Namnet Smashing Pumpkins drar. Så Cirkus är utsålt. Under första halvan av 1990-talet var Pumpkins trots allt en av de riktigt stora akterna. Men efter skivan Mellon Collie and the infinite sadness som kom 2005, och den påföljande turnén har få saker spelat bandledaren Billy Corgan i händerna. Att döma av konserten på Cirkus lär det dröja ytterligare ett tag innan saker och ting börjar gå hans väg igen.

Två låtar får både mig och de övriga närvarande att tända till lite extra. Bullet with butterfly wings och Tonight, tonight har bett. Resten av spelningen är en trögflytande sörja som får skallen att sakta men säkert koagulera av tristess.

Inför den så kallade återföreningen av Smashing Pumpkins pratade Billy Corgan om att han ville ha sitt band och sina drömmar tillbaka. Hur det går med drömmarna vet jag inte men dagens Pumpkins är inte samma band som gjorde hyllade skivorna Gish och Siamese dream. Gitarristen James Iha och basisten D‘Arcy är inte med. Istället har Corgan tre anonyma musiker samt Pumpkins-trummisen Jimmy Chamberlain i sitt följe. Nog spelar de säkert och nog dånar låtarna högt och länge. Men det är så tandlöst.

När Smashing Pumpkins splittrades 2000 satsade Corgan först på bandet Zwan och sedan en soloskiva. Inget av projekten gick särskilt bra. Och nya Pumpkins-plattan, Zeitgeist, är ett sömnpiller. Ändå verkar Billy Corgan leva i villfarelse att han är en stor konstnär med geniala kvalitéer. Cirkuskonserten visar att det nog dags för honom att kvickna till och inse att det är över tio år sedan han presterade något av riktigt värde.

Stefan Malmqvist

noje@svd.se

Fler artiklar