Producenten har den där typen av halvlång backslick som för tio år sedan kallades framgångsfrisyr. Han är djupt osympatisk och tvingar bland annat en av dokusåpadeltagarna att vara med på efterfest i stället för att gå hem till sin man och barn. Sedan talar han ändå om för kvällstidningsjournalisten vilken dålig mamma dokusåpadeltagare är. Vilken fuling! Kvällstidningsjournalisten är en i grunden idealistisk men allt mer korrumperad kvinnlig journalistaspirant som har förförts av lockelsen om att få ”sex helsidor” i tidningen. Hon i sin tur säger i takt med tilltagande korruption repliker som ”Vad tror du säljer mest i tidningen? Du och din pojkvän eller X och Ys lesbiska heta kyss? Välkommen till verkligheten!”.

Ja, välkommen till verkligheten. Inte har jag ännu så länge sett mycket av den i SVT:s nya jättesatsning 183 dagar, om några ungdomars liv efter ett halvår i en Big Brother-liknande dokusåpa. Relativt många erfarenheter har jag av dumheter i 00-talets medievärld, men första avsnittet av 183 dagar var så fyllt av trötta klichéer att jag började känna att såväl kvällstidnings- som dokusåpavärlden nog är ganska fin och empatisk trots allt. Det finns mycket att förfasa sig över i vår samtid och vårt medieklimat; men så här svartvitt är det helt enkelt inte.

Även ungdomarna följer de allra enklaste av mallar: en statusfixerad och givetvis helt igenom osympatisk brat, en upprorisk anarkist med invandrarbakgrund, en rättrådig skådespelare och så den ”tuffa på ytan men känsliga inuti” Emma, spelad av Tuva Novotny i en sällsynt dålig peruk. Dock är Novotny den som räddar det hela, hon lyckas med den enastående bedriften att framföra de platta replikerna som om de verkligen betydde något. Kanske kommer karaktärerna att utvecklas i kommande avsnitt, men frågan är hur många tittare som orkar hänga med så länge.

Bortsett från att 183 dagar kommer ungefär åtta år för sent är det väl i sig inget fel i att använda tv-mediet för att försöka ringa in vår exhibitionistiska samtid – även om den typ av dokusåpor som skildras i serien är så gott som borta från svensk tv idag. Och jag erkänner villigt att jag är för gammal för att tillhöra målgruppen – men jag var å andra sidan lika lite förtjust i svartvita klichéer när jag var 20 som jag är idag. Jag gillade inte Staffan Hildebrands ”G som i gemenskap” heller. 183 dagar har samma rättrådiga och humorbefriade vuxensätt att se på ”ungdom” som något i grunden oförstört och lättlurat som den filmen en gång hade.

Men återigen, den kanske tar sig. Jag lovar att återkomma i så fall.