Decenniets första massiva brittiska musikhajp riktas inte helt överraskande mot tre truliga Manchester-bor som lyckats förena euforisk electronica med melankolisk rock och drömska sångrefränger.

En fusion som hyllas därför att soundet går i fotspåren av stadens indie-rockförfäder, så som New Order och The Smiths, men samtidigt anses fånga stämningen av sin egen samtid. Den lavinartade mediestormen verkar dock inte ha nått den svenska publiken ännu, som trots att lokalen är fylld till bristningsgränsen ter sig påtagligt svårflirtad. Faktiskt så till den grad att det är svårt att avgöra om svettpärlorna som tränger fram på frontmannen James Cooks panna beror på utmattning eller av nervositet. Det kommer att dröja halvvägs in i konserten innan han möts av trevande danssteg och enstaka visslingar, och då är entusiasmen redan borta med effekten att scennärvaron under resterande delen blir obefintlig.

Trots detta finns ändå mycket positivt att nämna, framförallt om ljudbilden som gör sig betydligt mer dynamisk live än på skiva. På debuten Acolyte är mixningen så mesig att instrumenten och sången jämnar ut varandra, tänk hissmusik, men i livesättning blir soundet mer organiskt vilket får sången att komma fram i en ny tappning.

Glädjande är också att majoriteten av låtarna inte har bantats ner utan framförs i samma regi som på albumet, där de flesta spår klockar in på mellan fem och nio minuter. Singeln This Momentary är särskilt minnesvärd då dess klimax dras ut maximalt, med crescendon av smattrande trummor som exploderar i ett refrängfyrverkeri som gör dess upprepade budskap desto starkare.

Jag är helt övertygad om att Delphic kommer att ha erövrat svenskarnas hjärtan lagom till sommarens festivaler, det här var bara en date med dålig timing.