Så här är Final fantasy när det är som mest tröttsamt. Man kan inte gå två steg utan att hamna i strid och trots det är man aldrig tillräckligt stark när man väl når den svåraste fienden längst in i grottan eller högst upp på berget. Men det är också lite det som är charmen.

Ett Final fantasy-spel springer man inte igenom. Här finns inga genvägar runt rollspelandet – man måste ta sig tid att utveckla sina karaktärers färdigheter och kunskaper för att ta sig framåt. Och när man kan bli allt från klassisk krigare till ninja, viking eller trubadur är det inte särskilt betungande. Dessutom är det svårt att inte bli charmad av allt det typiska: musiken, de magiska elementen och att få rida på en strutsliknande chocobo. Hanna Nyström