4Det ska göras klart att oavsett vilka associationer Brian Warner, mer känd som skräckrockaren Marilyn Manson, än frambringar så är det som en briljant underhållare han kommer att gå till historien. Att Manson fortfarande, dryga tio år efter det stora genombrottet, är en nagel i ögat på den amerikanska kristna högern är en bedrift i sig – liksom hans närmast heliga status bland goth-kidsen.

Allt detta är resultatet av en intelligent image och passar väl in i den stundtals lysande show han bjuder på. Manson iklär sig rollen som de svartkläddas beskyddare och förespråkar dekadens och primalkraft för sina undersåtar. Det sätt han lägger fram sin föreställning på gör att han utan tvekan är ensam i sitt slag inom nutida musik.

Hank von Helvete, sångare i förbandet Turbonegro, bjuder på stor underhållning när han frågar om det finns några små goth-vampyrer i publiken. När så Manson går på är det med den tämligen lama If I was your vampire från senaste skivan Eat me, drink me. Ett antiklimax till öppning som snabbt glöms bort i och med nästföljande Disposable teens och Mobscene – båda slagkraftiga dängor med smittande refränger. Manson bjuder på en hel del sådana denna kväll, men det är det som syns på scenen – rekvisitan, fonden och kläderna – som gör hela skillnaden.

I Irresponsible hate anthem tapetseras bakgrunden av tidningsurklipp från skolmassakrer i USA, vilka Manson själv beskyllts ha uppmanat till. Enkelt, men kanske lite för enkelt. Det tar sig dock när samplingar från Alice i underlandet pumpas ut och en överdimensionerad stol blir centrum för sångarens förehavanden. I linje med titeln på nya skivan är anspelningarna på boken, skriven av Charles Lutwidge Dodgson under pseudonymen Lewis Caroll, uppenbara, charmiga och perfekta för Manson. Boken är för barn, dock inte sällan rejält obehaglig och späckad med psykedeliska scener. Ändå hade jag förväntat mig mer. Det ska ju trots allt vara Antikrist som står på scen här.

Bland bidragen från nämnda skiva står sig Putting holes in happiness, med sin bittra text om sångarens havererade äktenskap med pinuppan Dita Von Teese, allra bäst. Det är en dynamisk liten pärla till låt och ett lugnare avbrott i låtlistan. Värre blir det med singeln Heartshaped glasses. Det syntiga mischmaschet kommer aldrig igång, trots den spektakulära rekvisitan. In på scen kommer nämligen en robotliknande kopia av Mansons flickvän Evan Rachel Wood med ett bord serverandes absint. Manson gör en Alice Cooper och hugger huvudet av jäntan.

Rock is dead svänger som sig bör. Samma sak gäller sköna The Dope show. Men det är inte förr än under extranumren som gamla hederliga Manson känns igen. Talarstolen, där vår depraverade diktator bränner en bibel, och de naziflörtande banderollerna i bakgrunden är helt enkelt lysande rockestetik.

I avslutande The Beautiful people är Manson därmed en nästintill perfekt underhållare.

Linnéa Olsson

noje@svd.se

Fler artiklar