Det är ingen idé att gnälla på ljudet. In Flames kommer aldrig att ståta med något Electric Wizard-muller direkt. Och även om jag alltid innerst inne önskar mig lite mer värme, lite mer djup i ljudbilden, vill jag heller inte att de ska göra det. Man ändrar liksom inte på ett vinnande koncept.

Det man gör är att slipa bestånddelarna och försöka närma sig perfektion. Superstjärnorna från Göteborg måste ha pysslat med en hel del slipande, för så här sammansatta har jag aldrig sett dem förr.

Inledningen, med medlemmarna som siluetter bakom ett vitt skynke, är dock inte lika effektfull som man önskat. The chosen pessimist är helt enkelt inte så dramatisk som den utger sig att vara, ­eller som bandet vill att den ska vara.

Konserten har definitivt sina döda stunder, men så blixtrar det också till vid några spår. Eraser och Delight & angers är sådana exempel. Men det är ingen idé att hymla om höjdpunkterna. Avslutande trojkan Only for the weak, Trigger och Take this life är de självklara hits som definierar In Flames succé – också denna kväll.

Det kan tyckas vara trivialt, men så pass enkla knep som lite pyroteknik och ljusshow är snudd på avgörande för underhållningsvärdet, och med de medlen tar bandet sig till önskad höjd. Däri sitter skillnaden på konsert och upplevelse.

Linnéa Olsson

noje@svd.se

Fler artiklar