Stockholm
Den svenska fanklubben fyller Ullevi två kvällar i rad, peppade av förhandssnack, anekdoter och mer eller mindre djupsinniga analyser i medierna. Som få andra har ju kamrat Springsteen lyckats med konststycket att försäkra sig om såväl folkets som kritikernas eviga och förbehållslösa kärlek, något som gett honom orimligt mycket spaltutrymme.
I år har det särskilt förhandssnackats om att detta skulle kunna vara sista rundan med gänget, fast det har det gjorts många gånger förr, och att Bossen gjort en stor grej av att plocka upp publikens önskemål.
2008 års upplaga av den k-märkta Springsteen/Ullevi-kombon inbegriper mycket riktigt en hel del publika önskemål, även om det inte är just de låtarna som orsakar störst jubel. Det hela börjar dessvärre ganska förfärligt, med en kraxig och brölande version av Born in the USA.
En ofrånkomlig öppning förvisso med tanke på att det är 4 juli, USA:s nationaldag, och fortsätter med Radio nowhere, också den i en överintensiv version.
Stora delar av konserten är överhuvudtaget att betrakta som ett manligt brölande brunstvrål av gigantiska proportioner, det är ju så han själv och fansen vill ha det.
Men trots att det är en mer utmattande än utmanande konsert, med mer och fler klimax än det borde vara möjligt att klämma in på tre timmar, är det svårt att förhålla sig kallsinnig.
Springsteens passion och trubbiga charm går inte rktigt att värja sig mot och de tillfällen då han och spelfarbröderna (Soozie Tyrell är enda kvinna på scen) lägger in en något lägre växel och släpper fram mer gungiga soul- och folkrockiga tongångar förstår man mer vad det är jublet handlar om.
Spirit in the night är ett välkommet avbrott från den furiösa bilåkarrocken, likså fina versioner av mer poppiga låtar som Hungry heart och Born to run.
Jodå, de är uttjatade så det räcker, men de har precis de starka melodier som många av de andra låtarna är i så starkt behov av.
Springsteen själv är sammanbiten och kontaktsökande och gör ständiga utflykter ner till den unga ståplatspubliken närmast scenen. Han är klädd i blåjeans och svart skjorta och står fortfarande på fötter när allt tar slut efter tre långa timmar.
Trots att han rimligen borde kört slut på sig själv, bandet och publiken vid det laget märks det inte: det är faktiskt omöjligt att förstå hur de orkar elda på så mycket och så länge kväll efter kväll.
Jo, jag vet att ingen vill ha det så, men nog finns det stora vinster att hämta med ett kortare och mer dynamiskt konsertformat. Fast då vore det väl inte Bossen!
Huruvida Bruce Springsteens två konserter på Ullevi i juli 2008 kommer räknas som klassiker överlåter jag åt Springsteenologerna att avgöra. Att det var en extatisk folkfest av rang kände alla som var där.
Det hade 57 942 konsertbesökare, ett okänt antal vädergudar och Bruce Springsteen själv tagit ett gemensamt beslut på långt innan konsertstart.
