Stockholm
Sångaren och gitarristen Stefan Granberg hyssjar publiken, fingrar lite på gitarrens stämskruvar och säger ”att stämma gitarren är det svåraste med att spela punkrock”. Sedan skrattar han och drar igång en ny låt.
Ja, Granberg och resten av Pitepunkarna i Randy är på gott humör denna lördagskväll på Debaser. Så har deras image i och för sig alltid varit, om än med några små ilsknare variationer, ända sedan bandet dök upp i början av nittiotalet. Ingen skulle dock vara förvånad över ifall de var aningen deppigare just nu. Randy släppte senaste skivan, Randy the band, 2005. Och förra året fick de kicken av Burning heart records. De har dessutom spelat betydligt mindre live än de gjorde förr. Utan att ta i kan man väl säga att Randy har haft lite uppförsbacke på sistone.
Men som sagt det verkar inte bekomma dem nämnvärt och dessutom skulle det förvåna mig om Randy inte blev uppsnappade av något skivbolag, om det nu är vad de vill. De har oerhört gott rykte både här hemma i Sverige och utomlands. När man ser dem livs levande på scenen är det lätt att förstå varför - de levererar helt enkelt. För en lördagsrusig Debaserpublik är Randys snärtiga punklåtar helt rätt medicin.
Razorblade, Little Toulouse, Welfare problems, Cheater och Kiss me deadly är bara en del av det som hinns med. Många av Randys låtar är under två minuter så ni fattar att de kan plöja en hel del material under en spelning. På toppen av det har vi sedan Stefan Granbergs avslappnade och ofta fyndiga mellansnack. Bland annat diskuterar han med basisten Johan Gustavsson om huruvida Randy är jävligt bra eller bara bra.
I början av karriären klumpades Randy ihop med Millencolin och kallades skatepunk. Den etiketten kanske passade då men idag är Randy ett mycket mer varierat band. Visst, det mesta de rör vid blir till punk. Men det går att hitta allt från femtiotalsrock till influenser från gammelpunkare som The Ramones och The Damned i deras låtar nu. Det gör dem absolut roligare att lyssna på.
