Det finns all anledning att ta sig till Vadstena Slott för att uppleva Vadstena-Akademiens kammar­opera Four Nights of Dream, byggd på den japanske nationalskalden Soseki Natsumes bok Ten Nights of Dream. Musiken är komponerad av den New York-utbildade japanen Moto Osada som valt fyra drömmar, var och en med mycket specifik karaktär. Här saknas sammanhållande story med person- eller samhällskonflikter och rollpsykologi. I stället diskuteras existentiella frågor om livets och dödens mening och gestaltas det undermedvetna; tvivel, ångest, lust och kärlek. Drömmarna omfamnas av en lätt surrealistisk ton och meditativ stillhet.

Publiken får tofflor för att beträda den vita heltäckningsmattan i det helvita zen-rummet som andas koncentration. Åskådarna placeras nära scengolvet på tre sidor om den mjuka spelmattan. I fondens blickfång finns den vitklädda orkestern, ett gäng unga musiker som verkligen är med på noterna i varje rytmisk accent och skimrande skiftning under David Björkmans distinkta ledning. Ulrika Wedins kostymer tillsammans med sångarnas masker och sminkning associerar till japansk teater på samma lekfulla sätt som Nils Spangenbergs regi är färgad av no-spelets estetiska nycklar: sparsmakad stilisering, zenbuddhistisk filosofi, samuraj­etik, symbolik, drömsk mystik och dessutom farsartat mellanspel.

Four Nights of Dream är en ­oemotståndlig blandning av japanska och västerländska influenser. Musiken är lättillgänglig, dynamisk och ofta intagande skön. Tonsvep och korthuggna motiv varieras och växlar från meditation och frust­rerad uppgivenhet till absurd komik, suggestiv spökmystik och metafysisk poesi. En samuraj brottas med intighetens gåta. Joa Helgessons intensivsjungande krigare utkämpar en inre strid i kamp mot tiden. Klockan går och slår, tickar och pockar i slagverk med rytmisk frenesi. I det komiska intermezzo som följer ser en ung man för mycket på vackra kvinnor och straffas av en hord slickande grisar. Musiken pärlar lättsinnigt med roliga effekter lånade från tecknad animefilm. Astrid Robillard är en läckert gäckande geisha, underskönt utstyrd i rosablommig kimonoklänning och blomsterkrokan på knoppen. Hon sjunger utstuderat behagfullt och blir undergången för John Kinells stackars bedårade man, som tillintetgörs av ystra nassar. Det är trynen och knorrar på för ensemble, orkester och dirigent.

Ett helt annat musikaliskt temperament präglar drömmen där en far bär sin blinde son på ryggen, snyggt löst med en docka men med en andes märgfulla stämma. Pojken blev mördad av sin far hundra år tidigare. Förloppet sjungs till stor del som i no av en manlig kör, när Akeo Hasegawas återhållet ångestladdade fader möter sin sons gengångare. Rörelsernas strama långsamhet kontrasteras mot musikens dovt (mar)drömska spökstämningar och oroväckande utbrott. Den poetiska slutscenen beskriver en man vid en döende kvinnas grav. Hon lovar att återkomma efter hundra år och efter lång väntan ser han henne återfödas genom en blomma. Fraser upprepas, det repetitiva blir kontemplativt i en svävande, lyriskt dallrande impressionism av bland annat stråkkvintett och piano. Sceniskt är just den drömmen lite spänningslös, men rummet fylls av Sara Sandströms och John Kinells vackra sångstämmor.

Drömmarna är upplysta av solljus genom bröllopssalens fönster, strålkastare och lysrör. Det är inte nattens mörker utan den symboliskt teatrala gestaltningen och musikens fantasieggande kraft som skapar drömmen i denna annorlunda, fascinerande och mycket sevärda operahändelse.