Den 29 oktober 1998 var en bra dag för auktionshuset Christie’s i New York. En mögelskadad oläslig gammal bönbok på grekiska lämnades till auktion. Utropspriset var 800000 dollar – ett skyhögt belopp med tanke på den rättegång mot bokens ägare som patriarken av Konstantinopel hade inlett dagen innan. Patriarken hävdade att boken tillhörde patriarkatet och processen såg ut att bli utdragen. Trots tvisten uppstod en intensiv budgivning mellan två parter: företrädare för den grekiska staten och en anonym amerikansk miljardär. Boken klubbades för två miljoner dollar. På så vis rubbades den grekiska statens cirklar av en namnlös jänkare.

Vi vrider tillbaka klockan till 1846. Cons­tantin von Tischendorf – känd som upptäckaren av bibelhandskriften ”Codex Sinaiticus” – befann sig i Konstantinopel (nuvarande Istanbul). Alltid på jakt efter värdefulla handskrifter botaniserade han i patriarkens bibliotek men fann ”inget av intresse utom en palimpsest med matematiska texter”. Denna palimpsest (alltså en handskrift vars ursprungliga text har skrapats bort och ersatts med en ny) var till och med så pass intressant för den fingerfärdige von Tischendorf att han fick med sig ett blad ur den. Bladet finns numera i universitetsbiblioteket i Cambridge.

Vi hoppar fram till 1899, då Athanasios Papadopoulos-Kerameus katalogiserade handskrifterna i Konstantinopel. Han beskrev palimpsesten och transkriberade turligt nog en handfull rader. Några år senare tilldrog sig dessa den danske filologen Johan Ludwig Heibergs uppmärksamhet. Heiberg är ett namn som vi filologer uttalar med största vördnad, en gigant inom textutgivning och vetenskapshistoria. Han läste de få raderna och utropade: Heureka! Jag har funnit Arkimedes!

Stopp. Vi spolar cirka 2200 år tillbaka i tiden. Arkimedes befinner sig i Syrakusa, där han har tillbringat större delen av sitt liv. Här skriver han sina matematiska traktat i form av brev till de få kollegerna i stånd att begripa hans resonemang. Så fyller han till exempel en papyrusrulle med sin skrift ”Om metoden” och skickar iväg den till Eratosthenes, den lärde mångsysslaren i Alexandria.

Betrakta nu de hinder som texten måste övervinna för att nå fram till våra dagar. Papyrus är ett bräckligt skrivmaterial. Arkimedes rulle förtärs så småningom av tidens tand. Papyruskopior av själva texten görs – inte många, för ”Om metoden” är avancerad matematik och ingen bästsäljare – men dessa försvinner också så småningom. För att kunna överleva måste texten ständigt ges ut i nya upplagor. Vi vet att ”Om metoden” fortfarande existerade under det första århundradet e Kr, eftersom Heron från Alexandria utnyttjar den i sitt verk ”Metrica”. Därefter omnämns den inte förrän av Eutokios på 500-talet.

Under denna tid har en informationsteknisk revolution inträffat: övergången från papyrusrulle till pergamentbok. Det är långt ifrån alla gamla texter som uppgraderas till det nya lagringssystemet men ”Om metoden” klarar sig med nöd och näppe. Den överlever ännu ett par århundraden och ges ut i en ny upplaga kring år 975. Tre pergamenthandskrifter med texter av Arkimedes cirkulerar under medeltiden: A, B och C. Av dessa har A och B försvunnit helt. Deras innehåll finns i olika utsträckning kvar i senare kopior eller översättningar. ”Om metoden” bevaras endast i handskrift C.

Året är nu 1229. Pergament är ett dyrt material – 24 fårskinn behövs för en bok lika stor som vår grekiska bönbok. En munk vid namn Johannes Myronas hittar en gammal bok, förmodligen i rätt dåligt skick. Den innehåller matematiska texter som är obegripliga, så han slaktar den. Han slaktar även andra gamla böcker, kastar onyttiga blad, skrapar bort de gamla texterna, vrider bladen 90 grader och skriver in de nya bönetexterna. Munken Johannes har skapat Arkimedespalimpsesten. Där vilar ”Om metoden” undangömd i nästan 700 år.

Mellan 1906 och 1908 undersökte Heiberg boken två gånger i Istanbul. Handskriften visade sig vara ett större fynd än väntat. Den innehöll stora delar av ”Om metoden”, den grekiska texten till ”Om flytande kroppar” – tidigare känd endast genom en latinsk översättning – och ett fragment av det förlorade verket ”Stoma­chion” och andra texter. Det undre lagret i en palimpsest är svårläst under de bästa förhållanden. Enbart med hjälp av ett förstoringsglas lyckades dock Heiberg dechiffrera och publicera en stor del av texten i sin utgåva av Arkimedes verk. Men det var långt ifrån allt och alla texter i handskriften hann han inte upptäcka. Några år senare ville forskare undersöka handskriften vidare med hjälp av de nya kvartslamporna, ett hjälpmedel som Heiberg inte hade tillgång till. Men nu var handskriften spårlöst försvunnen.

Det verkar ha gått till på följande vis. Under Atatürks tid förde man i hemlighet patriarkens handskrifter från Konstantinopel till ­Nationalbiblioteket i Aten – det hände säkert innan Atatürk lät hänga patriarken 1925. Alla handskrifter nådde inte fram: somliga såldes på svarta marknaden. På denna väg hamnade palimpsesten hos en bokhandlare i Paris, Salomon Guerson. Han visste tydligen vad det rörde sig om. År 1934 skrev han ett brev till en amerikansk professor angående Heibergs Arkimedeshandskrift där han bjöd ut den för 6000 dollar. Köpet blev tyvärr aldrig av. Några år senare invaderades Frankrike av nazisterna och Guerson, som var jude, fick ett brådskande behov av pengar för att fly Paris.

Under den tiden köpte nazisterna upp konstföremål till realisationspriser, och det var förmodligen i samband med detta som några blad i handskriften målades över med bilder på de fyra evangelisterna för att förhöja dess värde som en illuminerad bysantinsk handskrift. Handskriften hamnade dock inte i händerna på någon nazist utan på en hjälte i la Résistance, Marie Louis Sirieix. Antagligen var han inte speciellt intresserad av handskriften – kanske köpte han den främst för att hjälpa den judiske bokhandlaren – och boken, den viktigaste kända grekiska palimpsesten, låg länge bortglömd i en källare. Där ådrog den sig svåra fukt- och mögelskador. När den ärvdes av Sirieix dotter, Anna ­Guersan, var den i betydligt sämre skick än när Heiberg fick läsa den några decennier tidigare. Guersans välmenande försök att reparera den – bland annat med hjälp av vanligt trälim – gjorde bara saken värre.

Nästan ett år efter auktionen på Christie’s i New York den 29 oktober 1998 fastslog domaren Kimba Woods att familjen Guersan var handskriftens lagliga ägare och därmed hade all rätt att sälja den. Den nye ano­nyme ägaren var tack och lov ofantligt mycket mer intresserad av konservering och vetenskaplig forskning än de forna ägarna. Och ofantligt mycket rikare.

Reviel Netz och William Noel har skrivit om handskriftens historia och innehåll i en populärvetenskaplig pärla, The Archimedes Codex: Revealing the Blueprint of Modern Science (Da Capo Press, 313 s). Noel är kurator på Walters Art Museum i Baltimore USA. Även om museet inte är det mest kända innehåller det en av USA:s främsta konst- och handskriftssamlingar. Där hamnade handskriften nästan av en ren slump. Noel lyckades sätta sig i förbindelse med den mystiske ägaren och föreslog en utställning. Vi får aldrig veta vem den maskerade mannen är. Noel kallar honom bara ”Mr B” och vi får finna oss i det.

Mr B dyker upp hos Noel och lämnar handskriften i en plastpåse på hans skrivbord. Noel utses därmed till projektföreståndare för Arkimedespalimpsesten. Sedan dess har han samlat ett imponerande lag omkring sig. Reviel Netz är klassisk ­filolog och specialist på antik vetenskap. Han har arbetat med att tolka texterna i palimpsesten sedan 1998. Noel och Netz har biståtts i sitt arbete av bland andra Nigel Wilson, ledande handskriftsexpert från Oxford, och av konservatorn Abigail Quandt, som hade den mödosamma uppgiften att lösa upp bindningen, restaurera och bevara den sköra handskriften, samt av en rad andra experter inom vitt skilda områden från satellitrekognoscering till matematik. Mr B har följt utvecklingen på nära håll, fattat de övergripande besluten och öst ur sina djupa fickor för att finansiera alltihop.

Varför? Det enkla svaret är att Arkimedes var en viktig matematiker och att palimpsesten allt sedan Heiberg har varit känd som en unik källa till hans skrifter. Eftervärlden minns Arkimedes bland annat för hans stringenta geometriska bevis, imponerande beräkning av gränserna för pi, mätning av cirkeln, parabeln, sfären och andra figurer samt för uppfinningar som Arkimedesskruven och inte minst de dödligt effektiva katapulterna han lät bygga till Syrakusas försvar mot romarna. Arkimedes trotsar uppfattningen om den antika vetenskapen som helt teoretisk med endast sporadiska tillämpningar i vardagslivet. Han förstod att vårt universum vilade på matematiska principer men också att matematiken och fysiken kan kombineras både teoretiskt och praktiskt – han bevisar matematiskt hävstångsprincipen i fysiken och använder sedan samma princip för att utveckla geometrin. Det är allmänt känt att Arkimedes utövade ett viktigt inflytande på Kepler, Galileo, Newton och andra stora tänkare som lade grunden för modern vetenskap.

För tio år sedan var det dock mycket oklart om palimpsesten hade något mer att berätta om Arkimedes än vad Heiberg kunde utläsa. Men med hjälp av sofistikerad imaging-teknik har man kunnat fylla i betydande luckor i Heibergs läsning, och således faktiskt erbjudit Netz och hans kolleger ett antal nya heureka-upplevelser.

Netz lägger fram viktiga indicier i det nya materialet för att Arkimedes inte bara arbetade med potentiell oändlighet utan också med aktuell oändlighet. Om det stämmer – själv förhåller jag mig något skeptisk – är det rentav sensationellt. Man får helt enkelt skriva om matematikens historia. Inte nog med det. Netz argumenterar rätt övertygande för att fragmentet från ”Stomachion” visar att Arkimedes var en pionjär inom kombinatorik redan långt före Blaise Pascal och Pierre de Fermat. ”Stomachion” var inte bara titeln på Arkimedes skrift utan också namnet på antikens Rubiks kub: en kvadrat indelad i tolv trianglar, en pentagon och en tetragon. Man trodde tidigare att Arkimedes skrift handlade om hur dessa 14 bitar kan sättas ihop till en oändlig mängd nya figurer. Med en förbättrad läsning av fragmentet i palimpsesten visar Netz att den snarare handlar om att räkna ut på hur många olika sätt bitarna kan sättas ihop och ändå bilda en kvadrat. En tävling utlystes bland både matematiker och datavetare för att komma fram till svaret: 17152 olika sätt. Endast ett brottstycke ur ”Stomachion” är bevarat i palimpsesten, så vi vet inte vilket svar Arkimedes kom fram till. Men fler fragment kan finnas i andra ännu outforskade källor.

Det råder en allmän uppfattning om att det inte återstår mycket att göra för klassiska filologer på textutgivningsfronten. Arkimedespalimpsesten är bevis på motsatsen – den erbjuder inte bara texter av matematikern utan också av den atenske vältalaren Hyperides och andra. Tekniken som används för att tyda den är imponerande men Noel och Netz erkänner att de aldrig hade kommit någon vart utan Heibergs grundläggande filologiska expertis.

I Sverige får vi glädjas över att Riksbankens Jubileumsfond också anser det så pass viktigt att bevara kompetensen i handskriftsläsning och textutgivning att den stödjer det nya forskningsprogrammet ”Ars edendi” (Konsten att ge ut text) vid Stockholms universitet. Programmets förste gästföreläsare (13/5) är Nigel Wilson, som har arbetat med palimpsesten sedan innan den auktioneradesut. Han är själv ett levande bevis på att den gamla mossiga filologin fortfarande har viktiga bidrag att ge till den moderna forskningen.

Denis Searby är docent i grekiska vid Stockholms universitet.