Stockholm 4º
Ray Davies förvandlar Berns till en stor och lyxig pub så fort han kommer in på scenen. Den stora och mycket lojala publiken är med på noterna direkt och sjunger med, inte bara i de gamla välbekanta Kinks-låtarna utan även i de senare låtar som Davies gjort under eget namn. Det är så den 65-årige brittiske rockikonen vill ha det numera; hans inflytande och kredd gör honom till en av de stora och mest respekterade överlevarna från den brittiska 60-talsscenen, men själv tycks han vara nöjd med att till stor del reducera sig till underhållare och allsångsledare.
Känslan av en kväll på puben med grabbarna är särskilt stor i början då det enbart är Ray Davies och en gitarrist på scen. De två kan självklart inte ge rättvisa åt Waterloo sunset, en av de finaste poplåtarna från 60-talet. Men vi som minns den kan fylla ut den i huvudet med versionen från 1967. Lagom till I'm not like everybody else smyger sig ytterligare tre musiker upp på scen. Tillsammans gör de rättvisa åt såväl den som andra snajdigt tillskurna rockrökare ur den digra Kinks-katalogen. Til the end of the day och Where have all the good times gone är både slamriga och kompakta - på det där speciella Kinks-sättet - och påminner om gruppens betydelse för unga band som Hives och Mando Diao.
Mitt i allt kommer en långsamt sugande version av Shadows-klassikern Apache. Något som får skojaren Ray Davies att - med anledning av att Cliff Richard och hans gamla kompgrupp Shadows är ute på en avskedsturné - kalla kollegorna för "boring old farts". Sedan blir det klang- och jubelfest med den ganska gräsliga Come dancing, från 1983. Följt av en stillsam och sällan spelad Moments, för Ray Davies-konnässörerna i publiken, innan konserten kommer på rätt köl igen med den fyrtiofem år unga All day and all of the night.
