Stockholm
”Den dagen som jag inte längre orkar sjunga i tre timmar är det slut. Det vore en skymf mot The Cure att tyna bort med 45 minuter långa greatest hitsspelningar”. (East Bay Express 3/10-07). Det är något magiskt med konsertlängden tre timmar för Robert Smith: mannen som på 80-talet skapade popvärldens snyggaste silhuett och som under trettio år har haft befälet i The Cure.
Och eftersom villkoren om 180 minuters speltid är satta på förhand behöver man egentligen inte ta till sig vartenda nummer på den tre dussin låtar mastiga spellistan. Det går lika bra att låta tankarna vandra iväg och komma tillbaka några minuter senare. För om det är något man kan vara säker på i dagens ombytliga musikvärld så är det att den snart 49-årige pandafarfar – tillika The Gothfather – Smith står kvar på samma ställe med det röda Mac Ruby Woo-läppstiftet utsmetat och med det sockerdrickstrassliga håret i fågelbo-frisyr. Det enda som förändras är låtatmosfärerna som kontinuerligt rör sig mellan The Cures olika skepnader. Spunnet socker-söt pop balanseras med den strålande disharmoniska The Kiss i partier som är mer malande än melodiska. I The Cures värld rör sig eufori och melankoli sida vid sida.
Medan många artister med decennier långa karriärer försöker jaga in ungdomar med hjälp av hiphop-beats och (för några år sedan) nu metal-riff låter Robert Smith och hans mannar nya horder av tuperade frisyrer söka upp dem. Som förgrundsgestalter till emo-rörelsen har The Cure burit sina storemotionella hjärtan på kavajslaget och Smiths rultiga, typiskt blygt skruvande kroppsspråk fungerar fortfarande som koreografi för nya generationer. Men trots att Robert Smith är noga med att inte reducera sitt livsverk till en kommersiell hitparad är han inte främmande för att generöst strössla med The Cures berömda nummer: Boys don’t cry, The Walk, Lullaby, Pictures of you, Let’s go to bed och Close to me; det är nästan bara Friday I’m in love som har valts bort. Men varför bandet också har kvoterat bort synten och i stället låter Smiths svåger Porl Thompson spela slingorna på sin gitarr är dock en gåta. Att de dessutom väljer att spela Why can’t I be you, vars hela karaktär bygger just på syntslingorna, är kvällens enda allvarliga misstag.
Avslutningen med 10:15 Saturday night, Jumping someone else’s train och den Albert Camus-refererande Killing an arab är däremot så lysande att det nog hade gått att ta till sig ytterligare en timme av den skolan.
