Sällan har försäljningen av öronproppar utanför Globen känts så överflödig. Leonard Cohen sjunger visserligen med en en ytterst sträv stämma, men varken han själv eller de ytterst belevade musiker och sångare som jobbar åt honom torde kunna tillfoga några som helst skador på publikens hörsel. Tvärtom, det är närmast chockerande att höra något klinga så mjukt inne i Globen; det normala är ju annars att ekande trummor studsar runt bland plaststolarna som klättrar uppför väggarna.

Men nu är det alltså den dystra romantikern Leonard Cohen som är här. Med vackra sånger om kärlekens möjlig- och omöjlighet, religionens outgrundlighet och, som han själv uttrycker det vid ett av de fåtal tillfällen som han direkt tilltalar publiken, ”sånger om förtvivlan och undergång”.

Han var i Sverige så sent som i somras, då han förtrollade både publik och kritiker. Nu är han här igen - antagligen uppmuntrad av det goda mottagandet på Sofiero, men också, som det sägs, för att han behöver stålar – med samma musiker, samma låtlista och samma långsamma, närmast ritualiserade framträdande.

Den 74-åriga kostymklädda kanadensaren är medveten om sin förmåga att trollbinda och spelar på det med små men effektiva åtbörder. Han knäböjer, sluter ögonen (det ser man på storbildsskärmarna) och tar ödmjukt av sig den lilla löjliga hatten efter varje sång. En annan återkommande egenhet är det ständiga erkännandet och namngivandet av sina musiker. ”Thank you Dino”, säger han varje gång som träblåsaren och munspelaren Dino Soldo gör ett kort solo. Efter ett tag blir det störande, särskilt som publiken känner sig manad att applådera de egentligen ointressanta inpass som de i och för sig mycket kompetenta musikerna gör. De är där för att understödja Cohens sånger, inte framhäva sig själva, så det vore bättre om fick de göra sitt jobb i lugn och ro.

Då är det likaledes tjatiga namngivandet av de tre vokalisterna mer befogat, de utgör nämligen ett betydande komplement till Cohens sandblästrade stämma. Särdeles betagande är systrarna Webb, Charley och Hattie, deras tolkning av If it be your will, som de gör själva tillsammans med klaviaturspelaren Neil Larsen, tillhör konsertens höjdpunkter. Även Sharon Robinson gör en fin insats när hon framför den mjukt soulfunkiga Boogie street, som hon skrivit tillsammans med Cohen.

Fast den mest förtätade stunden infaller märkligt nog när Cohen till Neil Larsens stråksynt deklamerar delar ur dikten For those who greeted me (med den återkommande mycket cohenska strofen, tillika låttiteln, ”a thousand kisses deep”). Något fint händer när den enahanda harmoniken släpps och orden får klinga fritt.

Problemet med Cohen, för det finns och har alltid funnits ett problem med denna ikon, är hans ovilja (eller oförmåga) att variera sitt musikaliska och textmässiga koncept. Det är förvisso en fin och värdig konsert, men det kan inte hjälpas att drygt tre timmar Leonard Cohen på raken, inkluderande en vilopaus, lyfter fram det jolmiga och melodramatiska draget i såväl musiken som lyriken. Aldrig blir det så tydligt som i den groteskt uttjatade Hallelujah. Den vill jag aldrig höra mer.

Dan Backman

noje@svd.se

Fler artiklar