Lagom till mäster Sonny Rollins första av tre Europaspelningar i sommar dimper augustinumret av det amerikanska jazzmagasinet Down Beat ner i brevlådan och meddelar att tidningens internationella kritikerkår utsett just Rollins till Årets jazzartist. 46 röster före Joe Lovano.

Därtill att hans nya album Road shows, vol 1, blivit etta före nämnde Lovanos och Charles Lloyds nya skivor. Så välkommen åter till Stockholm, Mr Rollins, två år efter Polarpriset och en lysande föreställning på Konserthuset.

Rollins är ju van vid sena framträdanden men kanske var starten en halvtimme före midnatt lite väl sent. Men han har ju enligt legenden övningsspelat på Williamsburg Bridge i New Yorks nattetid under en tid av sin karriär.

Nu stod han här i en ljum, nåja, svensk julinatt. Knökat, än finns jazzintresse kvar. En 78-åring från bebopens 1950-tal fängslar en stor festivalpublik i alla åldrar i Sverige, helt fantastiskt.

Jag skrev efter Stockholmskonserten i maj 2007 i en något djärv formulering: att lyssna på Rollins är som att köra på en skogsväg med många krökar och gupp och så plötsligt komma ut i ett öppet landskap. Jo, det stämmer fortfarande.

Han har inga vådliga och sökande utbrott som John Coltrane eller Lester Youngs linjära spel eller förebilden Coleman Hawkins mulliga improvisationer. Han hör ingalunda till mina tenorgudar, där finns Lester, Stan Getz, Dexter Gordon och Hank Mobley. Men Rollins har en fördel, han lever och är still swinging.

Han behandlar melodierna utsökt, både egna och evergreens. Hittar han en idé, ett tema hugger han tag i det och hackar det till det yttersta.

Ibland går han för långt och då kan det bli enformigt. Men han kryddar sitt spel med humor, är mycket citatglad och ofta svänger det rejält.

Han är rent ut sagt en rolig musikant och ”dansar” gärna men stillsamt runt på scenen. Några ballader genomlyser han skönt. God hjälp har han av sina gruppmedlemmar, som en skicklig trombonist och dito gitarrist. Lägg därtill en knattrande congaspelare och paletten blir bred.

Hans spel bygger på sin egen tradition från 1950-talet med inslag från de senaste årens musikäventyr. En tung blues får kvällens många 25-åringar att gunga och dansa liksom till det sprakade finalnumret St. Thomas med sina calypsorytmer. En och en halv timme håller han på och avslutar med ”vi ses snart igen”.

För den som vill se och höra mer Rollins kan jag rekommendera en dvd i serien Jazz Icons (Naxos) med två konserter i Köpenhamn 1965 och 1968 med en tenorist i storform men också fantastiskt basspel av den då 19-årige dansken Niels-Henning Örsted Pedersen.

Fredagens jazz innehöll också en grupp med det meningslösa samlingsnamnet SMV men det betyder namn som Stanley Clarke, Marcus Miller och Victor Wooten, alla tre basister med goda jazz-cv.

Deras turné går under namnet The Thunder Tour och det stämde ruskigt väl. Första takterna lät som åsknedslag, hjärtstillestånd kändes nära och många flydde längre bak. Kulsprutemusik blandad med stillsammare toner, en sorts ”jazz metal”, virtuoser på lekhumör men dock en besvikelse.

Nej, kvällens kung var Sonny Rollins, klädd i röd långskjorta och med vitt skägg, en jazzens jultomte som gav oss många fina klappar denna kväll.