”Jag hade kunnat leva med låga straff om bara de skyldiga hade erkänt. Ett erkännande var väldigt viktigt för mig så att jag hade fått veta vad som hänt min son.” Citatet kommer från en artikel med rubriken ”Domen upprör familjen” i DN den 7 maj. Den som talar är pappan till offret för den tragiska dödsmisshandeln på Kungsholmen i fjol höst.

I samma nummer av DN intervjuas Sten Heckscher, ordförande i Regeringsrätten. På den generella frågan om rättsväsendet bryr sig mer om brottslingarna än om brottsoffren svarar han: ”Det där var en vulgär fråga. Rättsväsendet bryr sig egentligen inte om den ena eller andra.”

De två citaten kan tjäna som en illustration av det faktum att de människor som begår eller berörs av brott marginaliseras i våra rättsprocesser. Den främsta anledningen till att så är fallet är att brottmål i den västerländska rättstraditionen handlar om att fastställa om och i så fall på vilket sätt en tilltalad brutit mot lagen. Det eventuella brottet uppfattas sålunda som ett brott mot lagen, snarare än som en kränkning av vissa individer. Det är därför som Hekscher säger att rättsväsendet inte bryr sig om vare sig brottslingar eller brottsoffer. Rättväsendet bryr sig bara om lagen.

Domaren i fallet mot den 50-åring som skjutit en ung man till döds i Rödeby formulerade sig mycket precist om detta förhållande under den presskonferens som gavs i anslutning till att den friande domen meddelades i onsdags: ”Jag delar den sorg som de berörda familjerna känner, som Rödeby känner och som jag tror hela Sverige känner inför det som inträffade i Rödeby den 6 oktober i fjol. Som domare har jag ett särskilt ansvar. Min uppgift är inte att fälla någon till ansvar utan att skipa rätt.”

Det är ingen tvekan om att de västerländska rättssystemen har många förtjänster som bör värnas. Men det betyder inte att systemet är fulländat, eller att förändringar bara kan ske inom ramarna för det rådande systemet. Och just när det gäller frågan om hur staten berövar människor deras moraliska konflikter, som den norske kriminologen Nils Christie uttryckt det, så känns tiden mogen för omprövning. Om inte annat så förenas många forskare, praktiker och vanliga medborgare i en kritisk inställning till den rådande ordningen.

Det begrepp som förenat många av kritikerna är den engelska termen restorative justice, vilket kan översättas som återuppbyggande rättvisa, eller kanske ännu hellre helande rättvisa. Idéerna om helande rättvisa föddes i Kanada och USA på 1970-talet, och har sedan dess spritt sig över världen. I Norge har nämnde Christie varit en stark och inflytelserik röst för den helande rättvisan, i Nya Zeeland bygger hela systemet för att hantera ungdomsbrottslighet på dess principer, och i Sydafrika har den omtalade sanningskommissionen inspirerats av helande rättvisa.

Den helande rättvisans förespråkare är i dag en tämligen brokig skara av teoretiker och praktiker, som inte förenas så mycket av en stringent teori som ett slags grundfilosofi. Denna grundfilosofi bygger på uppfattningen att brott handlar om att människor och mänskliga relationer skadas. De människor som skadas är de primära brottsoffren, men utanför denna inre krets finns ofta nätverk av människor som påverkas av brottet. I dödsmisshandeln på Kungsholmen är förstås 16-åringen och hans familj och vänner de främsta offren. Men ett allvarligt brott av det slaget påverkar en större krets av människor. Ungdomar, föräldrar och andra i 16-åringens och förövarnas närhet – men också i Stockholm och till och med hela landet – berörs mer eller mindre direkt. Många blir oroliga och rädda och förändrar vanor och attityder. En känsla av otrygghet sprids i samhällskroppen. Ännu fler blir känslomässigt drabbade. Den stora uppmärksamhet som fallet utlöst visar att många människor berörts, och rättegången, domslutet och straffet sänder därför viktiga signaler till väldigt många människor.

Detsamma gäller i Rödebyfallet, där människor berörts starkt av tragedin, och kan känna både sympati och antipati gent­emot samtliga inblandade. I det fallet är det nog många som ställt sig frågor om vad lagen menar att man egentligen ska behöva utstå innan man har rätt att tappa besinningen. Domen säger därför någonting ­väsentligt till oss alla om bland annat just det. Men den säger också mycket om lagens begränsningar. Det psykologiska och moraliska traumat som splittrat Rödeby berörs inte alls av lagen. Domslutet förmår inte hjälpa Rödeby att läka.

Inom helande rättvisa talar man om att brottet skadar ett nät av relationer som måste lagas. Därför menar man att brottet skapar förpliktelser. För att upprätta de förorättade och hela det nät av mänskliga relationer som brottet skadat så har förövaren en förpliktelse att försöka ställa saker till rätta. Samtidigt har de direkta offren och det ­berörda samfunden en förpliktelse att ge förövaren möjlighet och stöd att gottgöra. En av den helande rättvisans kändaste ­företrädare, Howard Zehr, har i sin ”The Little Book of Restorative Justice” (2002) konstaterat att det bärande begreppet för helande rättvisa därför är respekt. De människor som berörts av brottet måste visa respekt för varandra för att deras relationer ska kunna helas. Brottslingen måste sålunda visa respekt för sina offer, brottsoffren och andra berörda människor för brottslingen.

Rent konkret förändrar den helande rättvisans filosofi på rättvisans praktiker. I stället för att ställa förövare till svars för sina lagbrott inför en domstol som representerar lagen och staten, så får den som felat möta de människor som han eller hon skadat. Dessa möten kan se ut på olika sätt. Den vanligaste formen är det som ofta kallas för medling. I en medling, eller en dialog som den helande rättvisans företrädare idag hellre benämner det, träffar de direkt berörda brottsoffren förövarna. ­Andra former av möten är så kallade ­familjekonferenser och fredscirklar. Till familjekonferenser inbjuds förövare, offer och deras respektive familjer. Beroende på omständigheterna kan också andra delta – exempelvis sociala myndigheter eller polis. Ibland inbjuds också människor från de lokala samfund som berörts. I fredscirklar utvidgas kretsen av deltagare ytterligare.

Utöver dessa standardformer finns många andra sätt att utöva helande rätt­visa. Inte minst praktiseras olika tillvägagångssätt bland ursprungsbefolkningar i länder där den helande rättvisan accepteras som ett komplement till västerländsk rättskipning. Så är fallet i till exempel Kanada, Nya Zeeland, Australien och vissa afrikanska länder där ursprungsbefolkningen fått rätt att återgå till traditionella rättskipande sedvänjor. Ett välkänt exempel på detta är de så kallade Gacaca-domstolar som upprättats för att hantera folkmordet i Rwanda. Ett helt annorlunda exempel är sanningskommissionen i Syd­afrika, där hela samhället på olika sätt ­involverats i processen. Sannings- och försoningskommissioner har också, med varierande framgång, prövats i ett 20-tal andra länder.

Avsikten med diskussioner av det här slaget är att närmare förstå vem och vad som skadats, klargöra vem som är ansvarig för skadorna och utreda hur skadan ska kunna repareras. Fundamentalt är att det är parterna i konflikten som själva, med stöd antingen av en utomstående diskussionsledare eller av utbildade domare och åklagare, för diskussionen. På så sätt får offer och förövare tala med varandra. Offren erbjuds härmed en möjlighet att berätta för förövarna hur brottet påverkat deras liv. Erfarenheten visar att förövarna på sätt ofta kommit att förstå konsekvenserna av sitt handlande. Sådana insikter leder i sin tur till att de accepterar sitt ansvar, vilket är en grundbult i den helande rättvisan. Med ansvar kommer nämligen också viljan att be om förlåtelse och försöka gottgöra. Om man väl kommer så långt, vilket det visat sig att man för det mesta faktiskt gör, så kan den grupp som deltagit i diskussionen gemensamt besluta om en lämplig påföljd. Centralt här är att påföljden ska vara inriktad på gottgörelse – att den ska syfta till att hela det som skadats. Centralt är också att påföljden skräddarsys för det speciella fallet, och såtillvida tar i beaktande inte bara fallets omständigheter utan också de inblandade människornas livsförhållanden och relationer.

Vid det här laget torde det vara uppenbart att den helande rättvisan utgör ett radikalt brott med den västerländska rättstraditionen, vars företrädare om sanningen ska fram ofta har en ganska nedlåtande syn på människors förmåga att själva skipa rättvisa. Sten Hekscher ger i den förut nämnda intervjun detta synsätt ett ansikte då han säger: ”Vi har inte domstolar som ska sätta upp fingret i luften och känna vartåt det blåser. Det kallas lynchjustis. Rättsväsendet ska skötas i kontrollerade, lagliga och förutbestämda former.”

Men även om det onekligen är sant att lynchstämningar ibland kan uppstå, så betyder det inte att det västerländska rättsväsendet är det enda sättet att hantera sådana känslor på. Det visar erfarenheterna från de allt mer utbredda försöken med helande rättvisa. Samtidigt förmår den helande rättvisan att hantera ett antal problem som den västerländska rättstraditionen bidragit till att skapa. Jag tänker då särskilt på det faktum att den syftar till att bearbeta och hela brottens trauma genom att ge utrymme åt de människor som berörts av brottet. Offren får härmed en roll i rättsprocessen, där de får möjlighet att tala med förövaren på ett civiliserat sätt. Förövaren får också en viktig roll, i och med att han på ett direkt sätt ställs till svars inför den eller dem han skadat. Det premierar ansvarstagande och förklaringar. På så sätt kan hela sanningen bakom ett brott uppdagas i en bekännelse, istället för att som fallet är idag medvetet och systematiskt förnekas. Det är, som pappan till 16-åringen så tydligt gav uttryck för, viktigt för brottsoffret. Men det är också viktigt för brottslingen. Först genom en bekännelse får han möjlighet att på ett meningsfullt sätt sona sitt brott, och söka försoning. Själva processen är också viktig för de samfund som berörs. Istället för att överlämna lösningen av konflikter som uppstått till en tekniskt skolad yrkeskår som i juridiskt mening ”varken bryr sig om brottsoffer eller brottslingar” så får man möjlighet att aktivt delta i konfliklösningens process.

Det går givetvis bara att spekulera i vad som hänt om man praktiserat helande rättvisa i fråga om dödsmisshandeln på Kungsholmen eller tragedin i Rödeby. Men jag känner mig övertygad om att 16-åringens pappa känt sig betydligt mer tillfreds om att fått möjlighet att själv tala med dem som dödat hans son, och berätta om sin smärta. Om de ungdomarna istället för att ljuga och skylla på varandra faktiskt stått upp för vad de gjort hade alla parter, inklusive förövarna själva, kunnat gå vidare med att bearbeta sin skuld och sorg på ett helt annat sätt än idag. Och är det inte så att invånarna i Rödeby under organiserade former skulle behöva tala med var­andra om vad som hänt? Ansvarsfrågan i det fallet är så oerhört komplex, där offer är förövare och förövare offer. Utan tvekan har också hela samhället ett delaktigt ansvar i tragedin. För den fråga som alla tycks ställa sig är hur konflikten kunde få eskalera på det sätt den gjorde utan att åtgärder vidtogs.

Med detta i åtanke undrar man om det inte vore tid att utveckla den helande rättvisan också i Sverige. Erfarenheterna från resten av världen är goda, och exemplen många. I ett land som en gång var föregångare när det gäller behandling av kriminella kan man tycka att det kan vara dags för lite nytänkande, snarare än strängare påföljder och fler och tuffare fängelser.