5Året är ganska snart och platsen är nästan här. Vi befinner oss i ett kliniskt, designat, närmast sterilt samhälle där de flesta människor lever ett tryggt, komfortabelt liv, till priset av total myndighetskontroll. All kommunikation övervakas i säkerhetens namn. En gång i tiden hade det kallats ett 1984-samhälle; idag kallar vi det en FRA-stat.

Situationen har gett upphov till en ny yrkeskategori, löpare, som fysiskt transporterar känslig information från en plats till en annan. Dessa smidiga smugglare springer genom stadens glömda passager, över hustaken och tunnelbanespåren. Faith är en sådan löpare. Faith är du.

När det rörliga förstapersonsperspektivet slog igenom, i början på 90-talet, var det en revolution för spelmediet. Efter att ha styrt figurer som lydigt gled omkring på skärmen i enlighet med knapptryckningar och spakvickningar bjöds spelaren äntligen själv in i den virtuella världen och fick skåda den med egna ögon. Förstapersonsspelen har sedan dess blivit något av spelvärldens finkultur. Deras höga krav på precision, snabbtänkthet, rumsuppfattning och taktiskt sinnelag skiljer hardcorespelarna från de mainstreammassor som flockas till The Sims, sjunger karaoke i Sing star eller harvar i eviga online­rollspel.

Väldigt lite har dock hänt med genren förstapersonsaction sedan 90-talet. De gamla begränsningarna lever kvar, däribland en hårt inskränkt rörlighet där man mest tycks flyta fram genom världen som en svävande videokamera fäst vid en stadig bössa. Det enda verkningsfulla sättet att ­interagera med världen brukar vara att skjuta på den.

Allt det är historia nu. Mirror’s edge är förstapersonsspelet som ger spelaren en kropp. Som Faith springer, hoppar, klättrar, glider och balanserar jag för att ta mig mellan olika delar av staden, alltmedan poliser skjuter på mig.

De Stockholmsbaserade utvecklarna Digital Illusions har inte bara lyckats skapa en rörelsefrihet som aldrig tidigare upplevts i ett förstapersonsspel, de har också smyckat den med superb ljuddesign där steg, stånk, andning och ljud av kroppsdelar som möter motstånd förstärker känslan av fysisk närvaro. Smarta kontrollval gör att akrobatiken dessutom fungerar väldigt intuitivt.

Därmed inte sagt att Mirror’s edge är ett lätt spel. Tvärtom. Det här är parkour på hög nivå, långt från den blodfattiga variant Assassin’s creed bjöd på. Jag dör och dör och dör men varje gång jag hittar vägen ut ur knipan och varje gång jag finner verkligt flow i flänget över hustaken så njuter jag desto mer just tack vare mödan som tagit mig dit.

Ett obegripligt designval är att berättelsen mellan spelepisoderna avancerar i små tecknade filmklipp vars serietidningsstil inte matchar resten av spelet. Det förvandlar mig från fysiskt närvarande hjältinna till gäspande åskådare, och gör att storyn aldrig känns särskilt angelägen. Det är en tråkig miss, men inget som ändrar det faktum att Mirror’s edge är vackert, välputsat och faktiskt genuint revolutionerande. Hädanefter kräver jag en fungerande kropp i alla förstapersonsspel.

Sam Sundberg

noje@svd.se

Fler artiklar