Det blir givetvis inget ”Helloooo Stockholm” denna kväll.

Men Bob Dylan ler faktiskt. Hela tre gånger under de första fem minuterna.

Men det verkar mest vara för att något går lite fel under öppningsnumret Most likely you go your way and I‘ll go mine.

När den är avklarad tar han på sig stenansiktet och behåller samma min och nedslagna blick under en timme och tre kvart. Det är en bedrift att han inte ens råkar säga ett ”tack”.

Folkrockikon, rockpoet, levande legend eller vresig surkart. Det finns många sätt att beskriva den snart 66-årige Robert Zimmerman.

Men att det skulle bli en legendarisk konsert på Debaser Medis var egentligen klart redan innan Bob Dylan gått upp på scen. Bara faktumet att han för första gången skulle spela på en svensk klubbscen, gjorde att klassikerstämpeln plockades fram.

Och visst var det lite överraskande att det var på Bob Dylans initiativ som besöket på Debaser kom till. Kanske var det för att fira att det är nästan på veckan 45 år sedan debutskivan ”Bob Dylan” kom (den släpptes 19 mars 1962) som gjorde att han bjöd in till klubbkonsert i Stockholm.

Men ett sådant jubileum bekommer nog inte honom egentligen.

Antagligen passade han mest på när han ändå var i krokarna för morgondagens Europapremiär i Globen.

Bob Dylan är iförd svart kostym, vit skjorta och ljus hatt och växlar mellan gitarr och elpiano.

Tillsammans med sina fem musiker presenterar han sina låtar i småformat istället för arenakostym. Det är givetvis roligt att höra.

Han blandar generöst gammalt och nytt i ganska stompiga, på slutet till och med buggvänliga, versioner. Han verkar till och med ha lite trevligt själv.

När jag i slutet av första extranumret, en raspig version av Like a rolling stone, skyndar hem för att lämna denna text har Bob Dylan fortfarande inte yttrat ett ord till publiken.

Men han var desto frikostigare med leenden. Väldigt generöst räknat blev det hela fyra och en halv stycken dragningar på munnen.

Kristin Lundell

noje@svd.se

Fler artiklar | Blogg