Tonåringen i ungdomsteatern har det inte lätt. Pjäserna är ofta starkt problemorienterade; här trängs alkoholism, misär, från­varande föräldrar och mobbing. Men det utesluter inte humor eller underhållning. Robinson Crusoe & Fredags vänner är en flitigt turnerande grupp som spelar för ung publik. Deras nya uppsättning Skuld & oskuld av John Retallack börjar med att 16-årige Jocke vaknar ute i trädgården morgonen efter en fest. Det har varit mycket sprit och kanske droger. Han minns inte så mycket, har nog haft sex med någon eller kanske några, och smittats av något som han borde gå till ungdomsmottagningen med. Så får han veta att kompisen tagit sexbilder av honom med mobilen.

Jockes problem får syrran att skvallra och föräldrarnas trötta äktenskap att spricka i fogarna. Kring Jocke frodas frustration och relationstrassel. Föreställningen ställer många frågor: om kärlek och tonårssex, om ansvar och respekt, skuld och skam. Kanske fastnar själva pjäsen någon gång i frostiga föräldragräl, men Anders Alnemark har regisserat en rak och effektiv föreställning, som utspelas i en enkel scenografi med transparenta skärmar som färgsätts med ljus efter stämning och situation. ­Ensemblen är samspelt och särskilt Hans Christian Thulins strulige Jocke plockar igenkännings­poäng hos publiken.

Också den turnerande gruppen Mittiprickteatern spelar en ny ­föreställning om och för tonåringar. Deras kabaré, regisserad av Thomas Oredsson, har fått titeln Sopsortering och det låter kanske eländigt men är precis tvärtom – den är rolig, vass och hoppfull. Texten är skriven av ensemblen och bygger delvis på skådespelarnas egna tankar och minnen från känsloturbulenta tonår. I ­soporna finns allt jobbigt som kan överskugga tillvaron; från finnar och bristande självkänsla till gymnasieval och olycklig kärlek. Jag ser föreställningen med sjuor från Akalla och det går som elektriska vågor genom salongen när det handlar om kärlekspirr, pinsamheter, längtan och svek. Det blir knäpptyst under en berättelse om hur det är att bli utstött och betraktad som konstig.

Men det är med humorn som vapen man berättar om hur det är att vara den beigeschysta killen som tjejerna aldrig blir kära i men gärna kompis med, hur paniken slår till när man inte vågar hångla och hur hett man kan önska att man var någon annan och mer ­intressant. Författaren Kurt Vonnegut dyker upp ur soptunnan i en scen som är finurligt tänkt, men kanske lite lång och felplacerad. Fast det är en detaljanmärkning, Sopsortering spelas av en ensemble där alla vågar vara personliga och som i sättet att lyssna till varandra visar hur respekt och samhörighet kan se ut. Och som till på köpet förmedlar något i ungdomsteatern så ovanligt som att det kan vara rätt kul att bli vuxen.