och som konstruktionsmaterial. Enorma mängder ved (och träkol) gick traditionellt åt särskilt till gruvnäring, metallframställning och saltproduktion, jämte en rad andra energislukande branscher som glastillverkning och textilindustri. Som konstruktionsmaterial användes trä i tillverkningen av så gott som alla materiella föremål, från båtar, broar, kvarnar och hus till möbler, verktyg, tunnor och fat. Det finns också en kemisk gren i träets historia, som börjar med produktion av träkol, pottaska, tjära och beck och som senare leder över i färgindustri, cellulosa och papperstillverkning.

Träets exceptionella användbarhet på så gott som alla samhälleliga områden är förstås en huvudanledning till att världens skogar genom historien har hotats av skövling. I Kerstin Ekmans utvecklingspessimistiska förhållningssätt återspeglas det plågsamma i att se skogarna förstöras och förbrukas på allt brutalare sätt i takt med den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Den brittiske historikern Michael Williams gick nyligen längre i boken ­De­foresting the Earth: From Prehistory to Global Crisis (University of Chicago Press, 689 s), genom att tolka hela världshistorien som en enda lång historia om skogsskövling – från stenålderns röjningar till nutidens krympande regnskogar.

Radkau ställer sig skeptisk till dessa synsätt. Han är mer intresserad av dialektiken mellan frestelsen att plundra skogen och starka strävanden efter att bibehålla den. Han förnekar inte skogsskövlingens tragik, men han pekar på att det – även i äldre tider – ofta har funnits en stark medvetenhet om de potentiellt förödande konsekvenserna av avskogningen, och att många samhällen just på grund av detta hot faktiskt har förmått anpassa sig till och förebygga det. Radkau påminner oss om att det är just i träanvändningen vi finner ursprunget till vår tids numera så centrala tänkande kring ”hållbar utveckling”; det var i skogen som politiska makthavare, ­affärsmän och konsumenter först lärde sig se hur illa det kunde gå om man över­exploaterade en råvara.

Särskilt 1500-talet blev en oerhört dynamisk tid i detta avseende. Skog och trä blev då i allt högre utsträckning föremål för en omfattande institutionalisering och ett juridiskt skydd. Nya organisationer bildades i syfte att handskas med skogen på ett mer ansvarsfullt och ekonomiskt rationellt sätt än tidigare. Nya yrkesgrupper uppstod som kom att utveckla en ny förståelse för de komplexa sambanden mellan skog och träanvändning. Samtidigt utvecklades nya tekniska metoder för att hushålla med träet – exempelvis i form av nya typer av sågar, träsparande byggstilar (korsvirke) och genom en strävan efter att ta till vara även trärester och trä av låg kvalitet.

En grundläggande motivation till denna omvälvande utveckling var 1500-talets gruvboom och den växande efterfrågan på skeppsvirke i de stora upptäckternas tidevarv. Efter den ödeläggande pesten på 1300-talet hade skogarna i Europa fått möjlighet att växa till sig under en längre tid, men situationen förändrades nu. En oro växte fram för att skogarna helt skulle försvinna. Radkau menar dock att oron för avskogning under denna tid egentligen var överdriven. Det var den omedelbara närheten till virkesresurserna som hotades, inte skogarna som sådana. Man blev tvungen att söka sig aningen längre bort för att tillgodose de lokala behoven, vilket i en tid av bristfälliga kommunikationer fördyrade trätillförseln.

De långsiktiga följderna av detta var dock komplexa. En del av 1500-talets kreativitet gick till exempel ut på att förbättra transporterna av trä över långa avstånd. Timmerflottningen och flodhandeln med trä upplevde en makalös tillväxt, liksom den långväga virkesexporten över havet, särskilt från Baltikum till Västeuropa. Allt avlägsnare skogar kom därmed att integreras i den framväxande europeiska ekonomin. Träet blev till en vara i stor stil, och med Marx kan man konstatera att dess bruksvärde alltmer överflyglades av dess bytesvärde. Det blev nu frestande att som skogsägare försöka anpassa sin skog till marknadens efterfrågan snarare än till lokala behov, till exempel genom att befrämja snabbväxande träslag och sådana träslag som kunde inbringa höga priser på byggträmarknaderna i Amsterdam och London. Det är en dynamik som i dag tycks ha ställts på sin spets, bland annat genom den extrema koncentrationen på gran i svensk skogsindustri (något som visat sig ödesdigert i samband med oväder som Gudrun, eftersom granen är särskilt stormkänslig).

1600-talet med trettioåriga kriget och ekonomisk nedgång blev en mellanperiod för den mer kreativa utvecklingen på träområdet. Men med upplysningens tids­anda blev det snart åter självklart att försöka förbättra och rationalisera handhavandet med skogen och träresurserna, liksom att hitta nya användningsområden för träet.

De vetenskapsmän och ingenjörer som i den annalkande modernitetens rationaliseringsanda försökte ta sig an träet stötte dock på stora svårigheter, noterar Radkau. Trä är ju ett levande och nyckfullt material och låter sig inte så lätt infogas i rätlinjiga koordinatsystem och fyrkantigt fabrikstänkande. Varje träd är unikt och somliga träslag, som eken, växer väldigt oregelbundet. Tidigare hade skeppsbyggare och andra uppskattat de unika formerna som någonting positivt, som kunde tas till vara för krävande ändamål. I det nya tänkandet däremot eftersträvade man så regelbundet växande träd som möjligt, och enskilda träds unika böjningar och förgreningar sorterades in under kategorin ”träfel”. De specialformer som efterfrågades på trämarknaden, exempelvis av tunnbindare och skeppsbyggare, försökte man nu i stället uppnå genom nya avancerade metoder för omformning och behandling av träet.

Mot denna bakgrund är det frestande att tolka träets teknikhistoria som ett gradvis fjärmande från dess naturliga egenskaper: en till synes motbjudande ”denaturering”. När vi numera använder oss av trä är det nästan alltid i starkt denaturerad form: möbler som tillverkas med hjälp av avancerad laminat- och limteknik och som ytbehandlas på kemisk­ väg, sommarstugor av snabbväxande virke, biobränsle i form av komprimerade pellets och så vidare. Ändå tycker vi, kanske­ med rätta, att trä- och träbaserade föremål känns ”naturligare” än prylar av stål, betong och plast. Radkau pekar på det positiva i att ny teknik har öppnat upp allt fler användningsområden för träet.

1700-talet blev såväl en höjdpunkt som en slutpunkt för den mångtusenåriga ”träåldern”. Trähandeln slog alla rekord under dessa år och aldrig tidigare hade träet kommit till nytta på så många sätt. Och än hade man inte på långa vägar börjat använda alternativa material i någon jämförbar utsträckning. Men just den snabbt växande efterfrågan på allt större trämängder till allt fler ändamål blev också kärnan till den allvarliga energi- och materialkris som kom att plåga stora delar av Europa under årtiondena kring 1800.

De ständigt stigande ved- och virkespriserna under 1700-talet och början av 1800-talet påminner på sätt och vis om dagens kraftigt stigande oljepriser. På samma sätt som oljeprisstegringen numera hotar att destabilisera hela världsekonomin, höjdes röster från slutet av 1700-talet som förutspådde att prisstegringarna på trä skulle leda till ekonomisk katastrof – och det i ett skede då den industriella revolutionen just inletts. Andra hävdade dock att ved och virke måste bli ännu mycket dyrare för att man skulle ha incitament att utveckla en mer hållbar träekonomi – ungefär som det numera höjs röster för att energipriserna måste ännu betydligt mycket högre för att vi verkligen skall motiveras att spara energi!­ Denna debatt kom dock av sig under årtiondena kring 1800, i och med att man istället lärde sig ta till vara fossila bränslen på ekonomiskt lönsamma sätt, särskilt stenkol. Den industriella boomen kunde därmed fortsätta i stället för att ebba ut till följd av träbrist.

Numera går träet som sagt mot något av en renässans. I Sverige har regeringen till exempel formulerat en ”nationell träbyggnadsstrategi”, samtidigt som man satsar på snabbväxande ”energiskogar”. Skogspolitiken diskuteras livligt på svenska debatt- och ledarsidor. Och de fossila bränslena ska bort. Kanske kan detta rentav tolkas som tecken på att vi står inför en ny ”träålder”?