Entrédörren till Historiska museets nya utställning, Maria–drömmen om kvinnan, är draperad i rött. Det väcker oundvikligen, och möjligen avsiktligt, vissa associationer, åtminstone hos dem som är gamla nog att minnas Hon på Moderna museet på 60-talet, jättekvinnan som man kunde gå in i genom skötet.

Inne i utställningshallen är atmosfären emellertid allt annat än köttslig. Ett 40-tal av museets vackra medeltida Mariaskulpturer är grupperade i rummet, ljussättningen är sofistikerad, en video med koreografen och dansaren Virpi Pahkinen rullar som fond i en av utställningsmontrarna, och som akustisk fond rullar en slinga med specialkomponerad musik av Eva Dahlgren.

I en nisch vid sidan av ingången intervjuas poeten och akademiledamoten Kristina Lugn om moderskap och moderskärlek, eller kanske snarare om föräldraskap och föräldrakärlek. I en nisch på andra sidan läser skådespelerskan Gunilla Röör en text om Marias liv, författad av museets egna förmågor.

I nästa rum visas ett bildspel, inte om Maria, utan om kvinnor i allmänhet. Här kan man också lyssna till intervjuer med nio kvinnor om deras förhållande till Mariagestalten.

Därtill kommer utställningstexterna, som man kan riva av, som bladen på en gammaldags almanacka, och ta med sig hem. De är skrivna av författaren Maria Sveland, prästen Eva Brunne och konsthistorikern Mia Åkestam, och har huvudsakligen formen av personliga reflexioner.

Det är ganska snyggt gjort, men jag undrar vad meningen är. Utställningen får mig att tänka på ett paket inslaget i vackert papper med trendriktiga rosetter, men som visar sig vara alldeles tomt när man öppnar det.

Nej, inte alldeles tomt, förresten. I de konsthistoriska texterna får man veta en del om olika typer av Mariamotiv i konsten, och av de intervjuade kvinnorna är några bekännande katoliker som verkligen har en djup och personlig relation till Maria. Det de har att säga gör att jag, som icke-troende, tycker mig förstå något av vad det innebär att ha en sådan tro.

Vad museet självt vill ha sagt om ”en av världens mest kända kvinnor”, för att citera en minnesvärd formulering i pressmeddelandet, blir jag däremot inte klok på.

Kyrko- och religionshistoriskt obevandrad som jag är hade jag hoppats få svar på en del av alla de frågor jag har ställt mig genom åren när jag sett den enorma samlingen av madonnabilder i museets medeltidsavdelning. Jag hade till exempel velat veta vilken roll Mariagestalten spelat för den svenska kristenheten genom historien. Jag hade velat veta hur det kommer sig att Maria har en mycket mer framskjuten plats i den katolska världen än i den protestantiska. Jag hade velat veta varför alla dessa madonnor finns på Narvavägen–är det resultatet av kyrkopolitiska utrensningar i det förflutna, eller är det bara av säkerhetsskäl? Och så vidare–frågor är det ingen brist på.

Ingen av dem får jag svar på i utställningen. Däremot får jag veta att Maria genom historien varit viktig som identifikationsobjekt och förebild för kvinnor, särskilt mödrar, och att det ödmjuka och sexualfientliga madonnaidealet kan användas, och har använts, för att förtrycka kvinnor.

Fast det visste jag redan.

Det är väl därför paketet känns så tomt.

Eva Bäckstedt

eva.backstedt@svd.se

Fler artiklar