Demokratins princip är ifrågasatt

Interaktivitet har länge varit honnörsordet framför andra i mediesammanhang. Medier är numera definitionsmässigt dialogiska. Vem minns över huvud taget längre den grå forntid (inte så värst långt tillbaka) då de beskrevs genom en helt föråldrad modell som enkelriktat rörde sig från sändaren via mediet till mottagaren?

Inget så kallat ”gammelmedium” med självaktning – radio, tv, tidningar – klarar sig idag utan sin förlängda arm på nätet. Och det är bra: där går det ju bland annat att snabbt uppdatera nyheter – och så finns förstås den famösa interaktiviteten, som främst består i möjligheten att kommentera.

För några veckor sedan ondgjorde sig dock Mårten Blomkvist i DN över hur dessa kommentarer ofta ser ut i praktiken: ”fäktande, vrålande blodtörst som kommer emot en”. Det är inte svårt att hitta sådana exempel. Blomkvist fick emellertid snabbt svar på tal av Helena Palén Olofsson på Newsmill, som hävdade att kommentarerna är ”nätets syre”. Men hon talar om både kommentarer och bloggar, vilket ju är två vitt skilda företeelser.

Om man nu håller sig till de förstnämnda är det lätt att instämma i att tanken är god. Kommentarerna gör det möjligt för fler röster att göra sig hörda. De vidgar perspektivet utöver det enskilda programmets eller artikelns mer ensidiga vinkling.

Mångfalden av infallsvinklar borde vara en självklarhet i dagens medielandskap. I bästa fall kan det fungera så.

Men långtifrån alltid. När till exempel Nima Dervish på SVT:s hemsida skriver om att regissören till 2012 förintar såväl Sixtinska kapellet som Peterskyrkan, men låter Kaba i Mecka stå orörd, kommer strax en kommentar från en medlem i Facebook-gruppen ”Vi som älskar vårt Sverige”, vilket återigen genererar en rad inlägg, flera av dem ohöljt rasistiska.

Kommentarerna tycks alltså även ha öppnat fältet fritt för diverse oreflekterade dumheter, elakheter och cynismer, allt tilllåtet i yttrandefrihetens heliga namn. De ger näring åt en det ogenomtänkta tyckandets kultur, där det är fritt fram att häva ur sig det som råkar komma för en, i tid och otid.

Kommenterandet är också ett misstroendevotum mot journalisterna, som tidigare, i likhet med andra demokratiska representanter, haft mandatet att yttra sig i folkflertalets namn. Denna misstro tycks idag ha blivit ett genomgående fenomen. Ytterst är det därför demokratins princip som är satt ifråga. Kommer den i framtiden att förmå göra sig hörd i informationssamhällets överflöd?