Stockholm
Svartsynt rockmusik får alltid mer respekt än färgglad pop. Det är orättvist, men så ser normen ut. En av våra allra mest svartsynta, och följaktligen mest respekterade, rockstjärnor heter Joakim Thåström. En romantisk rockposör av den gamla skolan som ibland frestat på sin publiks tålamod med krävande tyskt industrimangel men som alltid kommit tillbaka.
I år har han varit mer synlig än på länge. Dels genom albumet Kärlek är för dom och vidhäftande turné, dels genom en uppmärksammad Imperiet-box.
När den gamla Rågsved-punkaren startar upp sin konsert i Långholmsparken med en både malande och explosiv Släpp aldrig in dom gör han det på en plats där han nästan på dagen trettio år tidigare gjort en anspråkslös spelning med en tillfällig konstellation kallad Pop-stars. Han säger inget om det, det blir inte mycket sagt överhuvudtaget, men man kan anta att några ur den stora publik som sökt sig till Långholmsparken var där även då.
Det gnälligt monotona stämmningsläget - som ju är Thåströms specialitet - hålls konserten igenom. Det är dystert och ibland desperat men ändå - under de delar av konserten då Pelle Osslers snyggt överstyrda och gnissliga gitarr hålls tillbaka - lika allsångsframkallande som på konserter med Winnerbäck och Gessle. Det är, som alltid, lite rörande när vuxna människor berusas av nostalgi och med full hals sjunger med.
Det är en tät och väl genomförd spelning av en äkta rockstar. Men inte ens de mest explosiva urladdningar kan mörka att Thåströms låtar till sin grund är musikaliskt simpla och textmässigt banala.
Thåström delar Långholmsparken med Anna Ternheim, även om det är tydligt att det är den förre som är den riktiga publikdragaren. Tillsammans gör de tre utomhuskonserter, i Göteborg, Stockholm och Helsingborg, samtliga gästade av Freddie Wadling. Den godmodigt oförlikneliga sångaren utgör en fungerande brygga mellan de båda men passar bättre i en mer intim konsertsituation.
Anna Ternheim är inte lika uttalat rockigt svartsynt som Thåström, men har ett kärvt tilltal som hellre håller sig i skuggan än i solskenet. Under Summer rain - som hon kallar en psalm - gläntas till och med himlens portar, fast inte så myckat att regnrockarna plockas fram.
Även Ternheim gör en oklanderlig konsert. Jag kan tycka att hennes sånger - som gått från att vara Nick Drake-spartanska till att bli teatraliska med drag av Ennio Morricone - är som ristade i sten och därmed så kompakta att det blir svårt att ta sig in i dem. Men att hon, i likhet med Thåström och Wadling, hittat fram till ett alldeles eget litet hörn på den svenska musikscenen är tydligt.
