Mycket har man sett på en scen, men sällan en operaföreställning där ingen av artisterna sjunger. På Orionteatern vågar man försöket med Mozarts Così fan tutte, där rummet fylls av inspelad musik på högsta volym medan berättelsen bärs fram av mimgruppen Projektors kroppar i koreograferad regi av Lars Rudolfsson.
Projektor har gjort starka och minnesvärda uppsättningar på teatern tidigare. Lars Rudolfsson är en regissör med sinne för musikdramatisk dynamik, kreativt ensemblearbete och förmåga att skapa spännande rörelsebaserad scenkonst. Men denna starkt bearbetade Così fan tutte lever inte riktigt upp till sin roliga idé.

Handlingen har flyttats till en skrotig verkstad, som lånar
atmosfär av Orionteaterns ärrade verkstadslokal. Niklas Lindgrens Don Alfonso slår vad med två unga män om att deras flickvänner kan lockas till otrohet och man iscensätter en fälla. Det börjar som mimopera med play-back, imaginärt mikrofonstativ och luftgitarr, men övergår till ett allt friare och mer lössläppt rörelsespråk.
Förvecklingskarusellen går på högvarv och löper amok. Man jagar och klättrar, hoppar och studsar, byter partner och smeker, älskar och slåss. Det är påhittigt och lustigkurrigt, ofta på gränsen till parodi eller spex. Några ensemblenummer spränger alla gränser och dyker på huvudet i absurd extas. Kaos är kul och mest är för lite!
Varje musikaliskt nummer blir en egen scen. Några känns en aning skissartade, där musiken reduceras till ackompanjemang. Andra blir mer gestaltning och mindre illustrerad musik.
Ibland stannar det vid åthävor, stundtals hettar det till, någon gång får ett uppslag växa ur tystnaden eller ur det oroväckande brus som surrar dovt mellan numren. Malin Froms
Fiordiligi fryser till en stenstaty i paradarian Come scoglio (Stark som klippan), men veknar när Martin Hasselgrens Ferrando, naken och huttrande, kastar sig för hennes fötter.

Ensemblen är ett starkt kollektiv av personligheter, inte minst Lydia Flores Garcias livsfarliga Despina och Nina Åkerlund som lyckas hitta en mozartskt sinnlig smärtpunkt i Dorabellas känslomässiga förvirring och i mötet med Richard Ahlmans Guglielmo. I sällhetens bröllopsyra uppdagas sanningen, ingen vinner i kärlek och till slut sänker sig eftertankens kranka blekhet glåmigt över verkstan.
Orionteaterns Così fan tutte kan ses av den som är nyfiken på något nytt. Åsikterna kommer att gå isär, från skrattfest till kallsinne. Själv var jag inte helt med på noterna, känslan av amputerad opera upphävs inte helt av ett fysiskt spel som försöker sjunga musikens motstridiga känslor. Mozart själv hade kanske fnissat en smula.