Året då det mesta sägs ha hänt

Kronologi är viktig för att strukturera historisk kunskap. Årtal underlättar navigering i det förflutna. Många gånger är det banala händelser och likgiltiga årtal som uppmärksammas. Sällskapsspel och tv:s frågeprogram tycks ha specialiserat sig i genren. Vilket år missade Staffan Tapper en straff i en VM-match? Vilket år dog Jim Morrison? Andra årtal, som 1789 eller 1989, representerar brytpunkter där historien ändrade färdriktning.

Brytpunkterna kan emellertid sällan kondenseras till ett enstaka kalenderår utan sträcker sig ofta över en längre tidsperiod. Franska revolutionen och kommunismens fall utgör exempel på detta. Liksom det mytomspunna 1968, som egentligen börjar i mitten på 1960-talet och fortsätter en bit in på 1970-talet. Nostalgiska tillbakablickar i medierna ger emellertid 1968 prestige och auktoritet. Årtalet är symbolladdat till bristningsgränsen och har etsat sig fast i vårt minne. Det har blivit sinnebilden för en generations uppror. Associationsbanorna är många: studentuppror,

livsstilsuppror, auktoritetsuppror, kvinnouppror, grönt uppror etcetera. Det är året då spektret för det tillåtna vidgas.

Böcker om 1968 fyller i dag en rejäl bokhylla. En av de senaste i raden är Mark Kurlanskys 1968: The Year that Rocked the World (Ballantine Books, 441 s). Kurlansky är redan känd för en svensk publik med böckerna "Salt. En världshistoria" och "Torsk. En biografi om fisken som förändrade världen".

Böcker om 1968 brukar i regel behandla kalenderåret tematiskt. Kurlansky väljer emellertid kronologin. Månad för månad betar han av det mytomspunna året. Händelseförlopp styckas sönder. Samma företeelse, som sträcker sig över en längre tid, behandlas i helt separata kapitel eftersom tidsföljden styr. Geografiskt rör han sig över ett brett fält även om boken är USA-centrerad. Exempelvis konstaterar han att de amerikanska förlusterna under Vietnamkriget var som störst 1968. Hur många vietnameser som satte livet till nämns däremot inte.

Kurlansky ser fyra orsaker till att 1968 blev

rebelliskt: en kritisk ungdomsgeneration, erfarenheter från medborgarrättsrörelsen, Vietnamkriget samt televisionens utveckling. Den sistnämnda aspekten lägger han stor vikt vid. Under 60-talet möjliggjorde kommunikationssatelliter att så gott som omedelbart transmittera bilder från händelser i fjärran länder. Videoband var också nya och dessutom billiga, och behövde inte framkallas. Det var bara låta kameran gå. Etablerade politiker började förstå tv-mediets betydelse.

Även aktörer på andra politiska arenor såg möjligheterna. Studenternas demonstrationer blev nyheter världen över och via tv lärde de av varandra hur politiska aktioner skulle genomföras. Tv-bilderna inspirerade en generation. Kurlansky menar att tv spelade en viktig roll inte bara i rapporteringen av nyheter utan också i skapandet av dem. Protestdemonstrationer iscensattes för tv och dramaturgin fungerade effektivt i mediet. Nästan vilket demonstrationståg som helst verkade stort i tv-rutan. Och kameramännen hade tekniska förutsättningar

för att direkt dokumentera vad som hände på gator och torg.

En som mer än de flesta förstod att utnyttja tv-mediet var Abbie Hoffman, som marknadsfördes som nyvänsterns clown. Clownrollen tog han på sig frivilligt; syftet var att synas i massmedierna. Han protesterade mot kapitalism genom att bränna pengar och organiserade den så kallade "Flower Brigade". Den nya uniformen var långt hår, blommiga kläder, hårband och halsband. Själv bar han en skjorta med den amerikanska flaggans mönster men arresterades med åberopande av en ny lag enligt vilken det var straffbart att visa förakt för flaggan.

Tv-mediets betydelse för att mobilisera opinionen mot Vietnamkriget är väldokumenterad. Militärt var Têt-offensiven 1968 ett misslyckande för Nordvietnam men mediemässigt var den en framgång. Bilder av döda och utsatta amerikanska soldater skickades rakt in i vardagsrummen och satte fart på demoraliseringen på hemmafronten. Bildsekvenserna samma år av Sydvietnams polischef, som avrättar en fånge på öppen gata

genom att skjuta honom i huvudet, fick amerikanska tv-tittare att inse att det inte bara var kommunisterna som stod för våldet. De började undra vad som pågick i Vietnam. "I thought we were winning the war", som CBS:s nyhetsankare Walter Cronkite sa i en kommentar. Han tillhörde annars andra världskrigsgenerationen som trodde på vad generalerna sa.

Våldet blev inte bara synligt i tv utan även i Hollywood. Filmcensuren, som tidigare hindrade blodiga våldsinslag, togs bort 1968. Men 1968 lättades restriktionerna och det blev tillåtit att visa mer våld på filmduken. Fiktiva berättelser fick lov att överträffa verkligheten. Men Hollywood hamnade ändå på efterkälken. Filmens krigsklichéer kunde inte konkurrera med det dagliga våldet i Vietnam.

Kurlansky har mycket att berätta om 1968. Men frågan är om ett årtal kan fungera som gemensam nämnare för disparata företeelser och olika händelseförlopp. Med sitt vidvinkelperspektiv försöker han att få med allt som han upplever som viktigt. 1968 var året då Martin

Luther King blev mördad, men det var också året då benämningen svart började användas i stället för neger. Det var året då Bob Kennedy mördades, men det var också året då han kritiserade den amerikanska besattheten av ekonomisk tillväxt. Ett avtal slöts mellan Pan Am och Aeroflot om att upprätta den första direkta flygtrafikförbindelsen mellan USA och Sovjetunionen. Bob Dylan hade skadats allvarligt vid en motorcykelolycka, men var nu tillbaka efter ett och ett halvt års frånvaro med sitt nya album "John Wesley Harding". Joni Mitchell fick sitt stora genombrott. Simon & Garfunkel sjöng "America", som handlade om sökandet efter landets själ. Österns religioner blev moderna i rockvärlden. Beatles åkte till Indien i tre månader och deras sånger analyserades som diktsamlingar (en dispyt gällde vem Eleanor Rigby egentligen var). Ledargestalten i The Who, Pete Townshend, klagade över att musiken blivit för seriös: "There"s no bloody youth in music today". Och han fick stöd av Janis Joplin som inte ville skylta

som världsförbättrare. Hennes devis var i stället "stay stoned, and have a good time."

Fri kärlek blev ett ledmotiv 1968 och dess slogan "Make Love Not War" blev populär. Alexander Dubcek kom till makten i Tjeckoslovakien i början av 1968 och lanserade kommunism med ett mänskligt ansikte. Men Moskva önskade inte en sådan kommunism. Ledarna i Kreml förstod inte hur mycket de förlorade när de slog ned Pragvåren, eller att invasionen i Prag var början till slutet för det sovjetiska väldet. Dubcek liksom andra kommunister trodde att det sovjetiska systemet kunde reformeras. Men efter den sovjetiska invasionen grusades förhoppningarna.

Det fanns inte mycket kvar att tro på. Fidel Castro utropade 1968 som den heroiska gerillans år och hyllade Che Guevara. Överallt fanns skyltar som uppmanade befolkningen att följa Ches exempel. Den kubanska regeringens medlemmar blev alltmer lika Che. I Kina var kulturrevolutionen i full gång med rödgardister i front. Kineserna kritiserade korruptionens och hyckleriets

Sovjetunionen. Extremvänstern i den övriga delen av världen hyllade den kinesiska revolutionen som genuin och ren.

1968 började ETA i Baskien använda våld. Mellanösternkonflikten upplevdes som alltmer hotfull eftersom de två supermakterna tog ställning för var sin sida. Risken för att den regionala konflikten skulle bli global ökade. Biafra skapade också stora rubriker 1968. Nigeria genomförde en blockad mot Biafra. Tusentals dog varje dag av svält och det internationella samfundet flög in hjälpsändningar till den svältande befolkningen.

I Kurlanskys berättelse är 1968 således ett turbulent år späckat med dramatiska händelser. Men vad har Dylans nya skiva gemensamt med svälten i Biafra, våldet i Baskien med mordet på Kennedy eller Beatles resa till Indien? Det finns inte nödvändigtvis ett samband mellan händelser som inträffar samma år. Bilden blir i stället kalejdoskopisk. Påståendet att 1968 skulle vara något alldeles särskilt är inte heller övertygande. Det framgår inte tydligt varför det är mer

dramatiskt än så många andra år. Mycket av det som händer 1968 har hänt både före och efter. Varken politisk terrorism, politikermord, Mellanösternkonflikten, svälten i tredje världen eller rockmusikens utveckling är specifik för 1968.

För Kurlansky har 1968 emellertid en mytisk status som saknar motsvarighet i historien. Det unika är enligt honom inte minst ungdomens önskan att göra uppror, en känsla av främlingskap inför etablissemanget och ett förakt för auktoriteter. Revolt och upplopp låg i tiden, sakfrågorna hade mindre betydelse. I kommunistiska stater revolterade människor mot kommunism, i kapitalistiska stater mot kapitalism. I Kurlanskys perspektiv handlar 1968 om en generation som växte upp efter andra världskriget och som hade föga gemensamt med föräldragenerationen. De två generationerna kunde inte ens skratta åt samma vitsar.

I Rom, Berlin, Madrid och Paris demonstrerade studenter mot ett auktoritärt universitetsväsende. Sommaren 1968 stängdes universitet i Spanien, Italien, Frankrike

och Tyskland. Våldsamma konfrontationer mellan studenter och polis ägde rum i Montevideo, Rio de Janeiro och Buenos Aires, i Ecuador och Chile. Även i det relativt lugna England ockuperade studenter universitet. I Sverige skapade ockupationen av kårhuset i Stockholm och protesterna mot tennismatchen i Båstad de stora rubrikerna.

Protesterna handlade inte bara om undervisning och professorsmakt. I Brasília demonstrerade studenter mot militärregimen, i Tokyo mot att USA använde japanska baser i Vietnamkriget. Vid flera amerikanska och europeiska universitet demonstrerade ungdomar mot Vietnamkriget. I Warszawa ställde studenterna ultimatum: inga studier utan frihet. De demonstrerade för avskaffandet av censur, för rätten att bilda fria fackföreningar och icke-kommunistiska ungdomsrörelser. Universitetsinstitutioner stängdes och studenter relegerades. Tusentals ungdomar marscherade på Prags gator för att fira den tjeckiska segern i ishockey över Sovjetunionen vid vinterspelen i Grenoble. Matchen

diskuterades i veckor. Det var enligt Kurlansky en utbredd uppfattning att om inte Dubcek suttit vid makten hade det tjeckiska laget aldrig tillåtits att vinna.

Kurlansky har förstås en poäng när han hävdar att studenternas protester och demonstrationer ger 1968 en identitet. Men det gör knappast kalenderåret unikt. Det historiska minnet vägleds oftast av dramatiska händelser. Vi minns 2001 för World Trade Center, 1989 för murens fall, 1956 för den sovjetiska invasionen i Ungern och förstås 1968 för studentdemonstrationer. Kurlansky verkar emellertid fångad i illusionen om 1968 som exceptionellt. Kanske är 1968-generationen, som Kurlansky själv tillhör, den främsta mytbildaren. Åtminstone finns en ovilja att ifrågasätta.

Var 1968 verkligen exceptionellt? Varför demonstrerade studenter? Varför var ungdomen kritisk? Varför fungerade det kalla krigets svartvita världsbild inte längre som tolkningsmall? Kurlansky diskuterar egentligen inte sådana frågor. Han vill inte förklara och dissekera utan i stället

berätta och det gör han förvisso framgångsrikt. Det är en medryckande och fascinerande berättelse i populärhistoriens breda fåra om ett år, då ungdomen inte bara är tidsandans följeslagare utan också dess kreatörer. "Var realistisk, kräv det omöjliga" stod det på en mur i Paris i maj 1968.