Stockholm
Musikalen Guys and dolls beskriver en tidsålder när manliga laster som spel och dobbel bedrevs i skumma källarlokaler snarare än på legaliserade kasinon eller online – samma epok då en kvinnas högsta önskan var att bli bortgift och locka mannen från ungkarlsnöjena. Men det motsägelsefulla med Guys and dolls är musikens uppmaning till revolt – jazzen och swingen som bejakar livslusten och raserar allt motstånd. Så när musikalen nu får sin premiär på Göteborgsoperan är det framförallt det lysande spelhumöret, de fyndiga koreografierna och de fräcka kostymerna inramade av raffinerad ljusdesign som efter en seg start övervinner publikens motstånd mot den nattståndna berättelsen.
Visst kan man hävda att gangsterproblematiken i Damon Runyons berättelse, som inspirerat Frank Loessers musikal, existerar än idag, med helikopterrånarnas typiska slitningar mellan snabba cash och ett hederligt liv. Och det är musikens hektiska storstadspuls som smittar mest, fint fångat i ouvertyren där såväl Marilyn Monroe som Joe di Maggio buggar på Broadway bredvid matroser och Dior-dockor i Gunilla Olsson Karlssons vassa koreografi. Mindre begriplig känns armén av humorlösa frälsningssoldater med Sarah Brown i spetsen, fram till det ögonblick då deras principer raseras. För det är först när smågangsterna flockas på Frälsningsarméns väckelsemöte som oemotståndlig gospelstämning gör att alla faller i varandras famn. Frälsningssoldaten vågar bejaka sin sensualism, boven stadgar sig och den svekfulle fästmannen vågar låta sig smittas av fästmöns kärlek – och får hennes snuva på köpet.
Guys and dolls ställer inga stora stjärnor på scenen, men däremot en rad fina karaktärsskådespelare med David Lundqvists dråplige Gottigottgott och Mikael Janssons slapstick-precise Häst-Harry i spetsen för gänget av småfifflare. Glatt karikerar de gang- sterns ombytliga attityd, och spelneurosen lyser igenom i det ensemblenummer i på en skum tunnelbaneplattform där Sky Masterson (Timo Nieminen) spelar om sina kumpaners själar – Kom ge mig chansen i natt.
Kvinnorollerna är mindre intressanta och ställer till problem för ensemblen. Anna-Maria Hallgarn vänder och vrider på nattklubbsartisten Adelaides repliker, och försöker kompensera hennes korkade kommentarer med girlpower i ett fräckt, knallrosa shownummer som Ta du din mink. Och i slutänden är hennes kärlek till Erik Gullbranssons rart gubbige Nathan Detroit betydligt mer övertygande än romansen mellan frälsningssoldaten Sarah Brown (Evelyn Jons) och Sky Masterson. För deras allvar och bristen på patos i deras lite torra röster är uppsättningens stora akilleshäl – inte ens när Sky lurat med sig Sarah till en nattklubb i Havanna blir det riktigt livat.
För att bättre bygga upp till det jubel som kringgärdar finalens dubbelbröllop hade det varit poäng att bejaka romantiken – både i ett större känslomässigt utspel, och i mer frimodig skönsång. Göteborgsoperans orkester övertygar under Nick Davies både som svängigt storband och sprakande salsaorkester – man önskar bara att musikerglädjen kunnat smitta av sig på en sinnligare regi, eller att ensemblen vågar ta ut svängarna mer under den spelperiod som nu följer.
