Companhia do Chapito spelar på engelska och litet italienska, eftersom flera av rollfigurerna i Shakespeares Stormen kommer från Milano och Neapel innan de hamnar på en ö tillsammans med urinvånaren Caliban och luftanden Ariel.
Själva teatergruppen hör hemma i Lissabon och regissören John Mowat är ursprungligen från Storbritannien. Världen är deras verksamhetsfält och det fungerar utan förbistring, eftersom huvudspråket är fysiskt, visuellt.
Tre skådespelare gör alla roller på en tom scen. Förvandling är deras dominerande uttrycksmedel, och de använder bara ett svart skynke och Prosperos röda magiska bok som rekvisita. Särskilt i början är det svindlande att se hur fiffigt, exakt och underhållande de går från roll till roll, från berättelse till gestaltning, från situation till situation.
Publiken är en viktig beståndsdel i föreställningen, utan att bli angripen eller avkrävas aktivt deltagande. Men skådespelarna förklarar gärna, både i ord och med demonstration, vad som pågår. Mycket talad text är struken och därmed hamnar speltiden på strax över en timme.
Handlingen är komplicerad i original, och här blir de enskilda situationerna tydliga, utan att den övergripande historien alltid är det. Någon solklar tolkning av Shakespeares kontroversiella pjäs får vi inte heller. Mest av allt handlar det om civilisation kontra otuktad sexualitet. Den står i första hand ”vilden” Caliban för, men det är intressant att även Marta Cerquieras som Prosperos dotter Miranda är sexuellt ohämmad i mötet med den skeppsbrutne Ferdinand. Samtidigt uppvisar hon en flickaktig blyghet som tycks höra hemmai en (annan) civilisation.
Efter tronstrider och kärleksdramatik är det ändå fiskarna som tar hem spelet. Så tolkar jag i alla fall skådespelarnas stilla fotviftande, i början och på slutet.
