Frågan är om Axl inte är mer medveten om den ironiska innebörden i hans textrad från Pretty tied up än
vad man först tror. Kanske är det det som han begrundar när gång på drar sig tillbaka från scenen och låter sina hejdukar till gitarrister misshandla
fram solo på solo. Syrgas hit och botox dit – jag tror Axl fattat att det är slut. Över. Inget mer att hämta. Och jag är den första att sörja. Jag har väntat på den här dagen i femton år. Ända sedan jag satt utan för min storebrors låsta dörr och tjuvlyssnade på GN'R Lies. Ända sen nämnda bror fick knalla till Globen och se husgudarna live 1991. Och varje, varje gång jag lyssnar på Appetite for destruction eller Use your illusion-tvillingarna.

Jag visste att det skulle bli med så här motstridiga känslor som jag står i Globen. Welcome to the jungle sätter igång den emotionella lavinen och euforin håller i sig under It‘s so easy. Att Sweet child o' mine orsakar totalt jubelkaos var ju så klart väntat. Men så vänder vinden plötsligt och insikten att en krullhårig man med cylinderhatt inte är närvarande gör sig påmind. Slash‘s gitarrspel går inte att kopiera. När det behövs tre små pojkar med sexsträngade instrument för att i över huvud taget komma i närheten av virtuosens magiska fingrar – ja, då blir det mest irriterande.
Slash‘s solon är kritiskt viktiga delar till de allra flesta av GN'R:s gamla dängor. Och att då ha en snubbe som kallar sig Bumblefoot (vi slapp ju Buckethead i alla fall) schabbla bort dessa – utan att överdriva – helt
lysande små styckena, kan inte kallas annat än ett tragiskt skämt. Sug på den här – Don‘t cry framförs som en tafflig instrumental version. Och för att ytterligare vrida om kniven ett varv så körs Christina Aigulera-hiten
Beautiful på samma sätt. Som sagt, jag undrar vad Axl begrundar när han sitter där bakom scenen och hämtar andan. Den svenska publiken hade inte
sådan tur att vi fick se en sliten Izzy Stradlin på scen, vilket delar av Europa fått uppleva tidigare under turnén. Och jag kan erkänna att hade Izzy
släntrat upp med kepsen på huvudet och skjortan slarvigt nonchalant – ja då hade jag kanske inte gnällt så mycket över Axls coverband.

Vid några tillfällen i Globen går det inte dock att ignorera nostalgin.
Under November Rain har jag svårt att hålla tårarna tillbaka, precis som när Patience framförs som extranummer. Men de nya låtarna – underbara
Estranged-liknande Madagascar undantaget – är under all kritik.

”I used to love her, but I had to kill her”. Guns N' Roses är över. Slut. Och jag dödar härmed min älskling. Fast tja, jag fick ju se Axl i allafall.

Linnéa Olsson

noje@svd.se

Fler artiklar