Förvirringen är total om Halal-tv

Sverige har inte ett helt avspänt förhållande till sin religionsfrihet. Den slutsatsen torde stå klar för var och en som följt debatterna kring den nya SVT-serien Halal-tv, ett program där tre troende muslimska tjejer ”ser på Sverige”. Initia­tivet har ifrågasatts rejält, till exempel av Dilsa Demirbag-Sten i denna tidning.

Och frågorna är onekligen många: är inte tv ledd av tre kvinnor som är utvalda just i egenskap av att vara troende muslimer opinionsbildande? Varför just islam och ingen annan religion? Förvirringen är total, och tyvärr klarnar inte mycket efter att det första programmet sänts. Men en omskakande upplevelse är det, jag märker att jag fortfarande darrar lite på handen när jag skriver det här.

Först måste jag dock tyvärr säga att Halal-tv till stora delar är riktigt dåligt. Dåligt på ett förenklande, icke-problematiserande sätt. Dålig journalistik, helt enkelt. Det har inte med de tre programledartjejerna att göra; de är engagerade, öppna och avspända. Det handlar om den totala luddigheten som omgärdar hela programmet. Det blir påtagligt inte minst därför att det handlar om synnerligen komplexa saker: klass, religon, etnicitet.

Första avsnittet handlade om klass, ett ämne som vår samtid älskar att förenkla. I Halal-tv upprepas gång på gång att ”de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare”. Oavsett om detta stämmer – här finns inte en enda siffra, inte en enda faktauppgift som styrker påståendet. Istället åker man ut till Danderyd och intervjuar en fryntlig överklassfarbror med swimmingpool, därefter till Alby och pratar med några byggjobbare. Var är problematiserandet? Var är fördjupningen? Och framför allt, har detta med religionen islam att göra?

Plötsligt gör dock programmet en kovändning. Dessutom en helt oplanerad sådan. Det är när tjejerna skall intervjua debattören Carl Hamilton och han får ett raseriutbrott för att deras ­religion förbjuder dem att ta honom i hand. Denne profilerade intellektuelle säger saker som ”…ni kommer hit och kräver…”, ”vill ni inte ta i hand kan ni bosätta er i en jordhåla”.

Jag vet inte vad som var obehagligast, Hamiltons nedlåtande attityd eller det självklara tolkningsföreträde han ansåg sig ha. Hans ”pudel” i slutet av programmet snarare belyste problemet än slätade över det. Det värsta är att man inser vilka oändliga avstånd det tydligen är till rent allmänmänsklig respekt. För att inte tala om hövlighet. Jag ryser fortfarande när jag tänker på det.