Än mer radikala talibaner på frammarsch

Afghanistan har under de ­senaste månaderna upplevt det värsta våldet sedan talibanerna jagades från Kabul i slutet av 2001. Uppskattningsvis har över 2‑000 personer, varav cirka en tredjedel civila, förlorat livet under 2006 – tre till fyra gånger fler än under hela förra året. Generellt har antalet ­incidenter som är relaterade till regeringsfientliga aktiviteter nästan ­dubblerats från årets första månader till nuvarande nivå om cirka 500 i månaden. Den afghanska nationella armén och polisens personal har förutom utländsk trupp utgjort huvudsakliga mål, liksom före­trädare för den nya afghanska administrationen. Aldrig sedan talibanregimens fall har hotet mot den nya afghanska staten tett sig så allvarligt.
Vad beror det ökade våldet på? Vilka är rebellerna, var kommer de och deras stöd ifrån? Är det talibanernas återkomst vi ser?

Säkerhetsläget i Afghanistan har sedan våren 2005 stadigt försämrats. Denna trend har accelererats de senaste månaderna. Värst är situationen i de södra och sydöstra provinserna längs gränsen till Pakistan, i de pashtunska områden som utgör talibanernas kärnland. Men rebellernas aktiviteter sträcker sig över hela pashtunbältet, från Farah i väst till Kunar och Nuristan i öst. De har också fått ett betydande fäste i Wardak och Logar, grannprovinser till Kabul. I Kabul och i andra delar av landet som tidigare varit relativt stabila är situationen nu betydligt osäkrare.
Förutom att antalet attacker ökat har taktiken förändrats. Det tidigare i Afghanistan perifera fenomenet med självmordsbombare har vunnit fäste. Antalet vägbomber har ökat. De senaste årens ­enstaka bakhåll och hit-and-run-attacker av ett fåtal talibaner har ersatts med storskaliga attacker där hundratals rebeller, utrustade med granatkastare och maskingevär, utkämpar timslånga strider innan de drar sig tillbaka till områden där de kan verka utan motstånd. I gränsprovinserna till Pakistan pågår vad som närmast kan beskrivas som ett regelrätt krig mellan ­rebeller å den ena sidan och amerikansk­ledda koalitionsstyrkor, Natosoldater och afghansk militär å den andra.
Samtidigt har den Natoledda ISAF-styrkan (International Security Assitance Force) tagit över ansvaret för de södra ­delarna av landet. I ISAF-utvidgningens tredje fas ersatte Natosoldater de tidigare amerikanska koalitionstrupperna i Helmand, Kandahar och Uruzganprovinserna den 1 augusti. För att lösa uppgiften har Nato ökat sina trupper från cirka 9‑700 till cirka 18‑500. Den största delen av styrkan i söder står britterna för. De har sänt cirka 3‑300 soldater till Helmand, en vidsträckt och laglös provins som ensam producerar en tredjedel av världens opium. I grannprovinsen Kandahar står cirka 2‑000 kanadensare för en liknande utmaning.
Natostyrkorna i söder har mötts av ursinnigt motstånd. Nio brittiska soldater har stupat i strider sedan den 1 augusti. Den brittiska inrikesministern John Reids förhoppning att de brittiska trupperna skulle lämna Afghanistan ”utan att ha ­avlossat ett enda skott” har gått i kras. Två månader in i Natos mission i söder kraxar i‑‑stället olyckskorparna om ett fjärde ­anglo-afghanskt krig.
Det finns flera förklaringar till talibanernas landvinningar och den urartade säkerhetssituationen.
En förklaring är att talibanerna sedan de jagades från makten 2001 över tiden har lyckats omgruppera sig. Rebellverksamheten leds från fem centrum, som i viss mån samarbetar och koordinerar sina aktiviteter. I öster leds den av den ökända fundamentalisten Gulbuddin Hikmatyar, medan andra centrum leds av framstående talibaner med stöd utifrån. Rebellernas ledare på mellannivå består främst av afghaner, rekryterade från flyktingläger och radikala medressor, religiösa skolor, i Pakistan. Fotfolket rekryteras i Afghanistan, där den hjärt­skärande fattigdomen arbetar till talibanernas favör. Talibanerna erbjuder en möjlighet till försörjning i brist på alternativ för arbetslösa män, som drivs av frustration och fattigdom.
Talibanrörelsen, som var och är en i ­huvudsak pashtunsk rörelse, har också en stark ideologisk bas i stora delar av det bälte där de verkar. Människor med konservativa värderingar, som dominerar på landsbygden, ser med misstänksamhet på regeringens reformer och anser att de utgör ett hot mot traditionella religiösa och kulturella normer.

Talibanerna fungerar i mycket som en oppositionsrörelse. Liksom då taliban­rörelsen växte fram 1994 rör det sig om en revolt mot centralmakten, och kanske främst mot dess oförmåga att leverera säkerhet. Då, 1994, var landet nära att falla sönder. Ett blodigt inbördeskrig mellan olika fraktioner av mujahedin, afghanska rebeller som slagits mot den sovjetiska ockupationsmakten, hade följt det sovjetiska återtåget och den sovjetstödda kommunistiska PDPA-regimens fall. Konkurrerande krigsherrar styrde sina egna små områden, där de plundrade, våldtog och kidnappade befolkningen som de behagade. När den dåvarande bymullan Mohammed Omar lyckades utmana en krigsherre tillsammans med några andra medressa-elever vann han snabbt i popularitet. Anhängarna kring honom svällde snabbt till en liten armé. Talibanrörelsen var född. Varhelst den drog fram infördes lag och ordning – om än med brutala medel. Två år senare hade den kontroll över större delen av landet.
Många afghaner ser i dag nostalgiskt tillbaka på talibantiden, en tid av relativ säkerhet och stabilitet. Besvikelsen över president Hamid Karzais administration ska inte underskattas. De höga (och i många avseenden orealistiska) förväntningarna på den nya administrationen och världssamfundet har inte uppfyllts. Administrationen är svag, splittrad i fraktioner och korrupt. Karzai har misslyckats med att utmana de så avskydda krigsherrarna från inbördeskrigets dagar. I stället har de skyfflats runt mellan olika poster som ­polischefer, ministrar och guvernörer. De nya afghanska säkerhetsstyrkorna är tunt utspridda, illa utrustade och domineras inte sällan av samma krigsherrar. Särskilt den nya nationella polisen är notoriskt korrupt och utgör ­snarare en del av afghanernas säkerhetsproblem än bidrar till lösningen av det.
Talibanernas verksamhet underlättas av att man kan planera, rekrytera, träna samt söka skydd på andra ­sidan den afghansk-­pakistanska gränsen. Gränsen, som afghanerna aldrig erkänt sedan den ritades av britterna i slutet på 1800-talet, är lång och porös och bebos av pashtunska stammar på båda sidor. Talibanerna har på sina håll välkomnats med öppna armar av sina pakistanska bröder, som sympatiserar med deras sak och inte sällan är starkt anti-amerikanska.
Med tiden har också talibanerna lärt sig att kringgå de omfattande finansiella sanktioner som drabbade dem 2001. De ­finansieras av sympatisörer i Pakistan och i Persiska viken, men också av den lukrativa opiumhandeln. Enligt en rapport i september från UNODC, FN:s kontor för narkotika och brottslighet, har narkotikaproduktionen ökat från 4100 ton förra året till 6100 i år. Afghanistan står ensamt för 92 procent av världens opiumproduktion och sam­arbetet mellan narkotikahandelns aktörer och talibanerna är på sina håll omfattande.
Ytterligare en förklaring till talibanernas framgångar i dag är klanmotsättningar. Trots att president Karzai själv är pashtun ser sig vissa pashtunska stammar förfördelade av centralregeringen. Därtill finns den etniska rivaliteten kvar. Många pashtuner anser att presidenten står ­under ett för starkt inflytande av tadzjikerna, som ännu håller ett stadigt grepp om centraladministrationen.
Men talibanernas landvinningar är inte ett resultat av sympati för talibanernas ideologi allena. Talibanerna styr med räds­la. De har satt i system att döda regeringsvänliga företrädare i alla skepnader – klanledare, guvernörer, polischefer, mullor, domare – i syfte att underminera ­Karzais administration och skrämma dem som stödjer den. Stödet för talibanerna behöver således inte vara aktivt eller positivt utan resultatet av en riskkalkyl. I en situation där centralmakten är så svag är det bara att anpassa sig till talibanerna, vare sig man vill det eller inte.
Andra faktorer, utöver talibanerna, spär på våldet. De allt bättre utrustade och starkare kriminella nätverken, främst relaterade till narkotikahandeln, är betydande källor till instabilitet och våld, liksom de illegala milisgrupper som ännu inte upplösts.
Slutligen kan de växande dödstalen förklaras med att de afghanska säkerhetsstyrkorna och de utländska trupperna blivit fler och aktivt strävar efter att ”söka upp fienden”.

Det är ett faktum att talibanerna är på frammarsch. I de södra delarna har de gått från att kontrollera små områden dit centraladministrationen aldrig riktigt nått till att återta kontrollen av hela distrikt av vissa provinser. En oroväckande utveckling är att talibanerna på sina håll i söder har satt upp parallella strukturer för administration och domstolar. Den större geografiska spridningen av deras attacker speglar en strävan att expandera sin kamp bortom deras kärnland i syd och sydöst. Mycket pekar dessutom på att dagens ledarskap är mer radikaliserat än det under talibanregimens glansdagar.
Samtidigt saknas i Kabul en långsiktig strategi för hur man ska tackla säkerhetsproblemen, en uppgift som blir allt svårare. President Karzai har svarat på det ökade våldet med att skylla på omvärlden – på Pakistan för att landet låter talibanerna använda pakistansk territorium och på väst för att inte ha bidragit med tillräckligt med trupp. Han har också propagerat för att återinföra traditionella klanbaserade milisförband – samma förband som biståndssamfundet har lagt ner 150 miljoner dollar de senaste åren på att försöka avväpna och upplösa.
Det långsiktiga engagemang som omvärlden utlovat kommer att utsättas för hårda prov, i takt med att Karzaiadministrationen slirar på sina åtaganden och Afghanistan blir allt farligare. Förändringar tar tid. Det finns ingen quick fix för de problem Afghanistan brottas med. Den internationella närvaron – politisk, militär och biståndsmässig – kommer att behövas en lång tid framöver. För västvärlden gäller det att ha både tålamod och modet att ställa krav på det afghanska ledarskapet. Det behövs ett starkare tryck på Karzai att genomföra genomgripande reformer, inte minst i de delar av landet där talibanerna ännu inte fått fäste. Större insatser måste till för att stärka rättsväsendet. Det behövs också en vilja att backa upp administrationen – med vapenmakt och inte bara med ord – då den utmanar de många krafter som inte drar sig för att destabilisera landet. Trots truppförstärkningarna förefaller Natostyrkan underdimensionerad för de utmaningar som den står inför. Samtidigt är truppbidragarnas ovilja att skicka fler soldater stor, särskilt de typer av förband som kan våga sig ut i talibanernas kärnområden och som har ett mandat från sina huvudstäder som tillåter det.
Säkerhetssituationen kommer sannolikt att försämras ytterligare. En kall vinter kan bromsa talibanernas framfart en tid, men en enorm utmaning väntar västvärlden om den ämnar stå fast vid sitt löfte att inte vända Afghanistans folk ryggen ännu en gång.

Diana Janse är ambassadråd i Bryssel. Fram till juni 2006 arbetade hon för UD i Kabul.
(under strecket)