14 000 år av kalejdoskopiskt historiemyller

På 1960-talet handlade skolbarnens naturkunskapsundervisning i Norrbotten om ekbackar, vitsippor och näckrosor, en normerad svensk natur som de aldrig hade sett. Än idag får skolbarn lära sig under det mycket korta forntidsmomentet i deras undervisning att bronsålderns människor handlade med bärnsten, bar fint vävda yllekläder och anlade stora gravhögar. Där är det inte ens Mälardalen som är normerande, utan Jylland. Men både biologer och arkeologer har förstås vetat i århundraden att den svenska verkligheten i själva verket är kalejdoskopiskt mångskiftande och har så varit sedan hedenhös.

För tusen år sedan bestod Sverige av bygderna kring Mälaren, Vänern och Vättern, och dessförinnan fanns inget Sverige alls. Ändå är det den väldiga landmassan inom rikets gränser efter 1809 som bildar ramen för Norstedts ambitiösa nya bokverk, Sveriges historia. Och varför inte? Målgruppen är ju vi som talar svenska, och vi bor till övervägande del inom just dessa gränser. Namnet som de gamla forntida svearna i Mälardalen lånat till vår statsbildning betydde en gång ”vi själva”.

Bokverkets syfte är populärvetenskapligt och folkbildande: en lättillgänglig syntes av forskningsframstegen inom arkeologin och historieforskningen sedan det senaste liknande verket kom ut 1966–68. Förlaget är ingen välgörenhetsorganisation utan gör förstås detta för att man bedömer att det finns en efterfrågan. Befolkningen inom riksgränserna har ökat dramatiskt sedan 1968, utbildningsnivån har stigit dramatiskt och marknaden för historiska romaner blomstrar. Det blir nog en bra affär. Förra gången var det privatägda Bonniers som låg bakom, nu är det Norstedts som ägs av Kooperativa förbundet. Tolka det den som kan. Ett tecken i tiden är hur som helst att böckerna åtföljs av en tv-serie.

Utforskandet av det förflutna sköts av två yrkesgrupper. Arkeologerna gräver i marken och tittar på materiella lämningar: husgrunder och gravar, krukskärvor och dräktspännen. Historikerna gräver i arkiven, läser texter och tittar på gamla bilder. Men de två arbetsfälten utesluter inte varandra. Historikerna kan förstås bara studera tider och platser som det finns någorlunda samtida skriftliga vittnesbörd om. Men arkeologerna är lika nyfikna på alla materiella ting oavsett ålder, från det första stenredskapet till spillrorna av störtade flygplan från kalla krigets dagar.

Den första av åtta planerade volymer i det nya historieverket täcker perioden från senaste istidens slut 13 000 f Kr och framåt. Om stenåldern och bronsåldern i Sverige kan ingen historiker yttra sig, och mycket riktigt är det arkeologen Stig Welinder som skriver här. Men sedan lämnar han över stafettpinnen till den ständigt produktive och populariserande historikern Dick Harrison, seriens huvudredaktör, som skall täcka tiden fram till 1350. Och då uppstår ett problem. Från och med vilket årtal kan en historiker skriva Sveriges historia utan att tvingas fördjupa sig ändlöst även i arkeologiska ting?

Det traditionella svaret är ”någon gång på tiohundratalet”, när landet blivit kristnat, svear och götar valt gemensam kung och skriftkällorna börjat flöda så smått. Kort sagt: när medeltiden börjar. Men Harrisons volym börjar redan vid år 600 e Kr, vilket framstår som märkligt för både arkeologer och historiker. Förmodligen beror gränsdragningen på Harrisons intresse för den kontinentala skrifthistorien från 600 framåt, belagt exempelvis genom hans populära bok ”Krigarnas och helgonens tid” från 1999. Följden har hur som helst blivit att en stor bit av järnåldern nu behandlas av en ickearkeolog, vilket är synd. Den arkeologiska forskningen om perioden är ojämförligt mycket större än den skrifthistoriska eftersom mera omfattande inhemska skriftliga källor saknas. Faktum är att hela medeltiden i Sverige är extremt källfattig ur skrifthistorisk synvinkel. Jag tror det är historikern Michael Nordberg som har sagt att det skriftliga materialet som bevarats från hela Nordens medeltid är ungefär lika omfångsrikt som det man kan räkna med för en enda fransk stad från samma tid. När redaktionsgruppen bestämde sig för att tiohundratalet vore en olämplig tidpunkt att växla författare på så hade det följaktligen varit bättre att flytta gränsen framåt än bakåt i tiden. Arkeologin har gott om källmaterial för den äldre medeltiden också. Men Harrison säljer ju, vilket är en grundförutsättning för hela projektet.

En viktig skillnad mellan arkeologernas och historikernas arbetsvillkor i det berörda tidsavsnittet fram till 1350 är alltså att medan det enorma arkeologiska källmaterialet ständigt växer och överraskar så är de skriftliga källorna få och de blir inte fler. Snarare tenderar de att bli lite färre med tiden, allteftersom den källkritiska prövningen gallrar bland dokumenten. Det innebär att Welinder har mycket fler nyheter att meddela än Harrison om man jämför med kunskapsläget 1968. Därtill kommer all den nya analysmetodik som arkeologin norpat från naturvetenskaperna sedan dess. För att ha en chans att ta in de oöverskådliga drivorna av nya resultat fick arkeologiprofessorn resa runt kring landets alla grävkontor och universitet och prata med kollegorna. De spännande nya upptäckterna och insikterna är många, men de gömmer sig för författare av översikter i en ändlös skog av alldagliga grävrapporter om kabelschakt och diffusa odlingslager med fragment av eventuellt bränd lera. Sverige tar även de ödmjukaste av sina fornlämningar på stort allvar.

En egenhet i Welinders framställning är att han nästan helt resonerar i årtal och undviker de sydskandinaviska periodbeteckningar som fungerar som förhistoriens ryggrad inom den svenska arkeologin. Norr om Dalälven är nämligen varken ”bronsåldern” eller ”järnåldern” applicerbara begrepp. Men hade det inte ändå varit bra både för läsarens allmänbildning och orienteringsförmåga i det förflutna att få lära sig den vanliga begreppsapparaten? Det är betydligt lättare för den som vill minnas det hon läser att sortera in spridda upplysningar i fack med olika namn än i fack märkta med siffror. Och som bekant bor ju nästan hela landets befolkning åtminstone sedan jordbrukets införande söder om Dalälven. Det är där nästan alla utgrävningar äger rum och det är där nästan alla fasta fornlämningar som en lekman kan begripa sig på finns. Där fungerar den gängse arkeologiska periodindelningen bra. Och framtida böcker i serien kommer inte på motsvarande sätt att avstå från termer som ”renässansen”, ”karolinsk” och ”gustaviansk”, det klargör Harrison redan i förordet till sin volym.

Harrison gör heller ingen hemlighet av att han genom att åta sig tiden ända från 600 och framåt har dragit på sig ett källmaterialproblem. Hans lösning är ett alexanderhugg: visserligen finns nästan inga skriftkällor att jobba med, men det gör inte så mycket för den yngre järnåldern var ändå ungefär som den äldre medeltiden! 600-talets hedniske hövding skulle snabbt finna sig till rätta i 1200-talets stormannamiljö, menar Harrison. Och visst, en betraktare med ett globalt historieperspektiv som är van att se imperier avlösa varandra tycker nog att ingenting väsentligt hände i Sverige före stormaktstiden. Det rör sig mest om tusentals år av ett nomadiserande fiskare-samlare-jägareliv, på senare tid parallellt med bofasthet i bonnabyar och bråkande lokalpotentater med stora fina skrytvapen. Men för en arkeolog framstår skillnaden mellan det samhälle som byggde Uppsala högar omkring år 600 och det som sju sekler senare byggde Uppsala domkyrka som ganska ansenlig. Harrison behandlar också sitt tidsavsnitt mest utifrån de skriftliga källor som han känner så väl, vilket medför att vendel- och vikingatidens svenska historia till stor del får utspela sig utanför Sveriges gränser. 600- och 700-talen omtalas för övrigt bara i kortfattade och allmänna ordalag, för där tiger även de utländska skriftkällorna om Sverige.

Historisk fiktion har varit en älskad litteraturgenre åtminstone sedan Homeros tid. Jag får ibland frågan vad jag tycker om Jan Guillous medeltidsromaner. Folk brukar anta att jag avskyr dem av professionella skäl. Sanningen är att jag inte har läst dem men att jag tycker bra om dem av ren princip. Visst måste det finnas historiska felaktigheter i dem, och kanske killar Guillou den västgötska lokalpatriotismen under hakan. Men faktum är att utan den påhittade Arn Magnusson skulle de flesta av läsarna inte ha någon uppfattning alls om 1100-talet. Tack vare honom har de en bild med en del felaktigheter, men det är mycket bättre än ingen bild alls. 1100-talet framstår nu som en tid av lysande klarhet i den svenska allmänhetens historiemedvetande efter att tidigare ha varit ungefär lika dunkelt som 600-talet. Och varje yrkesverksam historiker och arkeolog är nog beredd att skriva under på att också vi måste ha en del felaktigheter i vår uppfattning, fast de i vårt fall inte beror på att en romanförfattare tagit sig friheter.

Harrisons bild av den äldre medeltiden är mycket långt från en nationell berättelse om det svenska rikets rötter. Istället möter vi ett område där nätverk av små krigsherrar sammanhållna av släkt- och vänskapsrelationer slåss om makten så att stickor och strån ryker. I det avseendet har nog Harrison faktiskt rätt i sin bakåtprojektion av den äldre medeltidens samhälleliga villkor: 1100-talets sverkrar och erikar är inget annat än grovhuggna järnåldershövdingar som under pågående brottningsmatch råkat vackla in i den skrifthistoriska gatlyktans ljuskrets. Ingen har några mera långsiktiga mål, utan den historiska process som vi i efterhand skönjer är den godtyckliga summan av ett småskaligt stretande åt alla möjliga håll. Det kunde ha blivit helt annorlunda. Svenska folket har inget historiskt öde och det är tveksamt om folket i fråga alls existerar annat än som språkgemenskap.

Jag brukar göra mig impopulär bland kollegorna genom att cyniskt hävda att det inte är någon nytta med vare sig arkeologi eller äldre historia. Harrison säger i ett förord ”alldeles för viktigt för att lämnas därhän” och talar om ”makten över minnet” och ”stor betydelse för det demokratiska samhällets utveckling”. Stora ord minsann, och i någon mån är de väl befogade när det gäller de senaste två–tre hundra årens historia. Men stenåldersboplatserna och hällristningarna och klosterruinerna saknar faktiskt dagspolitisk laddning. Det är inte så vi arkeologer och medeltidshistoriker skall rättfärdiga vår forskning: läsarna är faktiskt inte dumma. Nytta, det är mat och kläder och tak över huvudet, fred och sjukvård och skola och omsorg. Vitsen med våra ämnen är i själva verket att de är ett nöje.

En följd av detta är att en text om arkeologi eller äldre historia som inte är något nöje att läsa faktiskt är värdelös: varken nyttig eller rolig. Men Stig Welinders och Dick Harrisons nya böcker undviker denna fallgrop med bred marginal. Jag läste dem med förtjusning och njöt av de vackra bilderna och den fina typografin. Det gläder mig särskilt att den senige, pollenkornsräknande Welinder som en gång fyllde min grundkurslitteratur med cybernetiska flödesscheman har blommat ut i en sådan läsvänlig och torrt humoristisk stilist. Harrisons anhängare var jag, som de flesta svenska nöjesläsare i historieämnet, redan innan. Och därför rekommenderar jag böckerna, särskilt till Jan Guillous fans. Trots de kronologiskt expansionistiska erövrartendenserna hos den andra volymens författare.