Att se Aline alone är en märklig upplevelse. Den smyger sig på som en subtil känsla snarare än en konkret berättelse. Ändå finns här en högst närvarande karismatisk kvinna omgiven av två lyhörda medagerande musiker: dansken Niels Kilele på trummor och gitarr samt den franske flamencosångaren Thierry Boisdon på gitarr. Genom trion är vi på Kuba men ändå inte, och den som hade väntat sig explosiv salsa har definitivt hamnat fel.

Visserligen kommer huvudpersonen Aline Sanchéz Rodriguez, 35, från Kuba men hennes föreställning handlar snarare om hur ett starkt uttrycksbehov tar sig olika vägar; genom dans, sång, poesi eller bara i rytmen från handens rörelser.

Det handlar också om möten och kontraster mellan olika kulturer. Aline alone tar avstamp i balettdisciplin och humor, låter bålen rulla loss till trummornas tal och landar i ett flamencobesläktat vemod.

Allt inramat av en tjock, rykande cigarr; en smak av Kuba till ackompanjemang av den patriotiska sången Guantanamera.

Den Århusbaserade danske koreografen Palle Granhøj mötte Aline Sanchéz Rodriguez på Kuba 2003. Då hade hon slutat dansa men han övertalade henne att börja igen och efter mycket politiskt, byråkratiskt krångel lyckades hon komma till Danmark där hon medverkat i tre av Granhøj Dans produktioner.

Palle Granhøj har gästat Sverige förut med sin framgångsrika obstruktionsteknik som bland annat går ut på att genom motstånd bryta sönder en rörelse och bygga upp den på nytt i oändlighet.

I Aline alone prövas ett mer berättande tilltal, men här finns drag av ”obstruktion” i formen som är öppen i ett associativt pussel av bitar, till synes skapade i stunden. Det är lika sammansatt som huvudpersonen själv; en fjäderlätt och markbunden blandning av influenser som inte låter sig fångas in eller styras.

Aline tränade klassisk balett i Kubas nationella balettskola – en flickdröm om att finna sin uttrycksform – men sökte sig till Mexiko där hon upptäckte streetdance och capoeira. Som kubansk dansare har hon förstås också det afrikanska och latinska arvet att ösa ur.

Aline alone är inbjudande och lågmäld som ett långsamt samtal mellan vänner – någon gång är det dock svårt att uppfatta orden. Efter paus ökar allvaret, som i duellen mellan dans, sång och två gitarrer. Men hon är också kokett och lekfull när hon bollar rytmer och sveper med kjolen. Aline dansar sitt jag, med ett tilltal som lämnar en alldeles egen poetisk eftersmak för den som är beredd att lyssna.