Stockholm
Roy Hargrove Big Band är det enda storband som bokats till årets jazzfestival. Ett mycket bra val då den mångsidige amerikanske trumpetarens konstellation är en synnerligen vital sådan, långt från det gubbtungt träiga som annars präglar storbanden.
Storbandet är först ut på Stora scenen festivalens andra dag. Solen lyser och Roy Hargrove kommer in på scen redan under konferencieren Christer Eklunds långrandiga presentation, ivrig att få köra igång.
Klädd i liten hatt, beige kostym och svartröda sneakers personifierar han bilden av en snajdig jazzkatt. De i beige och vitt klädda musikerna tar sig igenom ett antal olika jazzmusikaliska idiom. Det är konventionellt i grunden, men arrangemangen är dynamiska och oförutsägbara. De solistiska insatserna är genomgående mycket goda, inte minst Roy Hargroves egna på trumpet och flygelhorn.
Efter ett tag kompletteras musikermännen av sångerskan Roberta Gambarini.Ciao bellisima!, säger Hargrove chevalereskt innan Gambarini ger sig in i en snygg tolkning av Every time we say goodbye. Sångerskan är endast med i ytterligare tre nummer, bland annat den karibiska höjdaren La Puerta, vilket är att beteckna som resursslöseri.
Efter den cool e Roy Hargrove känns det närmast tragiskt att ta del av Headhunters museala framträdande på Nya scenen. Gruppen bildades av Herbie Hancock på 70-talet, gjorde några plattor och återförenades tillfälligt för 1998 års Return of The Headhunters.
På Skeppsholmen finns endast slagverkaren Bill Summers och trummisen Mike Clark med från fornstora dagar. Både de och de nyare medlemmarna gör en habil men urtråkig jazzfunk av sedan länge utgången modell. När den godmodige Bill Summers talar om att Headhunters alltid gillat att ”ta äventyrliga hopp ut i det okända” tror man att han skämtar.
Pianisten McCoy Tyner lyckas inte heller engagera. Till Stora scenen har jazzgiganten med sig sin ordinarie trio, utökad med den personlige gitarristen Bill Frisell och den gamle vresige Miles-blåsaren Gary Bartz. Det skulle ha kunnat bli ett intressant möte, men tyvärr ägnas hela konserttiden åt att försöka hitta en gemensam plattform. Bill Frisell ser mest ut som om han, för att travestera Ernst Kirschsteiger, står och känner in situationen.
Magnus Lindgren utgör motsatsen till McCoy Tyner, extrovert utspel istället för introvert konverserande. Med gitarristen Erik Söderlind, pianisten David Karlsson, basisten Magnum Coltrane Price, och fyra slagverkare, gör gruppen material från Lindgrens senaste album Batucada jazz. Den Brasilieninfluerade må bra-musiken ackompanjerar perfekt sommarkvällens vackra solnedgång.
När mörkret sänker sig avslutas kvällen med snabb elitfusion levererad av gitarristen Mike Stern och en trivsam men dessvärre menlös hyllning till Miles Davis-albumet Kind of blue. Det är den 80-åriga trummisen Jimmy Cobb som satt ihop ett ganska namnkunnigt gäng under namnet So What Band. En trött avslutning.
