Stockholm
Ett spöklikt sken fyller scenen och trafikljud mullrar fast vi är på idylliska Djurgården. En gammal cirkusbyggnad ett pilkast från Gröna Lund är verkligen en passande miljö för Cats. I den här versionen har katterna flyttat från den överdimensionerade soptipp där alla tidigare Cats-katter har bott till ett övergivet nöjesfält med blinkande glödlampor och trasiga åkattraktioner.
I princip är det samma föreställning som för tre år sedan hade premiär på Göteborgsoperan, gjort av samma team men med delvis andra artister. Den utmärkte sig bland annat för en rad akrobatiska element, vilket förstås gör sig ännu bättre på Cirkus. Katterna tassar kattlikt in mellan bänkraderna, firar ner sig i rep och smyger sig på skrämda besökare i dunklet. Det är lika roligt som Spökhuset.
Det är inte lätt att få katter att röra sig i flock. Vig och skicklig är ensemblen, men ibland saknas den kattlika lättheten. Koreografin har något fyrkantigt över sig, även om den har slipats av en del sedan i Göteborg.
Katter är för övrigt diskreta djur, och det skräniga ljudet på Cirkus måste skära i varje spetsigt öra. Det är något fundamentalt fel på ljudbalansen som gör det svårt att uppfatta texten. I mörkret blir alla katter grå och utan text kan man inte uppfatta Cats.
Många människor avskyr Cats. Den liknar på många sätt mer en nummerrevy än en musikal. Intrigen är lika rudimentär som en Manxkatts svans, och texten består av intrikat poesi av den store T S Eliot. Just i dessa dikter, De knepiga katternas bok, tog modernismens banförare dock en liten paus och ägnade sig åt att lekfullt porträttera vissa människor i 30-talets London.
Även Andrew Lloyd-Webbers musik är lekfull. Han studsar på rytmerna och strör melodier omkring sig, betydligt mindre bombastisk än i många senare verk. Att orkesterljudet här på Cirkus dominerar för mycket är ju inte musikernas fel. Björn Dobbelaere leder en eminent orkester, imponerande stor för att vara på en kommersiell teater.
Redan i Göteborg var Per Myrberg föreställningens emotionella centrum som den gripande teaterkatten Gus. Sedan dess har han hunnit fylla 76 och är fortfarande scenens säkraste artist. Föreställningen är värd att se bara för hans skull.
Malena Tuvung är aningen ung som den åldrade Grizabella men har ett känslomässigt allvar som gör henne trovärdig. Hon öser inte bara på utan fyller sin stora slagdänga ”Minne” med laddat innehåll.
Niklas Andersson och Rennie Mirro dansar fram som säkra musikalkatter. Peter Harryson och Ann-Louise Hanson visar nya sidor i sina två mindre roller.
Cats avrundas med några visdomsord om hur man bäst umgås med en katt: bjud på hummer, laxpaté, kycklinglår och grädde. Premiärpubliken fick i stället lösgodis i prassliga papperspåsar, vilket var var mer passande i detta tivolisammanhang. En fördel med det dånande högtalarljudet var att ingenting av prasslet trängde igenom.
