Stockholm
Finansmannen Bernard Lawrence Madoff föddes 1938 i Queens, New York. Under flera år drev han en firma för sprinklersystem men sedan 1960 var han chef för ett omtalat kapitalmarknadsbolag. 2008 arresterades Madoff misstänkt för bedrägeri. Han har erkänt sig skyldig till elva åtalspunkter. Han dömdes till 150 års fängelse den 29 juni 2009. Vissa experter anser att han svindlat bort summor så stora som 65 miljarder dollar, en fjärdedel av den svenska statsbudgeten.
Dramatikern Gustav Tegby har nu skrivit en 75 minuter lång pjäs om fenomenet Madoff, en moralitet för två aktörer som blandar finstilt absurdism, gott humör och ett slags existentiell alienation som från Arthur Miller. Texten ger, förstås, inga slutgiltiga förklaringar eller någon skarpslipad analys av insidan på en megalomanisk ekobrottsling – den är en munter ironi över en alltid nyduschad man utan egenskaper som börjar driva ett pyramidspel som plötsligt och utan avsikt blir så gigantiskt att det påverkar världsekonomin.
Scenen är svartmålad och avskalad, på väggen hänger en ilsket röd telefon. Skådespelarna Gunilla Abrahamsson och Per Burell, iförda kritstreckkostymer, kastar sig mellan att föreställa Madoff, hustrun, sönerna och privatpersoner sugna på att få del av den framgångsaura som Madoff lyckas skapa genom att ständigt genera tolv procent på alla investeringar oavsett den övriga marknaden och börssvackor. Madoff tar nämligen hela tiden pengar från nya kunder och delar ut som bonus till gamla. Systemet kräver hela tiden friska pengar och kom att fungera under 48 år, innan bubblan sprack. En bedrift.
Det sätt på vilket regissören Dag Thelander låter skådespelarna sekundsnabbt och ständigt byta rollgestalt utgör den dramaturgiska stommen och möjliggör brutala övergångar som visar ett spindelnät av dolda överenskommelser, tysta aningar och låt-gå-attityd. Och så är det så roligt. Med bara små variationer och tonfallsbyten förändras situationerna där alla ändå är fångna inuti dessa randiga kostymer som från början påminner om den radda fängelsegaller som komma skall.
Per Burell låter Madoff vara en alldeles tom människa som till sist, något motvilligt, lyckas skaffa sig en hobby: att fiska. Han genomför sin bluff därför att andra låter honom. Han upplever sig inte som kriminell, han har bara flyttat siffror, inte gjort någon illa. Mot slutet kan Tegby inte låta bli att jämföra situationen med hur svenska banker arbetar på andra sidan Östersjön och med bostadsrättslån.
Pjäsen om Madoff är en munter skröna – fast sann – med ett kongenialt formspråk som bygger på det snabba och oavslutat rapsodiska. Omtumlad och skakad lämnar publiken salongen. Har detta verkligen hänt? Jo, det verkar så. Världsekonomin enligt Tegby är en obehaglig komedi om förväntningar som obönhörlig drivkraft.
